Vilken dag. Jag skulle gå och handla med Vanja idag eftersom saker, i vanlig ordning, börjar ta slut lite smått. Min tanke var först att jag skulle gå och handla samtidigt som Tommy åkte iväg till jobbet. Man vill helst inte gå innan, eftersom vi ändå har så lite tid tillsammans när han jobbar kväll. (Tack och lov att han bara jobbar så här i två veckor till!) Men när klockan blev tre så regnade det ute. Typiskt. Jag tänkte INTE gå ut i regnet och bli dyngesur bara för att gå och handla, så Tommy fick åka till jobbet och jag väntade på uppehållsväder.

Det tog en stund, men när klockan närmade sig fem-tiden eller så, så var det strålande solsken och nästan syndigt varmt ute. Nå, det var kanske en överdrift, men med tanke på hur vädret har sett ut så...

Jag klädde Vanja och mig själv, packade med inköpslistan, plånboken och mobilen med musik. Därmed var jag redo att gå. Vanja hade på sig jeans, en t-shirt, strumpor, skor och jeansjacka. Jag hade även med mig hennes mössa ifall att det skulle blåsa kallt. Det har det ju faktiskt gjort en hel del det senaste. Själv hade jag jeans, en top (t-shirt passar liksom inte in som beskrivning, men det är inte en top i stil med "visa-magen-top"), en luvtröja och sneakers, tror jag man kallar skorna. Typ gympadojor i alla fall.

Glad i hågen och med Rammstein på högsta volym började jag traska. När vi hade kommit inte ens en tredjedel på vägen till ICA.. så började det spöregna. En bit längre fram fanns en undergång som jag skynda till, men innan vi kom fram så var både jag och Vanja genomvåta. Hurra. Vart tog solskenet vägen, undrar ni? Jo, det var kvar. Mitt i spöregnet. (Någon regnbåge såg jag däremot inte, men jag hade lite fullt upp för att kunna titta efter en).

Under samma bro väntade också en hundägare med sin blöta hund. Vi tillbringade ett tiotal minuter, kanske till och med tjugo, jag vet inte, tillsammans och språkade lite grann om vädret, hundar och bebisar. Vanja fick klappa hunden och charmade hundägaren totalt. Hundägaren var lite orolig först för att Vanja skulle bli rädd för hennes hund, men jag försäkrade henne om att Vanja älskar hundar och inte är ett dugg rädd. Lite blyg i början kanske, men absolut inte rädd.

Efter en bra stund så klarnade vädret upp och när det bara smådroppade från himlen, likt en vattenkran som inte har dragits åt ordentligt, så gav vi oss iväg åt olika håll. Hundägaren skulle hem och jag skulle till ICA, blöt eller inte.

Vi klarade oss hela vägen till ICA, om än något blöta. Vanja var jättekall så hennes mössa åkte på och det hjälpte väl lite i alla fall. Inne på ICA hivade jag upp inköpslistan, haffade en korg på hjul (mycket praktiskt när man handlar med barnvagn!) och började systematiskt avverka listan. Framme i kassan var det, såklart, kö, men Vanja skötte sig utomordentligt och försökte inte ens ta en kasse. Duktig tjej. (Men det kan ju ha berott på att hon var kall..) Jag lastade upp mina varor, betalade och började packa ner allting i en bra ordning. Mjölk, fil och annat tungt hamnade under vagnen, dock i en påse, något som jag annars aldrig gör, men med tanke på vädret så kunde man inte vara nog försiktig.. Resten av varorna fördelades i två påsar som jag knöt runt handtaget på vagnen.

Nu till det märkliga i historien..

Medans jag stod där och knöt påsarna så kom det fram en... dam? (Gråhårig var hon i alla fall) och sa "ursäkta att jag stör men jag måste bara säga att du har en otroligt söt unge!" Självklart har jag det. Jag har den sötaste ungen i hela världen. Sa jag inte. Däremot sa jag "Ja, visst är hon?" och såg så där stolt ut som man ska. Tanten fortsatte prata och beundrade Vanjas ögon och att hon var så snäll och så vidare. Jag bara höll med. Vad annat kunde jag göra? Det är ju faktiskt sant, även om jag inte behöver en främling som talar om det för mig.

