Yey! Igår kväll kände jag en massa små buffar. Gött att bebisen uppenbarligen inte sover hela tiden. :) Sparkarna var dock ganska långt ner, tycker jag. Jag kan inte minnas att Vanja sparkade så långt ner.. men det kanske hon gjorde i början. Det är svårt att komma ihåg allt. Däremot kommer jag ihåg att hon sparkade sönder revbenen på mig rätt mycket. =) Aggressiv liten tjej var hon.

Nu är det bara en vecka kvar till ultraljudet. Vid den här tiden om en vecka så kanske vi vet om det är en liten tjej till eller en liten pojke.

Många frågar om man inte "känner" vad det är för kön. Att man skulle ha nån "känsla" för vad det är. Men jag vet inte, jag. Hur skulle det kännas? Det kan ju omöjligt vara samma som att "hoppas", för det är ju inte en känsla av att det skulle vara något. Ungefär som att Tommy hoppas att Blåvitt vinner SM-guld i år igen. Det betyder ju inte att han tror det eller har en känsla för att de skulle göra det (hans "känsla" är nog snarare tvärtom i år) utan just att han håller på det laget och vill att de ska vinna. That's it.

Förra gången hoppades vi mest på en flicka. Man kan nästan säga att vi önskade oss en flicka, men det tycker jag låter lite hårt, ungefär som att en pojke inte hade varit välkommen. Men så var det inte alls. Det var mer att vi hade båda mycket pojkar i släkten och just därför ville vi ha en flicka. Nu fick vi en flicka, men vi hade varit precis lika glada över en pojke. Den här gången hoppas vi mest på en pojke. Egentligen inte av någon speciell anledning, utom att det skulle vara roligt att ha både en son och en dotter. Personligen vill jag ju ha två av varje, men vi får väl se vad det blir sen.

Hur som helst så vill vi gå emot strömmen och ta reda på könet, om det går. Förra gången ville vi också, men Vanja var pryd av sig och gömde sig som en boll. Helt omöjligt att se något, alltså. Många gånger när folk frågar om vi ska ta reda på könet och vi svarar "ja", så får vi följdfrågan "vill ni verkligen det då?" Det är klart att vi vill! Annars skulle vi ju inte be om det, eller hur? En del verkar tycka att spänningen försvinner, men jag tycker att det inte är könet som är det mest spännande med att få barn. I så fall borde väl många bli besvikna när barnet väl är fött. "Spänningen" är ju slut då. Ungefär som upplösningen i en film. Nej, det vore ett märkligt sätt att se det på.

Jag funderar lite grann på hur Vanja kommer reagera på ett litet syskon. Nånstans så får jag för mig att hon kommer fortsätta vara "perfekt" och inte få raseriutbrott av avundsjuka och börja slå bebisen och sånt. Det är det annars många som är noga med att "förbereda" oss på. Vanja kommer bli sååå svartsjuk och det kommer bli sååå jobbigt. Å andra sidan sa samma människor att det skulle bli så jobbigt att få Vanja också...

Det är klart att det finns en risk för att hon blir svartsjuk, men det beror väl helt och hållet på hur man som förälder beter sig. Om man ägnar så mycket tid åt bebisen att man försummar det första barnet, då är det ju konstigt om barnet inte blir svartsjukt. Men som jag minns det så krävde inte Vanja total uppmärksamhet när hon föddes. Visst var man tvungen att ge henne mat ofta och byta blöja, men annars så sov hon ju mest. När bebisen sover kan man leka massvis med det första barnet.

I alla fall i min fantasivärld. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...