Jag pratade med en granne häromdagen när vi var ute med Vanja och lekte. (Ja, Lukas var såklart också med, men han låg naturligtvis och sov i vagnen). Vi pratade om barn, syskon och vilka råd eller förutsägelser folk ger en. Vi hade båda varit med om ungefär samma sak.

När man väntade första barnet fick man bland annat höra:

"Ni kommer aldrig kunna åka någonstans."

"Passa på och sov nu, sen kommer ni inte få sova."

Sen visade det sig att, i mitt fall då, Vanja sov större delen av nätterna väldigt tidigt och att åka långa sträckor var aldrig något problem då hon sov som en stock i bilen. Att man inte hade något att klaga på stack folk i ögonen och när man väl hade något att beklaga sig över, som när Vanja fick tänder och inte sov alls på nätterna helt plötsligt, då fick man höra att vi hade ju haft det så bra hela tiden, så vi hade ingen rätt att klaga.

Inför andra barnet:

"Ni kommer få det så jobbigt."

"Vanja kommer bli så svartsjuk."

"Jaha, två blöjbarn, ni ska veta att det kommer bli tungt."

"Ni får se upp så hon inte slår bebisen."

"Det går inte att vända ryggen till, för då kommer hon göra den lille/a illa."

På den vägen var det. Ingenstans fick man höra något positivt i stil med "vad kul för Vanja att få ett syskon" eller liknande. Allt var dystra prognoser och hest kraxande från olyckskorparna.

Nu är ju Lukas inte ens två månader än, men hittills har allting gått jättebra. Lite jobbigare är det naturligtvis mot för när vi fick Vanja. Det kan vara ganska tungt på morgonarna när jag har ammat halva natten och så vaknar Vanja jättetidigt. Då är ögonen fulla med grus och man är inte pigg alls, men det börjar bli mycket bättre tycker jag. Lukas sover riktigt ordentligt på nätterna och vaknar (oftast) bara en eller två gånger.

När det gäller interaktionen barnen mellan så kunde det inte vara bättre. Vanja är så söt och gullig mot Lukas hela tiden. Hon pussar och kramar honom, erbjuder honom nappen och blir halvt förstörd av oro när han tappar den. Hon ger honom gosedjur och snuttefilt och är allmänt mån om honom. Hon går runt med sina gosedjur och dockor och härmar mitt beteende. Hon byter (låtsas)blöjor, ammar, ger nappen och nattar dem.

"Mwa, mwa, natt-natt gu-man", hör man lite nu och då. Då har hon nattat någon leksak och lagt ner den i sängen med täcke och snuttefilt, sen släcker hon lampan och stänger dörren.

Hon är så gullig.

Då ska  jag avslöja svaret på frågan om vem som var vem.

Vanja var till vänster och Lukas till höger.

Jag undrar hur många fler bilder det kommer bli på dem med samma kläder på sig. Antagligen inte alltför många eftersom vi fick väldigt mycket rosa kläder till Vanja och vi inte är så jämlikhetssträvande att vi klär Lukas i rosa kläder. Nåt rosa plagg kanske slinker på, men jag skulle inte tippa på det.

Dessutom får vi otroligt mycket nya kläder till Lukas också och då använder vi ju dem i första hand. Det är alltid roligare att använda nya kläder än begagnade och han ser ju så tuff ut i dem. :) Titta bara på det här, exempelvis:

Hur sött är inte det? Pojkigt, men otroligt sött.

Idag noterade jag för övrigt att Lukas är på god väg att bli en liten sumo. Han äter och äter och äter och äter och uppenbarligen finns det mat så det räcker, för växer gör han så det knakar. Hans lår är så där riktigt baby-feta och han börjar få dubbelhaka också! Vanja var aldrig så där babyknubbig. Hon har hela tiden vuxit på längden i första hand och alltid (hittills) varit smal och spinkig. Jag såg barn i mammagruppen i Vagnhärad som lade på sig mycket, men de var i regel mycket kortare än vad Vanja var. Nu ser det ut som att Lukas blir som dem. Fast jag undrar jag.. Han växer ju rätt mycket på längden också. Vid förra kontrollen så var han 59 cm och han är inte ens två månader än. Han kanske blir en blandning; lång som Vanja och knubbig som de andra barnen. :)

Det är skönt att veta i alla fall att man har välmående barn. Amningen har aldrig varit ett bekymmer för mig och jag är glad över att jag har mjölk så det räcker. Jag vet att det inte är så för alla.

Jag undrar hur jag hade reagerat om jag inte hade kunnat amma. Jag hade nog blivit ledsen till en början med, men jag tror inte att jag hade skämts över det som man hör historier om att icke-ammande mammor gör. Går det, så går det och går det inte så får man väl lösa det på annat sätt.

Däremot har jag lite svårt att förstå de kvinnor som väljer bort amningen redan innan de har försökt amma. En kvinna som under graviditeten väljer bort amningen på grund av tidigare dåliga erfarenheter är en sak, men de som väljer bort amningen av, för mig, märkliga skäl så som att de inte kan se brösten som annat än sexobjekt eller att de inte vill vara "låsta", dem förstår jag inte.

Jag fördömer dem inte, absolut inte, men jag förstår dem inte.

Nåja, man kan inte förstå allt här i världen och andra människors val kan vara bland det svåraste att förstå.

Förresten! Jag är ju så stolt så jag måste berätta.. Vanja gör enorma framsteg med maten, verkligen! Inte nog med att hon numera dricker ur mugg utan pip (bara det är nog för att göra mig stolt), hon har dessutom greppat det här med hur man använder en sked också! Tidigare har hon bara kunnat äta själv med gaffel (den förstår hon precis hur man använder och hon är duktig på det också) men på senare tid har hon kunnat äta både yoghurt och kräm helt själv. Visst spiller hon lite ibland, men herregud, hon är ju inte ens två år än! Hon har lov att spilla. :) Utöver dessa enorma framsteg så har hon nästan helt slutat trilskas vid matbordet. Hon äter utan protester och äter dessutom mycket mer än vad hon har gjort tidigare. Kanske har hon äntligen kommit på att det är helt onödigt att bråka om huruvida man ska äta eller ej, eftersom det faktiskt är gott med mat? Häromdagen åt hon faktiskt dubbelt så mycket mat som jag själv gjorde och ni kan tro att jag gjorde stora ögon då. Utklassad vid matbordet av en ettåring! Inte illa. ;)