Thorn without a rose

Alla inlägg den 14 januari 2009

Av rikku - 14 januari 2009 21:00

Hurra! Äntligen har vi internet igen! Sju veckor utan internet, det är helt sanslöst! Under hela december månad så har jag inte fått skiva ett enda ynka litet inlägg. Jag förstår om ni har blivit tokiga på mig. Det har i alla fall jag varit.


Det värsta är ju att jag inte har kunnat förbereda vare sig er eller oss på att vi skulle bli utan internet. Ska se om jag orkar dra hela historien..


Det är så här, nämligen:

I vår hyra så ingår kabel-TV och bredband ifrån Tele2. När vi flyttade in hit så var vi fortfarande bundna till Telia, men vi tänkte att så snart abonnemanget går ut så säger vi upp det och sparar på så sätt in lite pengar. I november sa vi adjö till Telia, lite vemodigt eftersom jag ändå har haft Telia i väldigt många år och alltid varit nöjd. Men det går ju inte att komma ifrån att det kostar en del hos Telia.


När dagen kom då Telia-abonnemanget försvann gjorde vi en mindre trevlig upptäckt.


Vi hade inget internet överhuvudtaget.


Vi misstänkte något tekniskt problem och ringde därför till Tele2 och gjorde nästa otrevliga upptäckt. Vi var tvungna att göra en beställning av bredbandet hos dem. Det räckte inte med att vi betalar till dem varje månad via hyran, vi måste ha gjort en personlig beställning av bredbandet också. Naturligtvis fick vi reda på detta på en fredag, vad annars? Det innebar att vi fick vänta till veckan därpå innan vi fick hem avtalet som vi skulle fylla i. Nåja, en helg klarade vi väl utan internet, tröstade vi oss med. Så veckan därpå fyllde vi i pappret och skickade in. Mot slutet av veckan hörde jag av mig för första gången för att höra hur det gick med vår beställning. Jag minns inte längre vad som sas i de första samtalen, men vid det laget visste vi inte allting. Vi fick i alla fall höra att det kunde dröja lite tid och att vi var tvungna att vänta.


Veckan tog slut och helgen kom och gick. Veckan därpå ringde jag igen och frågade om de inte kunde bara släppa fram internet, om så på den lägsta hastigheten, bara så vi kunde använda det. Inte heller då fick vi veta allt, men vi fick veta att vi var tvungna att vänta tills de hade behandlat vår order. Inte förrens veckan därpå, alltså tredje veckan, fick vi reda på att det inte funkade så som vi trodde. Då fick vi veta att det internet som vi har beställt, som ingår i hyran (fast med en löjligt låg hastighet, så vi beställde en högre hastighet som vi får betala för), är inte samma som vi har haft hos Telia, utan det här går via TV-uttaget. Vi behöver alltså ett special-modem att koppla in vid TVn. Så det var detta vi satt och väntade på, utan att ens veta om det. Leveransen av detta modem skulle vara 2-3 veckor. Varför det skulle ta så lång tid var det ingen som kunde svara på ordentligt, men så var det i alla fall. Det skulle innebära att vi borde få modemet senast veckan därpå.


Något frustrerade fick vi finna oss i att vänta.


Men veckorna kom och gick och inget modem dök upp. Ursäkterna hopade sig. Vi fick höra att Tele2 (som för övrigt satsar stenhårt på TV-reklam just nu (Born to be cheap)) hade fått in mycket fler ordrar än vad de hade förväntat sig och därför låg efter i arbetet. De hade dessutom passat på att göra en uppdatering av sina datasystem, så dessa hade legat nere i tre veckor vilket hade lett till att de inte hade kunnat behandla en enda order under de tre veckorna.


Undra på att de låg efter.


För att korta ner den här historien lite så har jag ringt till Tele2 säkert 20-30 gånger under de här sju veckorna. Vi har blivit försäkrade om att modemet säkert kommer snart, kanske i slutet av veckan, kanske nästa vecka, ett otal gånger men först idag, onsdagen den 14:e januari, kom det verkligen. De skickade modemet igår, för övrigt. Hade de bara gått med på att skicka ut modemet tidigare, vilket jag har bett dem om ett flertal gånger, så hade vi inte behövt vänta så här länge. Räkningarna, som vi betalar över internet, fick vi betala hemma hos Tommys föräldrar på julafton.


