Mjaha.

För de som inte kunde läsa förra inlägget... Tommy är alltså varslad. Inte med 100% säkerhet, men nära på. Förhandlingarna startar idag och ingen vet hur lång tid det tar innan de är klara. Ju längre tid, desto bättre, naturligtvis. Tommy har två månaders uppsägningstid, så tar det lång tid att bli klara med förhandlingarna så får han ju vara kvar längre. Men vi har redan förberett oss på att han får sluta i januari, och letar jobb. Har vi tur så kanske han hinner få ett nytt jobb relativt snabbt. Om inte.. ja, då får vi anpassa oss efter det. Vi kommer ha råd att bo kvar här i alla fall, det har jag redan räknat ut. Dröjer det länge innan Tommy får ett jobb (och därmed mycket lägre a-kassa), då kanske vi får fundera på att flytta, men det kommer i alla fall inte att behövas i första taget.

Väldigt typiskt att det här skulle hända, och speciellt nu. Jag som hade sett fram emot nästa år så mycket, just för att vi skulle få det rätt bra ekonomiskt. Bye, bye to that dream. Drömmen om hus känns också ganska avlägsen just nu.

Nåja. Ser man bara på det hela positivt (vilket många tycks ha svårt för) så går det säkert bra.

Nu lämnar vi det tråkiga ämnet.

Vanja har äntligen kommit på hur man klättrar ur sängen. Eller rättare sagt, hon vågade äntligen klättra ur sängen själv. Det hände när jag skulle lägga henne att sova middag. Hon låg och ropade en stund (som hon brukar, bara små rop, inget skrik) och jag tänkte inte så mycket på det. Sen, helt plötsligt, så hör jag hur hon öppnar sovrumsdörren! Gosh! Snacka om att bli häpen. Så nu är det slut på den friden. Nu kan man inte längre vara säker på att hon ligger kvar i sängen när man har lagt henne. :)

Lilla tokan.