Våren är på väg. Ett helt klart obestridligt faktum. Vintern har äntligen fått ge vika och lämna plats åt vårsolen som förmår de små blommorna att ta sig upp ur den svarta myllan och sträcka sig upp mot himlen med sina färgglada kragar.

Idag åkte jag hem från Tommy. Jag har varit där i helgen för andra gången och det var lika trevligt som förra gången. Jag gillar hans föräldrar. De är trevliga och verkar gilla mig lika mycket. Vi var över till min syster också som var ensam hemma med barnen. Det var mycket trevligt. Jag träffar min syster alldeles för lite, tycker jag. Vi pratade, lagade mat och såg på film. Alltid lika trevligt att göra sådant.

Men idag åkte jag alltså hem. I vanliga fall när vi skiljs åt, Tommy och jag, så brukar det vara jobbigt och ledsamt, men inte idag.

Idag kändes allting så bra. Kanske är det för att våren har kommit. Kanske är det för att dagen då jag och Tommy bor tillsammans närmar sig allt mer. Jag vet inte. Men när jag satt på tåget på väg hem, så såg jag ut genom fönstret, och log. Jag kände mig som naturen, sprängfylld med liv, sång och rörelse, redo att slå ut med miljoner färger, beredd att fylla luften med sång och bara ett kort, skälvande andetag från att lyfta från marken och flyga genom luften på jakt efter livets yttersta.

Livet kändes i sanning underbart.

Jag minns att tidigare år när våren kommit så har jag snarare känt tvärtom. Resten av världen var så full av liv och jag, jag var tom, kall och ensam. Jag avundades träden för deras levande grönska. Jag missunnades solen dess strålande glans. Till och med vattnet i bäcken kändes mer levande än jag.

Men i år är det annorlunda. I år känner jag mig som ett med världen. Solen skiner och dess strålglans återspeglas på mig. Trädens grenar slår ut i en mäktig kakofoni av färg och jag glädjs. Varje del av mig känns redo att brista så som en knopp på trädets gren, som en blomma vid dikesrenen.

Livsenergin, som flödar överallt omkring mig, fångar upp mig, omfamnar mig, blir ett med mig i en symfoni av fågelsång, av bristande knoppar, av värmande vårvindar, av solglans och av grönskande gräs.

Jag är levande.