Thorn without a rose

Alla inlägg under mars 2009

Av rikku - 25 mars 2009 09:45

Åh, vad jag stör mig på alla dessa studenter som kommer och gnäller över att de minsann får mindre pengar än vad Jessica Ritzén får i socialbidrag under sitt experiment. Hur drar de den slutsatsen? Bara för att deras summa är mindre än Jessicas totalsumma? Vad är det som är så svårt att förstå med att socialen betalar hyra, försäkring, a-kassa etc och att man sen får en viss summa utöver det som ska räcka till mat och kläder och allt annat?


Är man student så får man en viss summa och sen kan man planera sina utgifter efter det. Man kan bo hemma, då behöver man inte betala hyra, man kan dela lägenhet, så som jag och Anna gjorde när vi pluggade i Skövde, och då får man ner sina kostnader dramatiskt. Man kan ta ett extrajobb och får på så sätt in mer pengar.


Någon som går på socialbidrag kan inte göra detta. Bor de tillsammans med någon, då får de pengar för halva hyran. Får de ett extrajobb så räknas de pengarna bort ifrån den summa de skulle ha fått, så de får fortfarande leva på samma summa pengar.


Varför är det så svårt att skilja på dessa saker?! Men framför allt, varför verkar "alla" studenter (de studenter som kommenterar Fattigbloggen i alla fall) känna ett behov av att "skryta" med att de minsann har det värre än någon som går på socialbidrag, men inte gnäller de för det (nä, just det, vi märker det...)


Nej, usch, vad det irriterar mig.

ANNONS
Av rikku - 24 mars 2009 10:30

Hurra, hurra, hurra! Tommy har fått förlängt till den sista juni! :D Hur underbart är inte det?


*glad*

ANNONS
Av rikku - 24 mars 2009 09:00

Igår började jag skriva ett inlägg som jag raderade. Det handlade om en otroligt löjlig diskussion på föräldraforumet som hade pågått i två dagar, och jag tänkte kommentera den diskussionen, men så kom jag på att diskussionen inte blir mindre löjlig bara för att jag gör ett bidrag till den, så jag tog bort allt jag hade skrivit.


Det var bara fånigt ändå.


En annan sak som är löjlig, men som jag tänker kommentera, det är den här bloggen. Inte bloggen i sig, för den tycker jag faktiskt är bra, även om jag, som många andra, kan tycka att hon borde testa i ett par månader istället för en bättre effekt, men å andra sidan så har hon faktiskt levt på socialbidrag tidigare i livet, så hon vet ändå hur det är sen tidigare. Det löjliga i historien är som sagt inte själva bloggen, utan kommentarerna till den. Folk tävlar i vem som har det värst, den som lever på socialbidrag, den som lever på a-kassa eller den som lever som student. De tävlar i vem som kan snåla bäst, vem som får pengarna att räcka längst, vem som kan spara trots extremt låga inkomster och jag vill bara kräkas på dem. Det finns dessutom de som gnäller över de som har socialbidrag och menar på att det är för lätt, att de får för mycket pengar, att folk faktiskt vill leva så. Dem vill jag kräkas på ännu mer.


Bloggen är ganska fasansväckande. Inte i sig. Inte i den rena faktan, svart på vitt, hur mycket man har att leva på som socialbidragstagare, utan i mentaliteten som blottläggs via kommentarerna.


Det solidariska samhället finns inte mer.


Samhället där folk organiserade sig fackligt för att eliminera risken att arbetare ställdes mot arbetare. Samhället där folk kämpade för lika rösträtt. Samhället där folk strävade mot en bättre framtid, inte enbart för sig själv, utan för befolkningen i stort.


Allt det är borta. Det som finns kvar, det är förakt, kannibalism, den starkastes överlevnad. All barlast kastas överbord och det är bara de starka, de friska, de lyckligt lottade som får vara kvar på skeppet.


Inte ens de fattiga kan stå enade. De fattiga käbblar om vem som har det värst. De fattiga hånar varandras svagheter och menar på att om de klarar sig på den eller den summan, då borde alla andra klara sig utan problem på den summa de har. Ingen hänsyn tas till att alla är individer, att  folk kan ha problem som gör att de inte klarar av allt som "alla" andra klarar.


