Thorn without a rose

Alla inlägg under april 2009

Av rikku - 14 april 2009 18:15

Nu börjar jag bli orolig. Jag ringde BVC-tanten imorses för att fråga om Lukas och hans kräkningar. Hon rekommenderade att jag skulle ge honom så kallad vätskeersättning, det vill säga vatten med salt och socker, för att förhindra att han blir uttorkad av alla kräkningar. Det har jag gjort hela dagen. Han har inte fått behålla någon mat under hela dagen. Nu har han i och för sig inte kräkts på över en och en halv timme och jag har gett honom mat som jag nu bara väntar på att han ska kräkas upp. Men i övrigt så har han spytt upp allting.


BVC-tanten återkom för nån halvtimme sen och frågade bland annat om han har kissat. Det har han nu inte gjort, inte mer än någon droppe, och hon tyckte att vi skulle kontakta barnkliniken i Borås för att se om de vill att vi ska komma in så han får dropp.


Det känns ju lagom oroande att hon tycker att det kan vara så allvarligt att han behöver läggas in.


-------------


Jag ringde nyss till barnkliniken och beställde tid för att de skulle ringa upp mig. Det gjorde de fyra minuter senare och tjejen jag pratade med ansåg att vi inte behövde komma in. Inte än, i alla fall. Så länge han vill ha vätskeersättning (och det vill han, vill jag lova!) så är det bara att fortsätta ge honom det och har han inte kissat till imorgon bitti så får vi återkomma då. Men hon trodde att han skulle göra det tills dess.


Så nu är det bara att vänta och se..

ANNONS
Av rikku - 14 april 2009 07:00

Lukas har kräkts hela natten. Kvart i tre var det min tur. Magsjuka härjar. Hoppas Tommy klarar sig.

ANNONS
Av rikku - 13 april 2009 22:15

Jaha. Då var det Lukas tur. Eller vad man nu ska kalla det. Han kräks, och det är mer än hans vanliga "nu-har-jag-ätit-för-mycket-så-nu-rinner-det-över"-kräk. Det är snarare kaskadkräkningar, den sorten som kräver flera badlakan för att torka upp.


*suck*


Jag hoppas verkligen att det är någon engångsföreteelse och inte att han har blivit sjuk. Han är för liten för att bli sjuk, tycker jag. Jag vet inte om jag känner mig särskilt orolig, i alla fall inte än, men lite fundersam är jag nog i alla fall. Det här är inte som det brukar vara, liksom. Jag kan inte minnas att Vanja kräktes på det här sättet heller. Nå, vi får väl se hur han mår imorgon. Förhoppningsvis är det bättre då.


Jag vet i alla fall vad jag ska göra imorgon. Tvätta. Så mycket som Lukas har kräkts ner idag.. ja, det säger sig självt att det blir en hel del tvätt av det.


Annars har jag i flera dagar nu tänkt att jag skulle skriva ett inlägg som inte handlar om barnen eller vårt vardagliga liv här hemma. Men det får uppenbarligen vänta. För att skriva det inlägg jag har tänkt att skriva så krävs att jag kan sitta ner i lugn och ro och fundera ordentligt medan jag skriver. Den avskildheten har jag inte direkt haft de senaste dagarna.


Men vi får se. Kanske imorgon.

Av rikku - 11 april 2009 12:30

Igår hade vi som sagt besök av Anna och Åsa. Det var väldigt trevligt och Vanja utsåg tydligen Åsa som sin lek-tant. =) Det var Åsa hit och Åsa dit. När hon skulle sova middag så ville hon absolut inte sova och hon ville inte ha något. Inte snuttefilten, inte Tiger, inte Lojet, inte täcke, inte kudde inget. När vi frågade vad hon ville ha, då svarade hon "Åsa". =) "Vad ska Åsa göra då", frågade vi. "Sitta däääär", snyftade Vanja.


Det gick ju naturligtvis inte, så Vanja fick försöka sova utan Åsa. ;) Det tog extremt lång tid för henne att somna och hennes utbrott var väldigt förvånande för så brukar hon verkligen inte bete sig när hon ska sova middag. Men till slut somnade hon i alla fall.


När hon vaknade var det dags att laga mat. Vi gjorde tacos och det blev så mycket mat att vi får äta tacos här idag också. :) Men gott var det! Som vanligt så åt man lite mer än vad som egentligen nyttigt är, men så blir det när man äter väldigt god mat.


