I brist på annat att göra så har vi faktiskt tittat på Melodifestivalen här hemma. Vi tyckte att finalen kunde vi åtminstone se på. Jag måste säga att de flesta bidrag var urkassa, men å andra sidan så var de kassa på en jämn nivå. Den enda låt som jag "höll" på var Malenas "La voix" och den vann ju till slut. Det fanns bara två låtar jag absolut inte ville skulle vinna och det var "Snälla, snälla" och "Alla". Varför någon tycker att vi ska skicka en grekisk låt ifrån Sverige övergår mitt förstånd, men den vann ju inte heller.

Men någon jag tycker synd om, det är faktiskt Molly. Hennes låt var inte bättre än någon annans, men den var inte sämre än de flesta heller, så varför hon bara fick två poäng, det förstår jag inte. Stackars barn.

Ganska kul var det att folket röstade tvärtemot juryn. Alla som låg högst upp fick lägst poäng. Men det är ganska makalöst att så pass många röstade, men det är väl folk som engagerar sig i Melodifestivalen, antar jag. Vi som inte följt deltävlingarna har inte lärt oss låtarna och glömde därmed bort dem fem sekunder efter att framträdandet var klart.

Så pass minnesvärda var de.

Just ja, jag glömde ju säga att jag har uppdaterat inlägget "Vem är vem?" så det inte längre går att klicka på bilderna och se när de är tagna. ;) Det förstörde ju lite hela poängen, liksom. Jag kommer snart avslöja vem som är vem för dem som inte noterade att man såg datum på bilderna.

Så obehagligt. Hela dagen har det surrat konstigt i öronen. Det är nästan samma slags surr som när jag är på väg att svimma. Nästan, men ändå inte riktigt. Det liknar också lock för öronen, på sätt och vis. Hela huvudet känns tungt och när jag rör mig så känns det som om det vore tidsfördröjning på allt som sker. Först rör jag huvudet, sen registreras rörelsen.

Väldigt märkligt och som sagt; obehagligt. Jag hoppas att det har gått över tills imorgon, för så här vill jag inte ha det.

Annars har dagen varit väldigt rolig. Det började toksnöa här igår och det kom omkring en halv decimeter snö. Det var något av en missräkning eftersom våren var på väg att flytta in, men när det nu kom så pass mycket snö så passade jag på att gå ut med barnen och leka i snön. Ja, Lukas sov bara i sin vagn, förstås, men jag och Vanja lekte medans Tommy var på jobbet. Vi byggde en snögubbe, en snölykta och rullade en gigantisk snöboll. Bollen blev så stor som jag orkade rulla den och det var inte alltför pjåkigt, tycker jag. Snölyktan överlevde kanske fem minuter efter att jag blivit klar med den, men det gör inget. Jag hann ta ett kort och tre sekunder efter att bilden blev tagen så var hela snölyktan raserad. Snögubben överlevde lite längre än så, men ändå inte särskilt länge. Den stod fortfarande upp när vi gick in, men allteftersom dagen fortskred så började den luta mer och mer och när jag nattade Vanja vid sju så såg jag att den hade tappat huvudet. Inte undra på, för vid middagen såg den ut som lutande tornet i Pisa. Jag tror att vi kan konstatera att det var ganska rejält töväder under dagen. :)

Tommy fick förresten förlängt en vecka till, så han jobbar nästa vecka också. Det är trevligt för som de säger; alla bäckar små..

"VILL DU VINNA SKOR? tänkte väl det.. DÄRFÖR SKA DU BLI MEDLEM OCH SAMLA POÄNG OCH FÅ CHANSEN ATT VINNA PRESENTKORT PÅ BUTIKER SÅ SOM, BIANDO, DIN SKO, JERNS mm.. SUPER ENKELT.. TESTA SJÄLV!

*censurerade länkar"

Tack, men nej tack. Jag är av princip emot såna där "klicka-på-min-länk-så-jag-får-mer-poäng"-grejer och dessutom så är chansen försvinnande liten att vinna på såna där grejer. Det handlar bara om att man ska lura dit fler folk och det tjänar jag inget på.

För övrigt.. anta inte automatiskt att någon vill "vinna" grejer. Det är så förolämpande.

Den senaste tiden har jag fått många besökare till min blogg via google där folket har sökt på just "Vanja Tommy Linnea" eller alternativt "Tommy Vanja Linnea". Jag har undrat varför. I sig är det ju inte konstigt att folk skulle försöka hitta min blogg och söka på våra namn, men ordningen på namnen har förbryllat mig en aning. Varför Linnea sist, liksom? Det kändes lite ologiskt.