Så just nu är vi inte så glada på Tele2. Servicen där är inte mycket att hänga i julgranen, men så får man ju vad man betalar för. Vi blev utlovade kompensation för att det har dröjt så länge och igår fick vi veta vad den bestod av. Vi får en månads gratis internet och så får vi TV4 Film till slutet av februari. Yay.. Inte direkt den mest generösa kompensation man kunde tänka sig, men det är ju bättre än inget i alla fall, antar jag.


Nog gnällt om Tele2. Vi har internet nu i alla fall och förhoppningsvis kommer det inte att strula mer nu.


Nu till nästa ämne: Bebis!


Nej, vi har inte fått bebisen än. Ledsen att göra er besvikna, men så ligger det till. Däremot verkar den må bra och är otroligt livlig, särskilt på kvällarna. Beräknad nedkomst är imorgon, så jag tror att vi tryggt kan säga att bebisen kommer närsomhelst, utom imorgon. Det är väldigt få som föder på den dag som de får tilldelat sig vid ultraljudet, även om vissa personer, till exempel min mamma, verkar ta det datumet som något som är spikat. När jag ringde min mamma idag så hann jag inte ens säga "hej" förrens hon utropade "har du redan fått?". Eh.. nej. Jag har inte ens känt av något än, vilket var fråga nummer två. Hon verkar otroligt förvånad och nästan besviken, ungefär som att jag lurar henne på något när jag inte går omkring och har förvärkar eller sånt. Märkligt.


Faktum är att det inte känns som att det är dags än. Jag vet att jag är i vecka 40, men det hade lika gärna kunnat vara två månader kvar. Det känns så avlägset på något sätt. Men det sker när det sker och det är inget att hetsa upp sig över. Om alla andra kunde lugna ner sig lite och inte vara så hysteriska med det här datumet så skulle de säkert må bättre. Jag kommer tala om när bebisen är född. Faktiskt. Ingen kommer att missa det, jag lovar.


Imorgon ska vi in till barnmorskan. Det kommer vara en annan barnmorska än vår vanliga, för hon skulle inte vara där, av någon anledning. Nå, denna nya är säkert bra hon också. Jag vet inte riktigt, men det känns lite som att vi har missat något den här gången. När jag gick hos Susanne i Trosa så pratade vi mycket mer. Det kändes som att jag fick mycket mer information och hon frågade mycket mer saker. Hon kollade också mitt blodsocker och järnvärde och såna saker med jämna mellanrum (och skällde på mig för att jag åt så mycket socker) men å andra sidan så vägde hon mig bara en enda gång och det var vid inskrivningen. Men jag vet inte, jag. Jag vet inte vad det är jag saknar riktigt och då är det ju svårt att klaga. Kanske var det helt enkelt så att förstföderskor får mycket mer information än omföderskor. Jag vet inte, faktiskt.


Jag kan inte påstå att jag ser fram emot förlossningen och går omkring och önskar att det var över, som med Vanja. Men nästan allt är annorlunda med den här graviditeten. När jag säger att jag inte ser fram emot förlossningen så betyder det inte att jag fasar inför den eller något sådant dumt, utan helt enkelt att jag inte ens tänker på den. Som jag sa förut så känns det fortfarande väldigt avlägset. Men jag är nyfiken på att få reda på om det är en pojke eller flicka. De har ju vägrat se efter den här gången eftersom det är "emot deras policy" att tala om för föräldrarna om det är en pojke eller flicka. Löjligt, tycker jag, men så är det i alla fall. Inte ens när vi var inne på det extra ultraljudet ville de titta, eller ens låta oss titta själva. Ännu mer löjligt. Med en månad kvar till förlossning är det väl ingen som gör abort för att det är "fel" kön. Men det ville de tydligen inte riskera.


När det gäller namn så har vi bara två förslag. Om det sen blir något av dem, det vet man ju aldrig (man kan ju ändra sig) men de förslag vi har är i alla fall Lukas och Mia. Det här med namn är verkligen svårt, men också roligt.