Vid sex-tiden åkte Anna och Åsa hem igen. En timme senare lade jag Vanja och den här gången lade hon sig utan protester. Hon somnade antagligen så snart jag stängde dörren. Men tyvärr höll det inte i sig. Vid åtta-tiden vaknade hon och var hysterisk, precis som vid middagstid. Vi gav henne mer välling, kollade blöjan, sjöng och hyschade och till slut somnade hon igen. Hela beteendet var väldigt märkligt och väldigt olikt Vanja. Visst kan hon protestera när hon ska sova, det är snarare regel än undantag, men det är vanliga små-protester, inte hysteriska utbrott.


Nåväl. När hon väl somnade om så sov hon hela natten. Halv fem var jag som vanligt uppe med Lukas, matade och bytte blöja. Jag höll precis på att söva om honom när jag hörde Vanja ropa. Klockan var då fem. Eftersom jag ändå var uppe och vaken så gick jag in till henne direkt.


Tur var väl det.


När jag kommer in i hennes rum hör jag henne i sängen. "Vad hände?", frågar hon med ynklig röst. Jag sträcker mig ut mot henne för att ta upp henne. När jag rör vid hennes armar känner jag hur mina händer rör något blött och kladdigt. En distinkt lukt ligger i luften. Jag hejdar mig, och ropar istället på Tommy. Innan han hinner komma till sovrummet har jag tänt lampan och den fulla vidden av förödelsen ligger klar.


Vanja är täckt av spyor. Den älskade snuttefilten, Tiger, hennes favorit bland gosedjuren, kudden, madrassen, ja, allt är indränkt. "Vad hände?", frågar Vanja igen och tittar på sina armar. "Kladdig", gnäller hon.


Ja, älskling, du är kladdig. Det är bara att lyfta upp henne och bära in i badrummet. Av med pyjamasen och in med lillflickan i duschen. Armar, ansikte och hår är de mest drabbade områdena när pyjamasen väl är av. Jag duschar försiktigt håret och resten av kroppen och fem minuter senare är hon ren. Kräklukten sitter fortfarande i till viss del, men det är nog mest från munnen. När Vanja är ren är det bara att ta itu med resten. Pyjamas, kudde och snuttefilt åker alla ner i badkaret för avspolning. När de stora bitarna är borta skjutsas de vidare in i tvättmaskinen. Nu är inte det rätta tillfället att tänka på grannarna, utan vi startar tvättmaskinen, trots att klockan bara är lite över fem på morgonen. Madrassen skrubbas så gott som går och får sedan stå i badkaret för att torka.


Nästa projekt är hennes älskade Tiger. Tiger i den gula, gosiga pyjamasen slokar under spyorna. Det finns inget tvättråd på honom så jag handtvättar honom i handfatet. Jag vill ju inte riskera att förstöra Vanjas älsklingsdjur. Efter tvätten hänger jag upp honom på en galge med clips. Jag sätter clipsen i Tigers armar och hänger upp honom. Stackars Tiger. Det ser ut som att han är korsfäst. Lite tragikomiskt med tanke på att det är påsk. Men ren blev han i alla fall.


Vi lägger Vanja i vår säng och försöker få henne att somna om. Som vanligt så stökar hon omkring en hel del och jag får om och om igen övertala henne att lägga sig ner. När hon äntligen ligger ner, och ligger still, hör jag henne säga: "Neeej! Inte munnen!" och så kräks hon igen. Inte så mycket den här gången dock och som tur är hamnar allt på handduken som jag har liggandes i sängen. Jag har den där utifall att Lukas kräks när jag har ammat honom på nätterna och nu kom den väl till pass. Handduken och Vanja tillbaka in i badrummet för rengöring och sen tillbaka in i sovrummet igen för att försöka sova lite till. Den här gången breder vi ut handdukar över hela sängen ifall hon ska kräkas igen. Nu vägrar dock Vanja att sova och stökar ännu mer. Tommy går ut och lägger sig i soffan för att försöka få lite sömn. Efter 10-15 minuter tar jag på mig kläder och går upp med Vanja istället. Jag skickar tillbaka Tommy till sängen och sätter mig med Vanja i soffan och tittar på TV.


Hittills har hon inte kräkts mer och hon verkar lite piggare, men man vet ju aldrig. Det här är första gången hon är sjuk, utöver lite snuva och feber.


Stackars lilla tjej.

Av rikku - 10 april 2009 10:00

Jag laddade upp lite nya bilder häromdagen. I samband med att jag gjorde det så sorterade jag även de bilder och filmer jag har på den här datorn (vilket inte är alla bilder och filmer vi har tagit med kameran). Jag lade dem i mappar och lade sen alla mappar i en och samma mapp. Resultatet?


1727 filer i 21 mappar.


