Vanja är inne i en lite jobbig period just nu. Jobbig som i påfrestande. Dels har hon varit gnällig de senaste dagarna och dessutom har hon vaknat på nätterna den här veckan så jag har inte sovit särskilt mycket. Jag har haft problem med att somna också, för den delen, så det beror inte bara på Vanja. Att jag inte får sova tillräckligt mycket gör att mitt tålamod inte är det bästa och lägger man då till att Vanja är gnällig och jobbig så blir det en inte så trevlig situation.

Vad gör hon som är jobbig och påfrestande då? Tja, till en början med så vägrar hon äta. Inte helt och hållet, naturligtvis, men man får trixa och lirka huuur länge som helst för att få i henne något. Imorses, exempelvis, så satt jag i nästan en timme bara för att få i henne en liten yoghurt (ni vet, sån där yoggi i små förpackningar). Det är inte mycket mat, men ändå tog det så lång tid. Det gick bra ett par, tre skedar och sen tvärvägrade hon. Hon skulle inte ha! Så då fick jag sitta och lirka tills hon tog två-tre skedar till och så höll det på.

En annan sak, det är att hon har börjat ropa "mamma" till mig. Visst, jättegulligt och så MEN! Föreställ er detta samtal:

"Mamma."

"Ja, Vanja?"

"Mamma."

"Ja, vad är det?"

"Mamma."

"Ja?"

"Mamma."

"Ja?" *med lite mer irriterad röst*

"Mamma."

"Ja, vad vill du??"

"Mamma."

.....

Så där kan hon hålla på. 20-30 gånger på raden kan hon bara säga "mamma" och förvänta sig ett svar. Svarar jag inte så höjer hon rösten tills hon skriker "mamma". Idag tappade jag faktiskt tålamodet och röt åt henne att sluta. Det är ju inte så att hon vill något, utan hon bara står och säger "mamma, mamma, mamma" tills jag blir helt knäpp.

Kanske skulle jag orka med det mer om jag sov ordentligt på nätterna. Kanske.

Annars har jag faktiskt varit ganska produktiv idag. Jag har städat och fixat och donat massvis, och det innan Tommy ens kom hem från jobbet. Eftersom det är fredag så slutar han tidigt och var alltså hemma kring halv två. Då hade jag redan slutat städa eftersom jag lade Vanja vid tolv-tiden. Jag tror faktiskt att jag inte städade längre än två timmar eller så, men ändå hann jag med att:

1) Diska upp all disk.

2) Tvätta två maskiner tvätt och hänga dem båda.

3) Dammsuga både kök, hall och vardagsrum.

4) Dammtorka TV-bänken.

5) Rensa bort alla Vanjas leksaker så de befann sig i enbart hennes rum.

6) Leta upp all tvätt som var utspridd i lägenheten och lägga den i tvättkorgen.

7) Torka av diskmaskin, diskbänk, spis, matbord OCH kaklet i köket.

8) Rensat bort all bråte som låg och skräpade i vardagsrummet, främst på bordet.

9) Vattnat blommorna.

10) Slängt 4-5 påsar med skräp.

Efter att Tommy kom hem så fick han skura hall och kök och så har vi vikt ihop nästan all tvätt. Så nu har vi ett rent och fint hem. Igen. Får se hur länge det varar den här gången. :) Men jag har varit så pass duktig att jag har ställt in all disk som har blivit i diskmaskinen (vi körde till och med en maskin direkt efter middagen), bordet blev avtorkat, spisen likaså och potatisskalen är kastade. Tänk om man kunde vara så duktig jämt. Men det är man inte. Det håller i sig ett tag och sen börjar det förfalla igen. Tills nästa gång man tar ett ryck och städar hela lägenheten.

Det "värsta" är att det tar ju inte så lång tid att städa. På två-tre timmar så har man ju ett jättefint hem igen, så varför man inte ser till att ha det så här fint jämt, det fattar jag egentligen inte. Nu gör vi det (som vanligt) för att vi får besök i helgen. Tommys familj kommer hit och ska fira att jag fyllde år. Men innan dess så ska vi till Göteborg imorgon. Dock inte till Tommys familj, utan till min syster-yster som fyller år idag. (Grattis igen, syrran!) Pappa, farmor och farfar kommer också dit, så de passar på att fira oss samtidigt. Min idé, faktiskt. =) Mycket mer förnuftigt att de tar oss båda på samma dag istället för att åka fram och tillbaka som små jehun.