Nå, jag hade knutit färdigt mina påsar och gjorde mig redo att gå, då tanten/damen? frågar om jag har tänkt stanna lite i affären. Öhh.. "Nja", sa jag, "jag hade väl tänkt gå hem innan det börjar regna igen". Men så lätt kom jag inte undan. Hon ville bara "prata lite med mig" så vad skulle jag göra? Jag följde med henne ut ur butiken och stod en stund utanför ingången och pratade.

Jag har INGEN aning om vad hon egentligen ville!

Hon frågade mig om jag jobbade, jag svarade nekande och då började hon prata om dagis och hur stora barngrupperna är där och att det bästa är att barnen börjar dagis först när de är 2-3 år. Jotack, det har man hört förut.. barnmorskan i Trosa tjatade om det rätt ofta, men det är ju inte alla som har möjlighet att vara hemma med barnen i tre år.. Nåja, jag lyssnade artigt och nickade och sa "mm" på rätt ställen och verkade artigt intresserad. Hoppas jag. Sen gick hon vidare till att prata om allt man kan göra när man är hemma med barnen. Man kan baka, sy, tvätta, städa, laga mat till sin man och sina barn och se till att mannen har allt han behöver så känner han också att livet har en liten guldkant.

Öööööhhhh... okej.. Nå, jag tänkte inte ge mig in i någon diskussion med en tant på gatan som jag inte känner, så jag bara nickade och höll med. Inom mig tänkte jag "vad är det här för knasig tant egentligen?" Sen började hon prata om hur hon hade valt fel när hon var yngre. Hon var lärare och önskade att hon hade jobbat färre timmar och varit hemma mer med barnen och så vidare. "Jo, jo", tyckte jag, "men alla har ju inte råd att vara hemma länge. Dagarna tar ju faktiskt slut efter ett tag". "Ja", sa tanten, "men numera får man ju 3000 kronor om man är hemma med barnen efter att dagarna är slut!" Jag blev full i skratt, men behärskade mig. "Jo, jo, men 3000 kronor kan man ju inte leva på", påpekade jag. "Ja, men med barnbidraget så blir det ju 4000 kronor, och det räcker ju till mat i alla fall!" Åh, herregud. Ja, för det gör ju stor skillnad.. för man har ju inga räkningar som ska betalas, förstås..

Tokig tant. Till slut lyckades jag, fortfarande på ett artigt sätt, komma loss och fortsätta hemåt. Mycket märklig människa. Jag vet inte om hon bara var pratsugen eller om hon tyckte att jag såg ut som någon som behöver råd från en mer erfaren människa eller vad det var. Jag har ingen aning om vad hon egentligen ville eller varför hon valde ut mig, men svårt var det att ta sig därifrån i alla fall.

Om det inte var något annat så är det i alla fall en rolig sak att skratta åt. :)

Hemvägen var nervös. De svarta molnen hängde olycksbådande framför mig hela vägen och jag var hela tiden rädd att jag skulle promenera rakt in i en ny störtskur. Vanja och jag var fortfarande blöta från den förra, men vi behövde sannerligen inte en till på oss. Som tur var så klarade vi oss hela vägen hem.

Väl hemma så var det bara att klä av Vanja alla blöta kläderna, sätta på henne en torr blöja, på med en varm pyjamas och i med lite kvällsmat. Sen skulle jag lägga henne i säng, men först ringde jag min syster och pratade lite, så då fick Vanja vara med mig i vår säng. Jösses, vad busig hon var! :D Urgulligt, jag önskar att jag hade kunnat filma det. Hon for runt som ett supergulligt yrväder, kastade sig ner på kuddarna, täcket, kikade på mig med busiga ögon och skrattade så härligt. Hon var som en liten ullig kanin och sprättig som en kalv på grönbete. :) När jag till slut lade henne i hennes egen säng så skedde det utan protester. Hon tog nöjt snuttefilten, gosade på den och somnade utan problem.

Hon är allt en härlig unge. :) Det bästa jag har.