Men nu har jag listat ut varför. Nå, i alla fall så tror jag att jag har listat ut varför. Den här barnläkaren som man har kunnat läsa om på sistone som blev anhållen för mord (men numera släppt), det är det det handlar om. Barnet som dog hette tydligen Linnea och föräldrarna Vanja och Tommy. Det är antagligen dem folket vill komma till, inte min lilla obetydliga blogg.

Det var ett mysterium mindre här i världen. :)

Vilken jobbig känsla. Jag har en känsla av att det är något jag borde skriva om. Det känns som att det finns något jag bara måste skriva av mig, men jag kan inte för mitt liv komma på vad det skulle vara.

Ännu märkligare är det att jag vill skriva, absolut, men jag har ingen inspiration. Det känns som att det inte händer något som är värt att skriva om och det är ju egentligen omöjligt. Det är klart att det finns massvis att skriva om. Förr i tiden kunde jag skriva om allt möjligt, numera känns jag begränsad till mig själv. Jag borde intressera mig mer för vad som händer i världen. Jag borde engagera mig i frågor som diskuteras. Jag borde skriva och vara arg på politiken, ängslas över miljöfrågor och uppröras över krig.

Men jag känner mig rätt så likgiltig.

Miljön struntar jag faktiskt i. Upprörande, men sant. I värsta fall så dör mänskligheten och djurriket ut och sen dröjer det X miljoner år och sen har vi ett helt nytt djurrike med nya arter och vips så finns det en balans igen. Jorden överlever nog. Men hur upprörande en sån tanke än är så ligger det långt fram i tiden och jag orkar inte ta tag i såna frågor.

Politiken gör mig visserligen arg och upprörd, men jag orkar inte älta det heller. Jag hoppas såklart innerligt att Alliansen förlorar nästa val. Jag blir förkrossad om de lyckas lura det svenska folket en gång till. Lustigt hur det där uttrycket har fått fäste, egentligen. "Alliansen". Det är inte ens enskilda partier längre. De är allihop "Alliansen". Varför är inte de borgerliga upprörda? Om Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet gick ihop till ett enda parti så skulle jag känna mig sviken och rent ut sagt förbannad. Vad hände med de enskilda partiernas frågor och ståndpunkter? Varför ska de vara ett enda "enat" parti? Är meningsskiljaktigheter verkligen så avskräckande? Olikheter i åsikter är ju det som utvecklar och för idéer framåt. Om alla tycker lika så finns ju ingen anledning till att förändra och förbättra något.

Inte för att jag känner att Alliansen förbättrar något överhuvudtaget. De kör oss totalt i botten och är så nöjda med sig själva för att de lyckas med det. Nej, nu är jag orättvis. De gör vad de anser är bra, naturligtvis. De är inga onda orcer som bara förstör för förstörandets skull. Men vad de anser är bra och vad vanligt folk anser är bra är två vitt skilda saker. Det är inte det att de är elaka, de har bara ingen större kontakt med verkligheten. Ett exempel: De tror att alla vill ha sänkta skatter. De menar på att sänkta skatter ger alla mer pengar och mer pengar gör folk lyckliga. Problemet är att även om man får sänkt skatt så ger det inte automatiskt folk mer pengar. I många fall flyttar de bara runt pengarna. De sänkte skatten och höjde avgiften till a-kassan. De få slantar man fick "extra" i och med den sänkta skatten gick åt till att betala a-kassan. Runtflyttande av pengar, alltså. En annan sak är att vissa av oss gillar att betala skatt för att vi ska kunna få saker för de pengarna. Bra vägar, god utbildning, bra sjukvård och ett socialt skyddsnät om livet råkar gå åt helvete. Att solidariskt betala skatt för att finansiera dessa saker är en självklarhet för åtminstone mig. Jag vill inte ha privatiserad vård som bara de rika har råd med. Jag vill inte ha privata skolor för de som har råd att betala. Jag vill att alla ska ha rätt till hjälp från socialen om man behöver det.

Det är detta som Alliansen inte förstår. Solidaritet verkar närmast vara ett skällsord för dem.

Märkligt.

