Jag läste Terri Herrera Erikssons krönika på Aftonbladet (närmare bestämt http://www.aftonbladet.se/foraldrar/terrieriksson/article580985.ab och för övrigt en väldigt rolig och duktig krönikör), om föräldrar som gärna spelar martyrrollen och mest bara klagar. Det fick mig att fundera lite grann.

Är det verkligen så att föräldrar i allmänhet och mammor i synnerlighet, älskar att klaga över hur jobbigt det är att ha barn och hur mycket de saknar sitt tidigare liv?

Jag tror nästan det, faktiskt.

Innan Vanja kom till världen så fick man höra många goda "råd" och en hel hög med skräckexempel på hur det är att vara förälder. Barnen sover aldrig, de skriker mest hela tiden, kolik är närmast att vänta sig, man kommer bli ett nervvrak och främst så kommer man aldrig, aldrig, aldrig mer få göra något som man själv vill, och förresten så kommer man inte ha tid till det.

Huh.

Det blev inte som domedagsprofeterna hade tänkt sig, kan jag ju konstatera. Vanja sover så gott, så. Hela nätterna sover hon, med några få undantag, hon skriker väldigt sällan, som jag ser det, och när hon väl skriker så är det oftast inte så svårt att lista ut vad hon vill. Men det är kanske för att jag går enligt modellen; när barn skriker, testa att ge det mat. Det funkar oftast. Vill hon inte äta, då är nog blöjan blöt. Är det inte något av ovanstående, då är hon bara gossugen och då hjälper det att bara ta upp henne.

Sömn för min del är inget problem, i alla fall inte bristen på den. Snarare tvärtom. Igår exempelvis så sov jag alldeles för länge och belönades med en blixtrande huvudvärk för mitt lyxproblem.

Nervvrak? Inte vad jag kan känna av. Jag vet inte riktigt vad det är i situationen som skulle göra mig till ett nervvrak.

Sen är det ju det där med att "göra vad man vill". Tja, jag vet inte, jag. Jag tycker att jag gör det mesta som jag vill. Visst har man inte riktigt tid att sitta så mycket vid datorn längre som jag gjorde förr, men å andra sidan så finns inte intresset för det heller på samma sätt som innan. Men vi ser mycket på TV, vi spelar mycket spel tillsammans, jag och Tommy. Jag ligger lite efter med läsningen, men det börjar jag ta igen nu. Sist, men inte minst, så pratar jag mycket i telefon med min mamma och min syster. Att ha barn hindrar inte något av det här än så länge.

Så ärligt talat så förstår jag inte vad folk pratar om.

Men det kan vara så att folk förväntar sig att föräldrar ska klaga och som duktiga Svenssons så gör folk det också. Inget ont om Svenssons, jag klassar mig själv som en Svensson och strävar efter att bli ännu mer Svensson, men nog är vi duktiga på att falla till föga för vad vi tror att omgivningen förväntar sig av oss.

Nå. Just den delen av Svensson-mentaliteten får jag underkänt på. Jag har aldrig känt att jag måste göra något för att folk förväntar sig det.

Nej, min syn på föräldraskapet och att ha barn, det är att det är helt underbart. Vanja ger mig så mycket glädje. Jag förstår inte hur jag kunde klara mig utan henne tidigare. Hon är mjuk och gosig, hon skrattar och ler åt de flesta tokigheter man gör. (Finns det något bättre sätt att få vuxna människor att bete sig urfånigt än att skaffa barn?) Det är så mysigt att bara plocka upp henne och gå omkring med henne i famnen och känna närheten. Jag glädjs varje dag åt hennes framsteg och hennes personlighet.

Vissa människor tar droger och dricker alkohol för att få sig ett rus. De borde prova att skaffa barn istället.