Nea fick paj i alla fall! Söt-Tommy åkte till affären och köpte blåbär, enbart för min skull. Gulle han! *MWA*

Usch, nu känner jag mig verkligen nere, och det över en skitsak, egentligen. Jag har haft huvudvärk hela dagen, utan att veta varför. Det kan vara så att jag har lågt järnvärde, så därför tog jag en Niferex idag, bara för att vara på den säkra sidan.

Men så tänkte jag muntra upp mig själv (och kanske bota huvudvärken) med en paj. Jag hade fått en stor påse med blåbär av pappa för ett tag sen och nu tänkte jag passa på och göra en blåbärspaj, för det är ju så gott. Så jag satte mig och började baka ihop pajdegen, satte på ugnen på rätt gradantal, smörade pajformen och plockade till slut ut blåbärspåsen ur frysen. Glad i hågen började jag hälla upp bären i pajformen.

Men så hejdade jag mig. Något var fel. Lukten stämde inte överens med hur blåbär luktar.

Det var inte blåbär. Det var vinbär!

Ingen paj för Nea ikväll. :( Visst kan man göra paj på vinbär, men jag tycker inte om det. Det enda man gör med vinbär som jag äter, det är gelé.

Nu sitter jag och är jättedeppig och besviken, trots att det, som Tommy säger, bara är paj. Men jag kan inte hjälpa det. Jag såg fram emot pajen och gladdes åt den och så var det vinbär...

Jag upptäckte två saker alldeles nyss. Det första var att mina länkar var lite föråldrade då några personer har bytt bloggadress. Detta rättade jag genast till. Det andra var att en person från forumet länkade till min blogg på sin blogg! Detta hade jag ingen aning om, men naturligtvis ilade jag till min sida och lade till en länk till hennes blogg också.

Varsågod, Mollsan. :)

Usch. Jag hinner ju aldrig skriva längre. Alltid är det någon som behöver uppmärksamhet här hemma, alltid är det något som behöver göras. Nåja, sådant är det väl att vara flerbarnsförälder.

Resan i lördags gick i alla fall strålande. Det var inga problem överhuvudtaget. Vi kom dessutom iväg ganska tidigt, så vi var framme redan klockan tio på förmiddagen. Det kändes skönt. Då blev det mer tid att umgås på innan vi var tvungna att åka hem. Det var väldigt trevligt och än en gång så lyckades vi avverka besöket utan några diskussioner eller gräl. När vi åkte hem, vid sextiden på kvällen, så var vi allihop väldigt trötta. Det märks när man går upp tidigare än vad man brukar, för helt plötsligt kan man vara dödstrött redan vid 5-6-tiden. Helt makalöst, tycker jag.

Hemresan gick lika bra som ditresan. Vanja var vaken hela tiden, vilket hade kunnat resultera i grinigheter och gnäll, men det gick väldigt bra. När vi kom hem så fick hon såklart gå och lägga sig direkt och trött som hon var så gick även det utan protester.

I onsdags var det dags att resa bort igen. Nu var det Tommys mamma som fyllde år och självklart åkte vi dit och grattade henne. Men innan vi kunde åka dit så fick vi åka till Socialförvaltningen. Vi fick skriva under ett halvt dussin papper för att Tommy skulle registreras som pappa till Lukas.

Så nu var det också gjort.

Det känns som att det har varit mycket papper det senaste. Papper till A-kassan, till facket, till socialförvaltningen, till skatteverket och Bob vet vad mer. Det känns som att vi garanterat kommer missa att skriva under någonting just för att det kommer så mycket på en gång.

Igår var vi inne hos BVC för kontroll. Lukas vägdes, mättes och det konstaterades att allting såg väldigt bra ut. Här är hans siffror:

• Längd: 57.2 cm
• Vikt: 4910 gram
• Hattmått: 38.3 cm

Det betyder att han har vuxit sex centimeter på tre veckor. Det är två centimeter i veckan! Undra på, egentligen, så som han äter hela tiden. Men det känns skönt att veta att det funkar bra med amningen i alla fall. Han får ju definitivt i sig det han behöver och antagligen lite till. Inte för att jag var orolig för att det inte skulle fungera förstås. Det var snarare så att jag förutsatte att det skulle fungera eftersom det gick så bra med Vanja. När det gick så bra förra gången, varför skulle det strula nu?

Igår tittade jag på Lyxfällan för övrigt. Jag gillade programmet mycket mer i början än vad jag gör nu. Dels ogillar jag de nya programledarna och dels är det väldigt uttjatat vad som händer. Det är samma lösning varje gång och det gör det fort ganska tråkigt. När det gäller de nya programledarna så är de otroligt dåliga skådespelare. Varje gång de pratar med varandra så märker man hur uppgjort det är. Det låter som att de läser repliker innantill och man stör sig något fruktansvärt på det. Hur som helst. Igår tittade jag på programmet i alla fall. När programmet var slut så satt jag i soffan och bara stirrade. De hade ju inte gjort något! Det enda konkreta som hade hänt var att de fick höja upp lånet hos GE Money Bank med 70 000. De hade inte ens samlat alla lån på samma ställe som de i vanliga fall brukar försöka göra. När de stod vid budgettavlan så hade de fortfarande 14 500 att betala, i bara skulder! När de räknade upp vad de var tvungna att dra in på så fick de behålla 5500 kronor till mat varje månad! Detta under förutsättning att de skulle handla på Lidl!

Okej, nu handlar vi inte på Lidl eftersom jag tycker att det är skitkvalité på maten där, men jag vet att det är billigt. (Undra på, man får ju vad man betalar för..) Skulle vi handla all mat på Lidl så skulle vi säkert kunna klara oss på 3000 kronor eller mindre. Varför behöver de ha 5500 kronor till mat överhuvudtaget, och särskilt om de bara ska handla på Lidl? De hade kunnat kräva mycket mer än så av dem. Vi handlar för 4000 kronor varje månad och då är det mycket utav det som inte är nödvändigt. Vi unnar oss mycket gott, mycket bra (och dyr) mat och skulle ekonomin kräva det så hade vi kunnat dra in på väldigt mycket av de 4000. Makaroner och bacon i en månad blir väldigt billigt (om än inte särskilt gott). Så som deras ekonomi såg ut så tycker jag att man hade kunnat kräva av dem att de drog in på matkostnaden väldigt mycket mer.

En annan sak som förundrade mig var att de ändå sparade 1000 kronor varje månad till barnen, trots att de inte hade några pengar. Jag personligen hade ju hellre tagit de pengarna och betalat av lånen tills ekonomin såg stabil ut. SEN hade man kunnat börja tänka på att spara.

Man kan ju undra hur mycket de hade hunnit spara undan...

Nä, väldigt märkliga prioriteringar där, måste jag säga. Det känns skönt att vi är smartare än så. :) Men det är egentligen enda syftet med programmet också; att få folk att känna sig smarta som inte gör såna idiotiska saker som deltagarna i programmet gör.

Det är i alla fall en sak som de lyckas med.