Det spottas, det hånas, det nedvärderas och jag blir sjuk i själen.

Av rikku - 20 mars 2009 19:15

Det var som attan. Här sitter man och gnäller på Tele2 och är upprörd som bara den och så vips! Mindre än två timmar senare kommer PR-ansvarige från Tele2 och kommenterar mitt inlägg och bad om ursäkt för strulet. Snajsigt. Hur kan man fortsätta vara upprörd då? Jag tycker i och för sig fortfarande att det är dåligt av dem att strula så mycket och göra så mycket fel, men här får man ju bevis för att de inte vill ha det så själva och försöker bättra sig. Det är inte så tokigt. Som grädden på moset så gick det dessutom att få Tele2 som e-faktura, så nu känner jag mig rätt så nöjd ändå.


Fast frågan är om jag ska känna mig nöjd eller rädd. ;) Storebror ser dig!

Av rikku - 20 mars 2009 12:15

Åh, vad jag blir frustrerad! Hade Telia varit lite billigare så hade vi bytt tillbaka till dem direkt! Inte nog med att man inte får någon service när man ringer till Tele2 (ingen som sitter och svarar i telefon verkar ha en aning om någonting!), nu får man dessutom dras med driftsstörningar och felaktiga fakturor.


För nån vecka sen eller två så fick vi meddelande från Tele2 om att de skulle göra underhållsarbete på nätet från vecka 12 till vecka 20 här i Alingsås. Under de veckorna så kunde man drabbas av störningar i form av korta, men många, avbrott mellan 07.00 och 18.00 Bara vetskapen om det suger ju, men vi har inte drabbats av några driftsstörningar eller avbrott mellan de tiderna den här veckan. Istället har vårt internet, och därmed också vår telefon eftersom vi har ip-telefoni, försvunnit två kvällar i rad! Hur störande är inte det? Nu igår så försvann telefonen när jag pratade med syrran. Det sprakade en hel del för mig (syrran upplevde inga problem, tydligen) och helt plötsligt så blev allting bara tyst. Då hade internet lagt av igen. SUCK! Jag ringde naturligtvis och felanmälde och fick det underbara svaret att "det här ska inte kunna hända". De förstod inte alls vad som var fel. Nu idag har en tekniker varit här och tittat och skruvat och undersökt till höger och vänster och han tror att han har åtgärdat felet. Nå. Vi får väl se vad som händer ikväll först.


Utöver detta så fick vi dessutom vår första faktura från Tele2 igår. Fantastiskt. Inte ens det kan de göra rätt. Fakturan var på över 1100 kronor. Hoppsan, de har visst råkat debitera för alla samtal från hemtelefonen till Tommys mobil, och Tommy som bytte till Comviq enbart för att vi skulle ringa gratis från hemtelefon till alla Tele2Comviq-mobiler. Hoppsan. De hade visst gjort fel. Dessutom hade de tagit för mycket betalt för vanliga samtal till fasta telefoner också. De hade råkat dubbla priset som vi skulle betala.


Då tänker jag.. MEN HERREGUD! Kan de göra NÅGOT rätt?


Det känns inte som det. Dessutom så tar de betalt 24 kronor för varje räkning de skickar ut också. Man får hoppas att det går att få det här fanskapet på e-faktura istället. Vi har inte ens haft Tele2 i ett halvår än och jag är redan tokless på dem.


Jag vill ha tillbaka Telia! *gråter* Men vi har inte råd, just nu. :(


Lite roligare nyheter finns det dock. Tommy fick ju en veckas förlängt på jobbet (den här veckan) och nu har de fått ytterligare två veckors förlängning! Dessutom antydde tydligen chefen på ABB att de vill behålla dem, men det är inget vi vågar hoppas på. Vi får väl se vad som händer, men det vore ju underbart om Tommy fick fast jobb där. Till en början med så skulle ju inte ekonomin haverera och det vore trevligt. De närmaste månaderna ser ekonomin i och för sig ljus ut. Tommy får slutlönen från Camfil nästa vecka och nästa månad kommer han få en full lön från Adecco och så småningom kommer skatteåterbäringen också. :) Vi har tjuvtittat och det verkar som att vi kommer få tillbaka flera tusenlappar i år. Härligt! Men det är i och för sig inte ekonomin de närmaste månaderna som oroar mig, utan hur den kommer se ut efter sommaren, om Tommy inte får fast jobb.


