Det här med sömnen går upp och ner, men på det stora hela, om man ser det från håll, så går det nog mer upp än vad det går ner. I natt var en nerperiod, men det får man väl ta. Hela dagen igår var nog en nerperiod egentligen, och det var synd. Hon ville inte äta mat, utan bara amma, och hon ville inte heller sova fastän hon var sååå trött. Resultat? Hon var gnällig hela dagen och sådant kan vara ganska påfrestande.

Just igår ville jag inte heller att hon skulle vara gnällig. Vilken dag som helst, men inte igår. Igår var nämligen min och Tommys två-årsdag. Vi gjorde dock inget speciellt. Jag gjorde en lite godare middag än vanligt (stek på fransyska) och sen satt vi och myste i soffan tillsammans.

Det kanske låter lite tråkigt, men å andra sidan så finns det inget roligare att göra här i Vagnhärad. Att åka långväga på en vardag när Tommy jobbar till halv fem är inte heller så lockande, så då får man mysa hemma istället.

På tal om jobbet...

Alltså, egentligen ska man inte bli förvånad, men man blir det ändå. Man undrar om de inte har någon gräns någonstans för hur lågt de kan sjunka. Så här är det:

På jobbet har de infört ett nytt bonussystem. Istället för att man ska få en varierande bonus varje månad på nån 50-lapp här, nån hundring där (som ändå inte märks) så ska vi få bonus en gång om året istället. Den här bonusen skulle man själv kunna påverka genom närvarotid, antal inskickade förbättringsförslag, leveranssäkerhet och så vidare.

Jag tror att maxbonusen låg på 5000 kronor dock. Men det är ändå mycket pengar.

Hur som helst. Nu i februari så skulle man för första gången få bonusen enligt det här nya systemet då. I december låg Tommys chef på alla om att de måste skicka in fler förbättringsförslag så att de klarade gränsen för bonusen, vilket fick alla att lägga manken till och skicka in otroligt många förslag. De klarade gränsen också.

Förra veckan så hade nåt chefsaktigt ett möte med arbetarna. Företaget hade haft som mål förra året att få elva procents ren vinst. Ren. Vinst. När allting är avdraget, alla löner betalda, alla investeringar gjorda, allting betalt. Ren vinst.

Nå, det här målet hade de inte uppnått, utan de hade "bara" fått 6-7% eller nåt sånt. En jävla massa miljoner eller miljarder, vilket det nu var. Så nu står det där chefsfantyget och informerar arbetarna om att "eftersom de inte hade uppnått 11%-gränsen så blir det inga pengar över till bonus för arbetarna".

!!!!!!!

What the fuck, liksom! Jag kan ju säga att där försvann motivationen för alla arbetare att fortsätta med förbättringsarbetet som företaget vill att alla ska syssla med. Varför ska arbetarna fortsätta med det när de inte får något för det? De är ju helt dumma i huvudet. Men det brukar väl chefer i och för sig vara..

Lönerna då? Nä, inte fan fick vi dem den här månaden heller. Det börjar kännas som att vi aldrig kommer få våra löneförhöjningar eller de retroaktiva pengarna som vi ska få. Det är nu elva månaders retroaktiv löneförhöjning vi ska ha. Vad gör facket då? Ja, säg det. De vet ingenting i alla fall.

Som om det inte vore nog så börjar det spridas ett rykte på jobbet om att vi inte kommer få retroaktivt för hela perioden, något som dementeras av facket, såklart. Men inte fan förbättrar det moralen på jobbet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...