Jag hoppar lite nu, känner jag, men det är för att jag inte har kunnat skriva på så länge. Jag skrev lite högre upp att den här graviditeten är annorlunda än den förra. Jag trodde inte att det var möjligt, men den är faktiskt ännu lättare än när jag bar på Vanja. Jag har knappt mått illa alls, jag har faktiskt bara kräkts en enda gång. Mina fötter har visserligen svullnat upp lite grann på sistone, men långt ifrån så mycket som förra gången (som ändå inte var så där jättemycket i jämförelse mot vad man har hört andra berätta). Jag har varit hyfsat pigg hela tiden utom det sista, men det är för att jag inte sover så mycket på nätterna. Bebisen är väldigt aktiv på kvällar/nätter och Vanja vaknar fortfarande upp vissa nätter och vill ha en ny blöja och/eller en flaska välling. Dessutom nu när det närmar sig slutet så får jag springa upp och kissa var och varannan timme och det hackar ju upp sömnen också. Men till viss del är det också egen förskyllan då vi har gått och lagt oss rätt sent vissa nätter, så allt kan man ju inte skylla på graviditeten.


I övrigt har jag inte lidit av några åkommor och vi här hemma har dragit slutsatsen att antingen har jag löjligt lätta graviditeter eller också gnäller folk mer än vad de egentligen lider. Vilket av det det är, det kan jag inte svara på, men så känns det i alla fall. Med Vanja så mådde jag mer illa, i alla fall på förmiddagarna, och mina fötter svullnade upp granska mycket till och från. Jag blev också lättare ledsen periodvis och det har jag inte märkt något av den här gången.


Hela graviditeten har gått ganska omärkt förbi överlag. När jag väntade Vanja så hade jag stenkoll på vilken vecka jag var i och vad som hände i den veckan och så vidare. Den här gången har jag fått tänka efter ordentligt för att komma ihåg vilken vecka jag är i och vad som händer i en specifik vecka har jag inte haft någon aning om. Det kan bero på att det dels inte är något nytt längre och dels kan det bero på att vi är fullt upptagna med Vanja hela dagarna. Man hinner liksom inte tänka så mycket på pyret i magen.


Med det sagt kan vi lämna bebisen i magen och övergå till Vanja.


Samma dag som vi blev av med internet så var jag med Vanja på 1.5-årskontroll Allting såg jättebra ut. BVC-tanten konstaterade att Vanja var väldigt lång och smal för sin ålder, men inte för smal så att vi behöver göra något åt det, som tur var. På kontrollen så uppmätte hon hela 87.5 cm i längd och 11.5 kilo i vikt. Vanja fick en spruta i benet som inte alls uppskattades. Hon grät och grät och hade inte sköterskan förvarnat mig om att det svider när de sprutar in vaccinet så hade jag nog blivit lite orolig eftersom det aldrig har varit några problem tidigare för Vanja att ta sprutor. Men det gick över fort i alla fall och jag tycker att Vanja var så duktig. Hon fick sitta och leka lite med leksakerna medans sköterskan (eller vad hon nu ska kallas) tittade på och hon konstaterade att hon har utvecklats bra motoriskt.


När det gäller språket däremot... Oj, oj, oj, vad stolt man kan vara som mamma! Språkligt sett så låg hon ungefär ett år i förväg mot för vad hon "bör" kunna. När vi var på kontrollen så pratade hon i två-ordsmeningar och hade ett ordförråd på över 150 ord. Två-ordsmeningar kontrollerar de att barnen kan vid 2.5 år och de ville att barnen skulle kunna 8-10 ord vid 1.5-årskontrollen Nu, 1.5 månader senare så kan Vanja uttrycka sig i tre-ordsmeningar och hur många ord hon kan, det är det ingen som orkar räkna längre. Många, många fler än vid kontrollen i alla fall. Första tre-ordsmeningen som vi hörde henne säga var "Dinte munnet Ki-ko!" Det betyder "Inte (i) munnen, Chiko!" (Chiko är en hund).


Japp, det krävs inte mycket för att man ska bli stolt som förälder.


Hon har nog vuxit en del det senaste också, för den delen, så jag tror att hon är längre än de 87.5 cm som BVC-tanten uppmätte henne till vid kontrollen. Hon var väldigt klumpig ett tag vilket resulterade i smärre chocker. Första incidenten skedde en vecka före jul..


Jag och Vanja satt i soffan och tittade på TV. Vanja bestämde sig för att gå ner på golvet, något som hon annars aldrig har några problem med. Hennes metod för att gå ner från soffan är följande: Hon lägger sig på mage längs med soffan. Sedan för hon över benen över kanten och när de når golvet så står hon upp. Enkelt, eller hur? Men den här dagen gick det inte till riktigt så.. Hon började som vanligt med att lägga sig på mage. Men när hon skulle låta benen glida ner på golvet så skedde något. Det hela gick så fort att jag inte hann uppfatta vad som hände exakt, men jag gissar på att hon tappade greppet eller balansen eller något. Istället för att benen åkte ner först så ramlade hon sidlänges ner mot golvet. Hade det varit allt så hade det nog inte varit så farligt, men vid soffan så står det också ett soffbord. Hörnet på detta soffbord är, som på de flesta bord, ganska vasst. Vanja slog i bakhuvudet rakt på hörnkanten på bordet, där det är som vassast.