Men det ska nog lösa sig. :) Jag är optimist, och dessutom har jag stenkoll på vår ekonomi och budget. Alla nödvändiga åtdragningar kommer vi att göra i tid, det är jag säker på. Sen får man ta allt som det kommer.

Av rikku - 17 mars 2009 12:45

Jag svarade i en tråd på föräldraforumet idag om det bästa någon hade gjort för en när man var tonåring. Jag berättade om den gången då pappa hämtade hem mig från Öland den gången jag hade det dåliga omdömet att följa med en gammal klasskamrat på semesterresa. Det var naturligtvis ingen semesterresa som jag tänkte mig, utan en suparresa, vilket jag, nu i efterhand, borde ha förstått. Men jag var ung och naiv.


Pappa åkte 80 mil, bara för att hämta hem mig, trots att han hade jobbat natt och kommit hem vid sju-tiden på morgonen och skulle börja jobba igen vid nio på kvällen.


Den händelsen, mer än någon annan, fick mig att inse hur mycket pappa älskar mig och hur långt han är beredd att gå för att ställa upp för sina barn. Pappa är verkligen min största idol här i livet. Ingen historisk personlighet, oavsett bedrifter, kan mäta sig med min pappa. Han har ställt upp för alla oss syskon i vått och torrt och trots att han bara är biologisk pappa till två av oss så har han behandlat oss fyra likvärdigt och älskat oss allihop lika mycket.


Han är den bästa pappan i hela världen.

Av rikku - 16 mars 2009 20:45

Jag pratade med en granne häromdagen när vi var ute med Vanja och lekte. (Ja, Lukas var såklart också med, men han låg naturligtvis och sov i vagnen). Vi pratade om barn, syskon och vilka råd eller förutsägelser folk ger en. Vi hade båda varit med om ungefär samma sak.


När man väntade första barnet fick man bland annat höra:


"Ni kommer aldrig kunna åka någonstans."

"Passa på och sov nu, sen kommer ni inte få sova."


Sen visade det sig att, i mitt fall då, Vanja sov större delen av nätterna väldigt tidigt och att åka långa sträckor var aldrig något problem då hon sov som en stock i bilen. Att man inte hade något att klaga på stack folk i ögonen och när man väl hade något att beklaga sig över, som när Vanja fick tänder och inte sov alls på nätterna helt plötsligt, då fick man höra att vi hade ju haft det så bra hela tiden, så vi hade ingen rätt att klaga.


Inför andra barnet:


"Ni kommer få det så jobbigt."

"Vanja kommer bli så svartsjuk."

"Jaha, två blöjbarn, ni ska veta att det kommer bli tungt."

"Ni får se upp så hon inte slår bebisen."

"Det går inte att vända ryggen till, för då kommer hon göra den lille/a illa."



På den vägen var det. Ingenstans fick man höra något positivt i stil med "vad kul för Vanja att få ett syskon" eller liknande. Allt var dystra prognoser och hest kraxande från olyckskorparna.


Nu är ju Lukas inte ens två månader än, men hittills har allting gått jättebra. Lite jobbigare är det naturligtvis mot för när vi fick Vanja. Det kan vara ganska tungt på morgonarna när jag har ammat halva natten och så vaknar Vanja jättetidigt. Då är ögonen fulla med grus och man är inte pigg alls, men det börjar bli mycket bättre tycker jag. Lukas sover riktigt ordentligt på nätterna och vaknar (oftast) bara en eller två gånger.


När det gäller interaktionen barnen mellan så kunde det inte vara bättre. Vanja är så söt och gullig mot Lukas hela tiden. Hon pussar och kramar honom, erbjuder honom nappen och blir halvt förstörd av oro när han tappar den. Hon ger honom gosedjur och snuttefilt och är allmänt mån om honom. Hon går runt med sina gosedjur och dockor och härmar mitt beteende. Hon byter (låtsas)blöjor, ammar, ger nappen och nattar dem.


"Mwa, mwa, natt-natt gu-man", hör man lite nu och då. Då har hon nattat någon leksak och lagt ner den i sängen med täcke och snuttefilt, sen släcker hon lampan och stänger dörren.


