Aftonbladet har en artikelserie om barn som skakats, så kallad shaken baby. Jag blir så beklämd och ledsen när jag läser om detta, men samtidigt tycker jag att det är jättebra att de uppmärksammar det. Inget barn borde skadas och särskilt inte små bebisar. Hur man kan tappa kontrollen så totalt och skaka sitt barn så att det får blödningar i hjärnan, tarmarna lossnar och allt vad mer otäckt, det kan jag inte förstå.

Att skaka sitt barn är ungefär som att utsätta det för en bilkrock läste jag någonstans. Skadorna som blir är ungefär detsamma. Varför upplyser de inte om sådant här på föräldraträffarna på BVC? Folk måste ju få veta vilka oerhörda risker det är och hur viktigt det är att inte tappa kontrollen, hur mycket barnet än skriket och hur otröstligt det än är.

Jag kan bli irriterad på Vanja ibland, senast idag. Jag har inte mått så bra det senaste. Igår gick jag och lade mig redan klockan nio för att jag hade en så förfärlig huvudvärk. Trots att jag lade mig så tidigt så har jag ändå inte fått sova så mycket som jag antagligen skulle behöva och huvudvärken har inte släppt heller. Vanja har också varit konstig hela dagen. Trött och gnällig och otroligt krävande. I vanliga fall brukar hon sova mellan elva och ett, men idag somnade hon inte förrens klockan två och det har varit mycket skrik och gnäll innan hon äntligen somnade. Men hur irriterad jag än blir på henne, hur jobbigt jag än kan tycka att det är för stunden så skulle jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin kunna lyfta upp henne och skaka henne i syfte att få henne tyst. Jag får ju dåligt samvete och mår nästan illa bara jag tappar tålamodet så pass att jag snäser åt henne.

Hon är ju mitt älskade barn. Hon ska inte behöva lida för att jag är trött och grinig, men ibland orkar man inte riktigt. Men steget från att snäsa åt sitt barn, och sedan ångra sig, till att skada sitt barn allvarligt, kanske så allvarligt att det dör, det steget är långt. Men inte så långt att det hindrar alla från att skada sina barn.

Sådant gör mig otroligt ledsen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...