Naturligtvis började hon gråta direkt, men det var ingen vanlig gråt utan snarare panikgråt. Jag var framme hos henne på en halv sekund, men skadan var ju redan skedd. När jag lyfte upp henne så upptäckte jag till min förfäran att hon inte bara hade slagit sig, hon blödde också! Det forsade blod från hennes lilla bakhuvud! Panik, panik, panik! Vi försökte trycka en blöt trasa mot hennes sår, men det ville inte Vanja alls. (Inte så konstigt, det gjorde naturligtvis ont). Tommy ringde till sin mamma och vi fick nummer till sjukvårdsrådgivningen så vi kunde fråga vad vi skulle ta oss till. När vi kom fram (det var jag som fick prata med kvinnan i telefon) så hade såret redan slutat blöda, men kvinnan i luren tyckte ändå att vi skulle åka in till lasarettet och kolla upp det, om så bara för att lugna oss själva. Sagt och gjort, vi for iväg till akuten med henne. Väl där så fick vi vänta i två timmar innan vi fick träffa doktorn (vad sysslar de med där, egentligen?). Doktorn fick vi träffa i två minuter ungefär och han konstaterade att det behövde inte sys, utan vi kunde åka hem igen. Lite snopet kändes det att behöva vänta så länge och sen bara bli ivägskickade igen, men samtidigt kändes det skönt att höra att det inte var allvarligt utan skulle läka fint av sig självt. Förresten har vi konstaterat att akuten inte är till för akuta ärenden. Det är helt enkelt drop-in för obokade besök.


Nu, tre veckor senare så syns det inte ens att hon hade ett hack i bakhuvudet och det är väldigt skönt.


Nästa incident inträffade en vecka senare, på självaste julafton. Vi var hemma hos Tommys föräldrar den här julen. Vi tar varannat år hos våra föräldrar så att ingen känner sig bortprioriterad och den här gången var det Tommys föräldrars tur att husera oss på julafton. Strax innan vi skulle öppna paketen så sprang Vanja runt och busade med Tommys lillebror. Hon hade sin snuttefilt i handen när hon sprang och i efterhand så är det ju lätt att säga att det borde man inte ha låtit henne ha, men efterklokhet tjänar ju ingenting till. Hur som helst så skulle hon vända sig om och trampade naturligtvis på snuttefilten så att i och med att hon vänder sig om så fäller hon sig själv. Hon faller raklång ner i golvet och slår i munnen. Läppen börjar blöda och Vanja är otröstlig. Jag tvingas sitta med henne i famnen och vagga och vyssja henne och korta perioder tystnar hennes gråt, bara för att sätta igång igen någon minut senare. Stackars lilltjejen..


Det var nästan så att man började tro att hon skulle slå ihjäl sig när som helst, men nu har hennes balans stabiliserats igen. Därför ligger det nära till hands att tro att hon växte lite grann just då och kroppen hamnade i obalans en stund.


Julen i övrigt var väldigt trevlig. Vanja fick hur mycket presenter som helst, hon nästan drunknade i dem. Vi har fått köpa två nya leksakslådor och funderar på att köpa ännu en till bara för att få plats med alla leksaker. De bästa presenterna enligt Vanja är en dockvagn (som hon dock saknar körkort för! Alla ben, se upp!), BRIO-spisen och leksakstallrikarna med tillhörande muggar och bestick.


Men hon har fått mycket, mycket mer än så. Inte så underligt, kanske. Barnen är ju de som får flest julklappar och som har roligast åt dem.


Jag vet inte vad mer jag har att berätta. Men nu har vi ju internet igen, så kommer jag på något mer är det ju bara att uppdatera på nytt. :) Nu ska jag in till föräldraforumet och försöka läsa ikapp där. Det lär inte vara det lättaste efter sju veckors frånvaro...

ANNONS

Presentation

Länkar

Gästbok

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20 21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2009 >>>

Tidigare år

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Följ bloggen

Följ Thorn without a rose med Blogkeen
Följ Thorn without a rose med Bloglovin'

Fråga mig

0 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se