Då var det som sagt inte ens alla bilder och filmer. Man kan genast slå fast att med en digitalkamera så blir det mycket fler bilder tagna än med en vanlig kamera. En annan sak man kan fundera över är; om vi har tagit så här många bilder redan nu, när barnen är så här små, hur många bilder kommer vi då inte ha tagit fram tills dess att de är vuxna? Svaret? Många fler. =)


Nog om bilder. Just nu väntar vi på att få besök här hemma. Anna och Åsa är på väg hit. Om någon kvart sitter de på tåget. Det ska bli roligt. Man träffas ju inte så ofta som man skulle vilja, men det är ändå mycket bättre mot för när jag bodde i Umeå. Då fick man vara glad om man såg folk två gånger om året. Ja, alltså.. folk jag kände sen tidigare. Familj och vänner. I Umeå såg man väl folk hela dagarna i ända, men det är ju inte samma sak. :p


Trevligt, hur som helst. Jag ska försöka ta mig hemåt nån gång snart också, så då kan vi träffas en gång till. :)

Av rikku - 8 april 2009 13:30

Gårdagen var väldigt trevlig med en hel del spännande inslag. Det visade sig att jag hade skäl att vara nervös igår, även om jag omöjligt kunde ha vetat det innan.


Jag var som sagt uppe i god tid igår, faktiskt så god tid att jag hade tråkigt en stund innan jag åkte. Allt var packat och klart och vi väntade bara på att det skulle bli dags att gå till bussen. Jag hade bestämt mig för att ta den tidiga bussen så jag visste säkert att vi inte skulle behöva stressa till tåget. Det visade sig att jag hade kunnat ta den senare bussen och ändå inte behövt stressa. Tåget visade sig nämligen vara försenat med över tio minuter. Typiskt.


När tåget väl kom in så kom nästa "typiskt". Vagnarna kom i "fel" ordning så vi fick springa förbi hela tåget för att komma till vår vagn. Kändes ju så där kul med en bebis i sele och en tvååring i vagn, men med kom vi i alla fall. Jag hade oroat mig lite för hur barnen skulle uppföra sig på tåget, men det visade sig vara ogrundad oro. Lukas sov genom hela tågresan och Vanja pratade glatt, men satt ändå still på sin plats.


På grund av förseningen så hann jag inte med bussen som Linda hade rekommenderat. Istället blev det en av de andra bussarna hon hade nämnt. Det var precis att jag hann med den bussen, han hade börjat stänga dörrarna när jag kom springandes. Snäll som han var så öppnade han dörrarna igen och vi hann på. (Först frågade jag dock om det verkligen var rätt buss, och det var det).


Resan till hållplatsen i Södra Ryd tog inte lång tid. Desto längre tid tog det att komma därifrån..


När jag skulle kliva av bussen sköt jag vagnen framför mig, precis som alltid. Busschauffören tänkte vara snäll och sänka ner bussen så jag lättare kom av med vagnen, men det fick inte riktigt den effekt som var menad. Jag var nämligen redan på väg av bussen när han började sänka ner den och vad som hände sen hade jag aldrig kunnat förutse.


Vagnens bakhjul hamnade under bussens kant och när bussen sänktes ner låstes de fast mellan bussen och trottoarkanten!


Hoppsan. Där satt vi fast. Vad värre var; chauffören kunde inte höja upp bussen igen utan att först stänga dörrarna och det gick inte eftersom vagnen stod mitt i dörröppningen..


Vi förvandlades till Södra Ryds egen cirkus där vi stod. Massvis med människor kom och tittade, ryckte i barnvagnen i sina försök att få loss den innan de fortsatte till sina egna bussar när de dök upp. Busschauffören var full av ursäkter och såg otroligt ångerfull ut, men jag sa till honom att det var ju inte hans fel. Det var ingens fel, utom möjligtvis bussens konstruktörer. Det borde vara möjligt att hissa upp bussen igen, vare sig dörrarna är öppna eller stängda, men det är inte busschaufförens fel eller ansvar. Han ringde i alla fall till verkstaden och fick dit en kille. Jag trodde han skulle ha med sig en domkraft, men det hade han inte. Eller ja, det kanske han hade, men vi fick aldrig se någon. Istället startade han bussen och testade att förflytta den, väldigt försiktigt. Busschauffören fick stå och hålla fast vagnen under tiden. Först såg det ut som att det skulle gå åt skogen för bussen flyttade sig, men inte vagnen. Hade det fortsatt så hade vagnen antagligen gått sönder, men som det var så lyckades han få ut bussen från trottoaren så hjulen kom loss.


