Då gör vi ett försök. Egentligen är jag inte särskilt skrivinspirerad just nu, men det är nu jag har tid, så då får jag försöka skriva.

Barn, karriär och frihet var ämnet idag.

Jo, jag läste på Aftonbladet (som vanligt) och där fanns det tre artiklar om/med kvinnor som aktivt har valt bort barn och "försvarade" sin ståndpunkt på Aftonbladet.

De tre artiklarna finns här:

http://www.aftonbladet.se/kvinna/article2594292.ab

http://www.aftonbladet.se/kvinna/article2594291.ab

http://www.aftonbladet.se/kvinna/article2594282.ab

Nå, alla tre kvinnorna är över 40, två av tre är singlar och den tredje är gift, men bor ensam. Kanske inte de mest ideella förhållandena om de nu hade velat skaffa barn.. Hur som helst så poängterar dessa kvinnor att de absolut inte vill ge upp sin frihet. De är vana vid att kunna göra som de vill, de vill inte hamna i ett "fängelse" och framför allt, tror jag, så vill de inte att karriären ska bli lidande. Det är visserligen bara en av de tre som rent ut säger att om hon skulle skaffa barn så skulle hennes karriär bli lidande, men jag tycker mig ana något liknande hos de andra två också. Eller också är det bara fördomar som talar..

Det är märkligt att det tycks vara en så vida spridd uppfattning att om man skaffar barn så blir man automatiskt av med sin frihet. I och för sig beror det helt och hållet på vad man räknar in i ordet "frihet", men jag känner mig inte direkt.. ofri. Visst måste man visa hänsyn och visst finns det saker som man bara inte kan göra, eftersom man har ansvar för ett litet barn, men att jämföra det med ett fängelse, det är väl lite väl magstarkt, tycker jag.

Så man kan inte gå ut och festa mitt i veckan eller supa sig full på helgerna. Men seriöst, de här människorna är över 40. GÖR man sånt fortfarande då, menar de? Jag är långt ifrån 40, jag har till och med en del år kvar till 30, men jag tycker att hela grejen med att gå ut och festa är så överskattad. Det är flera år sedan jag hade lust att gå ut och festa senast. När jag tänker efter så växte jag nog ifrån det när jag var 20. Nu är jag visserligen nykterist, och vad vet jag? Det kanske är otrolig skillnad om man nu dricker alkohol. (Ja, det bör det ju vara, men jag menar i själva upplevelsen och i att vilja gå ut och festa.)

Vad är det mer för frihet man kan tänkas bli berövad? Resa kan man ju göra ändå, även om man har barn, så vad finns det mer? Hmm.. ja, sexlivet blir ju lite begränsat visserligen men om man är singel så är sexlivet ganska begränsat redan. :P Egentiden blir definitivt begränsad, i alla fall i början när man måste hålla hundraprocentig koll.

Nåväl, jag kommer inte på så mycket mer sätt som "friheten" blir begränsad på. Men det kanske beror på att jag och Tommy är positiva och inte ser massa hinder överallt. Jag har svårt att komma på hur ett barn begränsar en. Man får ta mer hänsyn och planera lite mer när man ska åka någonstans, men hur är det negativt? Är inte det en del av att bli vuxen, att visa att man kan planera och ta hänsyn till andra människor?

Över till karriär då. Okej, det är väl ett argument som håller. Tror jag. Jag vet inte där heller. Men jag kan tänka mig att om man ska jobba 80 timmar i veckan så kan det bli svårt att hinna med ett barn. Det som jag tänker mest när jag hör folk prata om karriärmöjligheter, det är frågan "varför?". Varför vill folk göra karriär? Vad är det som är så speciellt med det? Varför vill någon ägna så mycket tid åt att jobba? Visst är det kul att jobba, om man inte har fel sorts jobb, men så kul är det inte. Jag har fått för mig någonstans att en del använder sitt jobb, sin karriär, som ett sätt att få sig själva att må bra. Det är ungefär som att de tänker att "jag gör mitt jobb bra, därför tycker folk att jag är duktig, därför måste jag vara en bra människa!" Hur ska jag förklara..? Hmm.. Istället för att bara må bra av sig själva och tycka att de är duktiga och bra människor, så behöver de bekräftelse ifrån sitt jobb; från sin chef, sina kollegeor, sina kunder.. Utan jobbet och framförallt utan framgången på jobbet, så anser de sig mindre lyckade och mår inte bra.

Rena spekulationer från min sida, naturligtvis. Så om någon karriärmänniska mot förmodan skulle läsa det här och inte hålla med så är det inget att bry sig om. :D

Men det är i alla fall vad jag tror och den uppfattning jag har. Själv tycker jag att barn är mycket lättare som må-bra-grej, om man nu behöver en sådan. Ens barn älskar en och ger hela tiden ömhetsbetygelser och det ger självförtroendet en enorm skjuts framåt. Man känner sig tokbra. "Mitt barn tycker om mig. Mitt barn älskar mig. Fan, vilken duktig mamma jag är!" :D

Sen finns det en sak som barn ger som inte ens den bästa karriären i hela världen kan ge. Den otroliga kärlek som ett barn väcker. Man både ger och tar så mycket kärlek och ibland är det nästan så att hjärtat slutar slå för att det är så sprängfyllt med kärlek, både till barnet och till partnern.

Jag skulle aldrig byta det mot det mest välbetalda jobb i världen. Sen hjälper det väl att jag är en liten gräsrotsmänniska. Jag tillhör arbetarklassen och det är där jag trivs. Jag gillar att folk säger åt mig på jobbet vad jag ska göra, hur mycket jag ska åstadkomma och sen när jag går hem så har jag inget att bekymra mig över. Jag skulle aldrig klara av att vara chef och bestämma en massa eller än värre; få en jäkla massa betalt för att göra ingenting. (I och för sig så finns det väl inga såna jobb på riktigt, men det är intrycket man får av en del tjänster).

Så sammanfattningsvis; med barn, och utan karriär, så har jag precis det liv jag önskat mig. Det kan inte bli mycket bättre än så här. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...