Jag svarade i en tråd på föräldraforumet idag om det bästa någon hade gjort för en när man var tonåring. Jag berättade om den gången då pappa hämtade hem mig från Öland den gången jag hade det dåliga omdömet att följa med en gammal klasskamrat på semesterresa. Det var naturligtvis ingen semesterresa som jag tänkte mig, utan en suparresa, vilket jag, nu i efterhand, borde ha förstått. Men jag var ung och naiv.

Pappa åkte 80 mil, bara för att hämta hem mig, trots att han hade jobbat natt och kommit hem vid sju-tiden på morgonen och skulle börja jobba igen vid nio på kvällen.

Den händelsen, mer än någon annan, fick mig att inse hur mycket pappa älskar mig och hur långt han är beredd att gå för att ställa upp för sina barn. Pappa är verkligen min största idol här i livet. Ingen historisk personlighet, oavsett bedrifter, kan mäta sig med min pappa. Han har ställt upp för alla oss syskon i vått och torrt och trots att han bara är biologisk pappa till två av oss så har han behandlat oss fyra likvärdigt och älskat oss allihop lika mycket.

Han är den bästa pappan i hela världen.