I övrigt så händer det inte så mycket. Jag är i vecka 24 nu och bebisen sparkar mer än någonsin. Inte bara på morgon och/eller kväll längre, utan hela dagarna och större delen av nätterna. En livlig liten rackare är det. Det är bra, då slipper man oroa sig så mycket. Jag grämer mig lite över att vi inte fick veta könet den här gången heller. Ibland tänker jag att man skulle betala de där 400 kronorna och åka och ta reda på könet, men så viktigt är det inte. Det är bara.. ett irritationsmoment. Jag vill kalla min bebis för "han" eller "hon". Jag vill inte kalla bebisen för "den". Men vad har jag för val? Jag vet inte vad det är, så då blir det "den" och "bebisen" man säger. Vissa säger att de har vetat med 100% säkerhet vad det är de väntar, men jag har ingen aning om hur man skulle lyckas veta det. Särskilt inte första gången. Då kan man ju inte säga att "så här kändes det då, och då blev det en h*n och så här känns det nu, så därför måste det vara en..."

Nä, skumt är det. Jag vet ju bara vad vi önskar oss mest. Förra gången önskade vi oss helst en flicka, och det fick vi också. Den här gången önskar vi oss mest en pojke och vi får se vad det blir. Det är inte så att vi skulle bli besvikna om vi får en flicka, men om vi fick välja så skulle vi helst få en pojke, men vi blir ju lika glada för en flicka till som för en pojke.

Det känns viktigt att poängtera, det där. Annars kanske folk får för sig att vi skulle älska barnet mindre om det blev en flicka och inte en pojke och så är det definitivt inte. Men frågar folk oss vad vi helst vill ha så vill de ju att man ska välja ett av dem, och vi vill ju ha av båda sorterna, så att säga.

Sen är vi inte helt överens om hur många barn vi vill ha, så det får bli en senare fråga. Jag vill helst ha fyra barn, två av varje, men Tommy är inte säker på att han vill ha så många.

Nåja, vi får väl se. Vi kanske är helt nöjda med två eller också kanske vi skaffar tio barn. Det är det ingen som vet. Ja, utom mamma då. Hon har ju "pendlat" mig så hon vet att vi kommer få tre barn. Pojke, pojke, flicka. Synd bara att det sprack redan på första. (Men ack, så skönt för mig! Annars hade man fått höra det i evigheter att "ja, det visste hon ju redan, för det har ringen berättat" och jag tror inte på sådant!) 

Men mamma tror på allt möjligt. Tar man in ljung så tar man in döden i huset. Går man under stegen så får man olycka. Skadar man en kråka/skata/korp/vilketdetnuvar så råkar man också ut för olycka. En guldring kan tala om, inte bara vilket kön det är på barnet man väntar, utan också könet på alla barn man någonsin kommer att få och den talar om det vid ett och samma tillfälle!

Helt makalöst. Ja, nämn något skrock så är det nästan garanterat att mamma tror på det. Ja, i alla fall om det är etablerat skrock. Inga nymodernigheter, tack. Sånt är ju bara bluff. (?!?! Till skillnad från.... allt annat skrock???)

Nåväl. Jag tror i alla fall inte på skrock, spöken, andetalare och allt annat sånt tjafs. Kanske jag ändrar mig nån gång, men då ska det banne mig vara något riktigt övertygande. Att andra har blivit övertygade, det räcker inte för mig. Det finns folk som tror på dödssekter också. Det gör det inte trovärdigt eller rätt för det.

Hur som helst så ska jag sova nu. Här klagar jag i början av inlägget på att jag sover för lite och nu helt plötsligt är klockan halv tolv. Hur gick det till, liksom? Nåja, dags att kasta sig i säng. Imorgon är en annan dag.