Myskvällen blev en succé, måste jag säga. Vi stängde av TVn, datorerna, släckte ner alla lampor och fyllde vardagsrumsbordet med levande ljus. Sen satt vi i soffan och bara gosade, pratade och helt enkelt umgicks. Det var helt underbart. Man måste verkligen ta sig tid till såna här saker ibland. Även om man kan tycka att det ska komma spontant och att man inte ska behöva planera in mys så är det faktiskt nödvändigt ibland.

Som sagt. Underbart var det.

Gårkvällen var också trevlig, men inte lika bra för oss. Vi kom inte i säng förrens långt efter tre och vid fyra så vaknade barnen. Jag satt uppe och tittade på Ghost whisperer. Det var riktigt otäcka avsnitt, faktiskt, men verkligt spännande också. Hur som helst så resulterade vår sena sänggång i att vi inte fick särskilt mycket sömn. Vanja, som numera sover nästan alla nätter igenom och bara vaknar ibland, vaknade såklart igår natt. Ny blöja och en flaska välling (vår standardlösning på nattliga uppvaknanden) löste såklart "problemet" (det är inget problem, men hon måste ju såklart somna om igen) men det var så mysigt att gosa med henne i sängen, så hon fick stanna kvar en bra stund. Hon kramade och klappade både mig och Tommy och var jättekelig av sig. Gulliga unge! Det är knappt så att man vill bära in henne i hennes rum igen, men tyvärr så kan inte Vanja somna om hon är i samma säng som oss, så om vi ville ha någon sömn överhuvudtaget (Vanja är som en väderkvarn i sängen, brås antagligen på mig där) så måste vi ju bära in henne.

Det dröjde inte länge innan vi alla sov, men sömnen blev inte långvarig. Redan vid sju vaknade Vanja.. *suck* Kan hon inte vara lite morgontrött istället? =)

Nu är klockan också mycket, men så snart jag har skrivit klart det här inlägget så ska jag kasta mig i säng. Det behöver jag.

Imorgon ska vi till BVC för kontroll med Lukas. Jag funderar på att be BVC-tanten att mäta Vanja också för jag är ganska så nyfiken på hur lång hon har blivit. På hennes kontroll i november så var hon 87.5 cm, men det var ju ett bra tag sen nu och jag har ingen aning om hur mycket hon kan ha vuxit. Lukas siffror är naturligtvis också väldigt intressanta. Jag har fått plocka undan de minsta kläderna nu och övergått till storlek 62, så han bör ju rimligtvis vara närmre 62 cm än 56. Men det får vi reda på imorgon.

Jag har egentligen inget vettigt att skriva ikväll känner jag, så därför sätter jag punkt här. Imorgon kommer jag ha lite att skriva om i alla fall, så jag får fortsätta då.

Puh! Nyss hemkomna från en promenad och vi är alldeles slut här hemma. Vanja fick en ny blöja, en flaska välling och sen var det march in i säng för hennes del. För en gångs skull skedde det helt utan protester så till och med hon insåg nog att hon var trött.

Jag ska bara pusta ut en kort sväng och sen ska jag börja fixa och dona lite här hemma. Jag tänkte ordna det lite mysigt för oss och överraska Tommy. Nåja, så värst överraskad kanske han inte blir eftersom han också är hemma nu, men lite överraskad eftersom han inte vet vad jag har tänkt mig. :)

Det ska bli roligt. Men först måste lill-gossen ha mat.

Stackars Lukas! Tre dagar i rad nu, alla tre gångerna på kvällen, har han fått nästan hysteriska utbrott, utbrott som gränsar till panik, skulle jag vilja påstå. Det börjar med att han skriker som han brukar göra när han är hungrig eller blöt eller bara sällskapssjuk, men när jag lägger honom tillrätta för att amma så skriker han bara ännu mer. Han är hungrig, det är alldeles tydligt eftersom han pickar och letar och tuggar på sina händer, men han tar inte tag (eftersom han skriker så mycket). När han då inte får i sig någon mat så skriker han ännu mer och blir alldeles hysterisk.

När han är i det tillståndet är det omöjligt att få honom att börja äta och det hela blir en ond cirkel.

Jag blir helt rådvill. Jag vet inte alls vad jag ska ta mig till för att lugna ner honom så han kan börja äta. I lördags tog det ungefär en halvtimme. Idag tog det nästan två timmar.

När han väl får tag och börjar äta, då blir han alldeles lugn och slapp i hela kroppen och allting är bra igen. Men varför arbetar han upp sig till sån hysteri till en början med?

Jag förstår inte.

Uff, nu har jag precis lagt på telefonen efter att ha pratat med banken i fyrtio minuter. Hon var väldigt mån om att försöka sälja på mig räntefonder till höger och vänster. Anledningen till att jag ringde var för att jag ville öppna ett konto till Lukas, ett likadant som vi har till Vanja, så vi kunde börja spara till honom också. Men jädrar vad hon tjatade om räntefonder! Hon tyckte att vi skulle öppna ett fondkonto till honom istället, och gärna flytta Vanjas sparande till ett fondkonto också, för det var ju SÅ mycket bättre än ett sparkapitalkonto.

Alltså. Visst, det ger säkert högre utdelning än sparkontot, särskilt som sparkontot numera är nere på 0,15% ränta, men det struntar jag faktiskt i! Huvudsaken är att det finns någon ränta överhuvudtaget på kontot och att pengarna omöjligt kan minska! Hur säker den där räntefonden än är, så finns alltid risken att värdet på fonden sjunker. Det vill jag inte vara med om.

Till slut fick jag henne att förstå att vi, trots alla fördelar med en räntefond, ändå vill ha ett vanligt sparkapitalkonto. Enda nackdelen med att göra det här över telefon var att vi inte kunde få dispositionsrätt till Lukas konto var för sig, utan bara gemensam. Vi måste gå in till ett fysiskt bankkontor och ordna det, vilket är lite dåligt. Det betyder att vi inte kan flytta pengarna hur vi vill via internetbanken. Nåja, vi får väl helt enkelt ta itu med det nån dag. Nu när Tommy jobbar natt så kan det ju bli lite besvärligt, men vi får väl ta det efteråt.

Huvudsaken är ändå att vi har kommit igång med sparande till Lukas också.

Lite komiskt är det dock att barnen har mer pengar än vad både jag och Tommy har på våra konton tillsammans.