En sak som jag verkligen irriterar mig på och inte förstår, det är taket på a-kassan. Jag har ingen aning om vem som har bestämt det taket eller när, så jag kan inte bara skylla på Alliansen, för det kanske inte är de som bär skulden. Hur som helst så ligger taket på 18700. Alltså att det mesta man får tjäna före skatt är 18700. Denna summa är inte den som man får i a-kassa. Det är den här summan som a-kassan beräknas på. Jag känner att jag förklarar dåligt, men jag försöker vara så tydlig jag kan. Man får alltså 80% av 18700 före skatt. Det ger ungefär 9500 efter skatt har jag räknat ut. Det är alltså väldigt många som slår i taket, och det med råge. Att säga att folk får ut 80% av sin lön när de går på a-kassa är alltså fel. Många får ut mycket mindre än så.

Nu finns det visserligen fackförbund som har en inkomstförsäkring som täcker upp för den skillnaden, men naturligtvis är inte IF Metall en av dem. IF Metall, som är det enskilda fackförbund som drabbas hårdast av krisen. Hur ska deras medlemmar klara sig på kanske 40-50% av lönen? Det känns svårt. Vi, som ändå inte drabbas hårdast eftersom vi har så låga löner från början, får det tillräckligt knapert som det är. Vi kommer visserligen klara oss och kommer inte ha några problem med att betala räkningarna, men vi kommer å andra sidan inte kunna spara något, vilket jag hade sett fram emot när jag gjorde olika beräkningar förra året. Det är synd, men inget att göra något åt. Det enda vi kan göra är att skicka ut ansökningar och försöka hitta ett jobb åt Tommy så vi kan börja få in en ordentlig lön igen.

Hmm.. jag märker nu att jag helt plötsligt skriver en massa, jag som i början av inlägget klagade på att jag inte har någon inspiration. :) Så kan det gå.

Imorgon måste jag antagligen städa en hel del. Jag kanske ska få besök på torsdag av en granne. Vi träffades idag när jag var på väg hem från affären och vi pratade en hel del. Jag sa att hon gärna fick hälsa på någon dag och hon nämnde att hon kanske kunde komma upp på en kopp kaffe på torsdag. Det vore trevligt. Jag träffar inte så mycket folk nuförtiden. Jag orkar inte gå till Öppna förskolan längre. Det var så jobbigt de sista gångerna jag var där förra året så jag har ingen lust att gå dit. Dessutom kändes det svårt att lära känna någon där. Det känns som att alla redan känner alla och det är svårt att komma in i såna grupper. Det är synd att vi inte bor närmre Mariestad. Jag hade gärna bott i närheten av Yenny och Åsa så man kunde hälsa på dem närhelst man ville. Anna också, för den delen, men hon bor ju inte i Mariestad.

Jag saknar dem.

Kan du se skillnad på mina barn? Vem är vem?

Edit: För den sporadiske besökaren; jag har en son och en dotter.

Edit 2: Eftersom det tydligen gick att klicka på bilderna och man därigenom fick information om när korten var tagna så försvann ju hela poängen med gissningarna. Jag har gjort om bilderna i paint så att det inte längre går att se datum, men i gengäld fick jag en ful, vit kant på bilden. Nåväl, man kan inte få allt och jag orkar inte pyssla mer med bilderna. ;)

Idag var vi alltså inne på BVC för kontroll. Som alltid så såg allt bra ut. Dagens siffror blev som följer:

• Längd: 59 cm
• Vikt: 5960 gram

Vår lilla son väger alltså sex kilo nu. Det är helt otroligt hur fort de växer. Innan jag vet ordet av så är han väl lika gammal som Vanja och springer runt och leker och tjatar "mamma, kom" när han tar mig i hand och drar iväg med mig till rummet. Bara tanken att han redan är sju veckor gammal känns hisnande. Fast å andra sidan så känns det samtidigt som att han alltid har funnits... märkligt, det där.

På BVC fick jag också göra en "screening". Tydligen hade barnmorskan talat om detta för mig vid förra besöket, men det hade jag inget minne av. De skulle helt enkelt kolla om jag hade drabbats av förlossningsdepression eller ej. Jag fick fylla i två papper med frågor eller påståenden och under tiden fick Tommy gå ut med barnen och även BVC-tanten försvann ut. Jag fattar inte varför, för det tog liksom bara en halv minut att fylla i de sidorna. Samtidigt så hade det väl varit enklare att bara fråga om jag kände mig nedstämd eller deprimerad. Men enkla vägen är inte BVC-vägen.

Nåväl.

Vi mätte Vanja också när vi ändå var inne. Hon växer också så det knakar. Eller ja, inte knakar kanske, utan mer gnisslar lite svagt kanske man kan säga. 89,5 centimeter har hon uppnått hittills i alla fall. Hon blir stor, hon också. Jag har en känsla av att mina barn kommer växa om mig på grund av Tommys längdgener. Men vi får väl se. :)