Hon är så gullig.

Av rikku - 16 mars 2009 20:30

Då ska  jag avslöja svaret på frågan om vem som var vem.


Vanja var till vänster och Lukas till höger.


Jag undrar hur många fler bilder det kommer bli på dem med samma kläder på sig. Antagligen inte alltför många eftersom vi fick väldigt mycket rosa kläder till Vanja och vi inte är så jämlikhetssträvande att vi klär Lukas i rosa kläder. Nåt rosa plagg kanske slinker på, men jag skulle inte tippa på det.


Dessutom får vi otroligt mycket nya kläder till Lukas också och då använder vi ju dem i första hand. Det är alltid roligare att använda nya kläder än begagnade och han ser ju så tuff ut i dem. :) Titta bara på det här, exempelvis:



Hur sött är inte det? Pojkigt, men otroligt sött.


Idag noterade jag för övrigt att Lukas är på god väg att bli en liten sumo. Han äter och äter och äter och äter och uppenbarligen finns det mat så det räcker, för växer gör han så det knakar. Hans lår är så där riktigt baby-feta och han börjar få dubbelhaka också! Vanja var aldrig så där babyknubbig. Hon har hela tiden vuxit på längden i första hand och alltid (hittills) varit smal och spinkig. Jag såg barn i mammagruppen i Vagnhärad som lade på sig mycket, men de var i regel mycket kortare än vad Vanja var. Nu ser det ut som att Lukas blir som dem. Fast jag undrar jag.. Han växer ju rätt mycket på längden också. Vid förra kontrollen så var han 59 cm och han är inte ens två månader än. Han kanske blir en blandning; lång som Vanja och knubbig som de andra barnen. :)


Det är skönt att veta i alla fall att man har välmående barn. Amningen har aldrig varit ett bekymmer för mig och jag är glad över att jag har mjölk så det räcker. Jag vet att det inte är så för alla.


Jag undrar hur jag hade reagerat om jag inte hade kunnat amma. Jag hade nog blivit ledsen till en början med, men jag tror inte att jag hade skämts över det som man hör historier om att icke-ammande mammor gör. Går det, så går det och går det inte så får man väl lösa det på annat sätt.


Däremot har jag lite svårt att förstå de kvinnor som väljer bort amningen redan innan de har försökt amma. En kvinna som under graviditeten väljer bort amningen på grund av tidigare dåliga erfarenheter är en sak, men de som väljer bort amningen av, för mig, märkliga skäl så som att de inte kan se brösten som annat än sexobjekt eller att de inte vill vara "låsta", dem förstår jag inte.


Jag fördömer dem inte, absolut inte, men jag förstår dem inte.


Nåja, man kan inte förstå allt här i världen och andra människors val kan vara bland det svåraste att förstå.


Förresten! Jag är ju så stolt så jag måste berätta.. Vanja gör enorma framsteg med maten, verkligen! Inte nog med att hon numera dricker ur mugg utan pip (bara det är nog för att göra mig stolt), hon har dessutom greppat det här med hur man använder en sked också! Tidigare har hon bara kunnat äta själv med gaffel (den förstår hon precis hur man använder och hon är duktig på det också) men på senare tid har hon kunnat äta både yoghurt och kräm helt själv. Visst spiller hon lite ibland, men herregud, hon är ju inte ens två år än! Hon har lov att spilla. :) Utöver dessa enorma framsteg så har hon nästan helt slutat trilskas vid matbordet. Hon äter utan protester och äter dessutom mycket mer än vad hon har gjort tidigare. Kanske har hon äntligen kommit på att det är helt onödigt att bråka om huruvida man ska äta eller ej, eftersom det faktiskt är gott med mat? Häromdagen åt hon faktiskt dubbelt så mycket mat som jag själv gjorde och ni kan tro att jag gjorde stora ögon då. Utklassad vid matbordet av en ettåring! Inte illa. ;)

Presentation

Länkar

Gästbok

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24 25 26 27 28 29
30
31
<<< Mars 2009 >>>

Tidigare år

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Följ bloggen

Följ Thorn without a rose med Blogkeen
Följ Thorn without a rose med Bloglovin'

Fråga mig

0 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se