Det här är nog den märkligaste dröm jag har haft på länge, och jag har haft många märkliga drömmar sen jag blev gravid. Men den här drömmen hade sin märklighet i sin tydlighet, sitt sammanhang (det var en väldigt sammanhängande dröm, faktiskt) och att jag minns så pass mycket av den. Fortfarande.

Okej, då ska vi se om det är lika lätt att förklara i skriven form som när man återberättar det för en person direkt. Det brukar oftast vara lite svårare, tycker jag.

Så här var det i alla fall:

I drömmen så jobbade jag fortfarande på Max, men det var inte bara en hamburgerrestaurang, utan industri också. (Lite märklig kombination, kan jag tycka, men i drömmar är allting självklart). Nå, jag var i alla fall där (i restaurangen), men jag jobbade inte utan var där som kund och jag tror att jag var där med några personer också, dock oklart vilka det var. I alla fall så hade vi beställt frukost och väntade på våra beställningar. (Också lite märkligt, eftersom de inte serverar frukost på Max, men what the heck.. det var ju en dröm, som sagt). Vi fick vänta länge, länge och när vi väl fick vår mat så var det inte vad vi hade beställt, i alla fall fick inte jag det.

Jag sa till min kollega att jag hade fått fel, för jag hade minsann beställt frukost, och frukost var det jag ville ha (och hade betalat för). Kollegan, en kvinna som hette "Djani" (så uttalades namnet i drömmen i alla fall, fråga mig inte om stavningen är rätt, jag känner ingen med något sådant namn) var otroligt störande. Hon var snorkig och rent ut sagt oförskämd. Hon hävdade att eftersom det hade gått så lång tid så kunde man inte beställa frukost längre. (Öh, som att det var MITT fel att de hade tagit lång tid på sig?) Jag hävdade dock att jag hade beställt en sak, jag hade betalat för detta och ingen hade sagt att det inte var möjligt när jag beställde, så då skulle jag också ha just vad jag hade beställt! Hon kunde inte bara ändra min beställning utan att säga till mig om detta.

Djani vägrade dock att ge med sig och arg som jag var så ringde jag en kvinna, som var nån slags chef eller nåt. (Jag undrar om det inte kan ha varit min chef på Volvo? Men jag vet inte alls). Hur som helst så hade jag gått ut för att ringa till den här chefen och var väldigt upprörd (det här var tydligen inte första gången hon (Djani) hade gjort så här mot en gäst heller) och mitt i samtalet så kommer Djani ut och typ ber om ursäkt. Sämre ursäkt har jag nog aldrig hört, vare sig i en dröm eller i verkligheten..

Hon sa något i stil med att hon bad om ursäkt för att det hade blivit fel, men i nästa andetag så sa hon att det egentligen inte var hennes fel, för jag hade ju betalat och därmed accepterat vad jag skulle få. Sen smet hon fort in igen och stängde dörren efter sig, så den låstes. Jag blev asförbannad, avslutade snabbt samtalet med chefen och använde min personalnyckel för att ta mig in igen. Jag hann ikapp Djani mitt i restaurangen och började skälla ut henne, med hög röst. Då kom en annan chef ut, Ante (som var min chef på Max, och kanske fortfarande är chef där) och var väldigt generad och sa till mig att jag kunde inte stå och skälla där, för gästerna kunde ju höra. Då började jag skälla på honom också och ansåg att han skulle ge henne sparken. Men nej, så kunde man ju inte göra tyckte han, på sitt typiskt mesiga sätt (som jag så väl kommer ihåg från min tid på Max, så det var i alla fall realistiskt). Det kunde man visst, ansåg jag och påpekade att det fanns säkert många som ville ha hennes jobb.

Under tiden som jag skällde på Ante så hade Djani försvunnit, men nu kom hon tillbaka, med en telefon i handen. Med ett äckligt hånleende, som skulle föreställa försonande eller urskuldande eller nåt sånt, så säger hon att "oooh, det har nog skett ett missförstånd". Sen säger hon att hennes föräldrar och hennes kusin hade varit hos min pappa och nu var de på väg hit. Jag flippade totalt och rusade ut. Djani följde efter, äckligt belåten. Där kommer det en bil, min pappa sitter i morgonrock och kör. Han ser väldigt trött och nästan förvirrad ut. I bilen sitter också Djanis föräldrar och hennes kusin. De jävlarna har kidnappat min pappa för att jag skällde ut Djani! Jag blir aslack och skäller ut dem allihop, och de låtsas alla oförstående och oskyldiga. Jag säger åt dem att jag tänker minsann polisanmäla dem allihop och ringer direkt till polisen.

Där, mitt i mitt samtal till polisen, så vaknar jag och är så arg!

Det tog halva dagen för mig att sluta vara arg på en människa som jag aldrig har träffat (och som med största sannolikhet inte finns). Men drömmen var så verklig, så detaljerad att det var som att det verkligen hade hänt. Jag kan till och med beskriva hur människan såg ut och det kan jag knappt med folk jag känner!

Hon var lite kortare än jag, hade mörkt, ganska långt och lockigt hår. Hon såg lite utländsk ut och var lite mullig. Jag svär på att jag skulle känna igen henne direkt om jag träffade henne, men som tur är så finns hon ju inte. :) Det hade kunnat bli jobbigt annars om jag hade blivit förbannad på en person jag nyss träffat för något hon gör i mina drömmar.

Ungefär som drömmen jag hade om Tommys ex, som jag också blev sur på. "Problemet" är bara att han inte har något ex... =)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...