Usch, nu är jag faktiskt orolig för Vanja. Vi var till BVC med henne i onsdags så att barnmorskan fick titta på henne, men enligt henne så var det inget fel på Vanja. Men, lite konstigt var att det enda hon gjorde var faktiskt att just titta på henne. Barnmorskan vägde och mätte Vanja, and that's it. Hon tittade inte om flickan hade feber eller ja, någonting. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men säkert något mer än att "hon ser pigg ut, så då kan hon inte vara sjuk".

I natt sov Vanja förfärligt dåligt. Hon sov kanske en halvtimme, sen vaknade hon upp och ville inte sövas om. Jag bar runt på henne, tog med henne till vår säng där hon absolut inte ville lägga sig till ro, bar runt på henne lite till, sjöng, vyssjade, gungade.. Till slut lyckades jag få henne till barnsängen utan protester. Då var klockan tjugo i tre på natten. Men efter bara ett tjugotal minuter så fick jag fara upp igen.

Vanja började gnälla, hosta och sen spydde hon ner hela sängen.

Det var bara att linda in henne i en handduk, lägga henne på sängen, väcka upp Tommy så pass att han kunde hindra henne från att ramla ur sängen om hon skulle få för sig att snurra runt och sen var det bara att börja röja. Torka av kudde, spjälskydd, ta bort ormen hon fick i julklapp, för den var naturligtvis dränkt i spya, torka av lilla elefanten som hon gillar så mycket och sen slänga på en handduk över sängen. Sen fick jag klä av Vanja pyjamasen, som självklart var alldeles genomvåt, leta upp ett par underbyxor så hon inte kunde riva av sig blöjan och sen kunde jag lägga tillbaka henne i hennes egen säng igen. Precis som när vi var i Göteborg så somnade hon om omedelbart och sov resten av natten. Det lilla som var kvar av den..

Nu sover hon igen, stackarn. Hon måste vara jättetrött, lill-flickan. Det är jag också, men som vuxen så kan man inte bara springa och lägga sig när som helst. Egentligen har jag trehundra saker jag borde göra idag, men jag orkar minsann inte. Jag är trött, har ont i ögonen och mår dessutom själv ganska dåligt, fast på ett svårdefinierat sätt. Det känns som att något är fel i kroppen, men jag kan inte riktigt säga vad.

Självklart åker vi inte iväg till Jeanette och Kalle ikväll. Jag ringde Jeanette redan imorses och naturligtvis så förstod hon.

En annan gång.

Jag funderar på att ringa sjukvårdsupplysningen eller vad de nu heter och kolla med dem vad det kan vara för fel på Vanja. Det känns onödigt att prata med barnmorskan igen eftersom Vanja "verkar pigg" hela tiden. Bortsett från att hon kräks en massa och har otroligt lös avföring som dessutom var grön för bara några dagar sen... Nu är den gul, men fortfarande väldigt flytande.

Men det spelar ju ingen roll vad man frågar om på BVC. Oavsett vad man är orolig för, så är det normalt. Allt är så normalt, så. Skulle det växa ut horn i pannan på henne så skulle man säkert få höra att "jo, det kan vara så, men det växer bort med tiden".

*mutter, mutter*

Alltså, jag kan förstå att de inte vill oroa nyblivna mammor i onödan och det finns säkert miljoner saker som föräldrar oroar sig för som inte är ett dugg farligt, men det känns lite löjligt att ALLTING är så jäkla normalt. Något måste väl ändå vara "utanför normen" men fortfarande ofarligt?

Men icke. Allt är så förbannat normalt.

Nåja. Jag väntar nog till måndag i alla fall och hoppas på att hon blir bättre.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...