Jag pratade med en granne häromdagen när vi var ute med Vanja och lekte. (Ja, Lukas var såklart också med, men han låg naturligtvis och sov i vagnen). Vi pratade om barn, syskon och vilka råd eller förutsägelser folk ger en. Vi hade båda varit med om ungefär samma sak.

När man väntade första barnet fick man bland annat höra:

"Ni kommer aldrig kunna åka någonstans."

"Passa på och sov nu, sen kommer ni inte få sova."

Sen visade det sig att, i mitt fall då, Vanja sov större delen av nätterna väldigt tidigt och att åka långa sträckor var aldrig något problem då hon sov som en stock i bilen. Att man inte hade något att klaga på stack folk i ögonen och när man väl hade något att beklaga sig över, som när Vanja fick tänder och inte sov alls på nätterna helt plötsligt, då fick man höra att vi hade ju haft det så bra hela tiden, så vi hade ingen rätt att klaga.

Inför andra barnet:

"Ni kommer få det så jobbigt."

"Vanja kommer bli så svartsjuk."

"Jaha, två blöjbarn, ni ska veta att det kommer bli tungt."

"Ni får se upp så hon inte slår bebisen."

"Det går inte att vända ryggen till, för då kommer hon göra den lille/a illa."

På den vägen var det. Ingenstans fick man höra något positivt i stil med "vad kul för Vanja att få ett syskon" eller liknande. Allt var dystra prognoser och hest kraxande från olyckskorparna.

Nu är ju Lukas inte ens två månader än, men hittills har allting gått jättebra. Lite jobbigare är det naturligtvis mot för när vi fick Vanja. Det kan vara ganska tungt på morgonarna när jag har ammat halva natten och så vaknar Vanja jättetidigt. Då är ögonen fulla med grus och man är inte pigg alls, men det börjar bli mycket bättre tycker jag. Lukas sover riktigt ordentligt på nätterna och vaknar (oftast) bara en eller två gånger.

När det gäller interaktionen barnen mellan så kunde det inte vara bättre. Vanja är så söt och gullig mot Lukas hela tiden. Hon pussar och kramar honom, erbjuder honom nappen och blir halvt förstörd av oro när han tappar den. Hon ger honom gosedjur och snuttefilt och är allmänt mån om honom. Hon går runt med sina gosedjur och dockor och härmar mitt beteende. Hon byter (låtsas)blöjor, ammar, ger nappen och nattar dem.

"Mwa, mwa, natt-natt gu-man", hör man lite nu och då. Då har hon nattat någon leksak och lagt ner den i sängen med täcke och snuttefilt, sen släcker hon lampan och stänger dörren.

Hon är så gullig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...