Lycka! Vi var loss! Vi hade väl stått där i minst 20 minuter vid det laget, så det var verkligen skönt att det ordnade sig. Under tiden hade min syster kommit dit med sina barn. Hon skulle möta mig, men hade inte hunnit dit innan bussen kom in. Hon blev något förvånad när hon ringde min mobil och fick höra att vi satt fast. Det har jag full förståelse för. Det är inget man förväntar sig när folk kliver av bussen, att de ska fastna med barnvagnen och inte komma loss. :)


Det var lite av ett äventyr, kan jag lova. Barnen skötte sig jättebra även där. Vanja satt i vagnen hela tiden och var bara tyst och snäll. Hon fick lite choklad nu och då för att hon var så duktig.


Till slut kom vi i alla fall hem till syster-yster. En dryg halvtimme senare dök en annan Linda upp, syrrans gamla klasskamrat och vän, med sina två barn, och vi tog oss en liten fika. För syrran var det frukost eftersom de hade gått upp strax innan jag kom in. Någon timme efter fikat dök Weronica upp med sina två döttrar. Clara är verkligen en ren avbild av sin mamma! Det är otroligt att barn kan vara så väldigt lika sina föräldrar, egentligen.


Det var en väldigt trevlig tillställning, om jag får säga det själv. Barnen kom väl överens och bortsett från lite kiv om leksaker mellan Vanja och Nejra så lekte alla fint. Till middag bjöds det på kokt ris,sås, anka och kalkon. Väldigt gott! Enda nackdelen var att eftersom vi var så många så var det väldigt trångt kring matbordet. Jag satt med Vanja i knät och hjälpte henne att äta och åt själv först i andra hand. Men det gick bra det också.


När de andra åkte hem så blev det drastiskt mycket tystare i syrrans lägenhet. Trots att det var fyra barn och tre vuxna kvar så kändes det som att lägenheten blev tom. Det kändes väldigt skönt. Det är alltid så, har jag märkt. När man har besök (eller besöker andra, som här) och det är mycket folk så har man det jättetrevligt coh trivs väldigt bra, men man tycker ändå att det är skönt när folk åker hem för att det blir så tyst och lugnt. Först i efterhand märker man hur hög ljudnivån faktiskt har varit och man njuter av att den sjunker avsevärt.


Sen var det naturligtvis dags för mig att åka hem med mina barn också. Danny skjutsade oss till tåget och bortsett från att Lukas tappade ena skon och Danny fick gå tillbaka och hämta den, så gick allt bra. Jag var lite stressad dock, så som jag alltid blir när jag inte riktigt vet hur lång tid jag egentligen har på mig, men vi kom fram med 10-15 minuter till godo. Tur var väl det, förresten, för jag var tvungen att leta upp var hissarna var innan tåget gick eftersom tåget gick från spår 2. Jag kunde knappast ta med mig barnvagnen uppför rulltrapporna, men det gick faktiskt rätt smidigt att hitta hissarna, trots att det var otroligt dåligt skyltat.


Hemresan gick lika smidigt som ditresan och vid stationen hämtade Tommy upp oss. Det hade varit en lång, händelserik dag och det var väldigt, väldigt skönt att komma hem igen.

Av rikku - 7 april 2009 06:45

Men vad är det här? Jag är uppe i god tid, mycket god tid och jag ska till och med ta den tidiga bussen och ändå är jag nervös! Men inför vad? Jag har ingen aning och det gör det hela än märkligare.

Av rikku - 6 april 2009 21:30

Japp. Imorgon smäller det. Då ska jag åka själv med barnen till Skövde. Först buss, sen tåg och sist buss igen. Det ska bli.. spännande. Jag har ingen aning om hur det kommer att gå, men jag hoppas på att barnen kommer sköta sig och inte vara trötta och griniga, vilket antagligen är lätt hänt tidigt på morgonen. Det jag bävar mest för är om Lukas blir kinkig. Jag ska ju ha honom i bärsele och vill helst inte hålla på och trixa för mycket med den. Det optimala vore om han sov hela vägen och varken behövde ammas eller bytas på förrens vi var framme. Men det är nog att hoppas på för mycket.


Jag är lite nervös inför morgondagen. Jag tänker saker som "tänk om jag försover mig?" eller "tänk om vi missar bussen?". Men det är nog inte någon större fara för det. Jag som är tidspessimist är oftast ute i alldeles för god tid när jag ska göra något. Men det är klart.. med två barn att göra i ordning så tar saker och ting lite längre tid än vad det gör annars, så det där med bussen oroar mig faktiskt lite grann. Nåja. Jag får väl helt enkelt vara ute i ännu bättre tid än vanligt.


Hihi, det är liksom ett helt äventyr, det här. Jag gör sällan något ensam längre och det ska bli spännande att se hur vi klarar av det här. :)


Jag får väl rapportera imorgon kväll om hur det har gått.

Presentation

Länkar

Gästbok

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3 4 5
6 7 8
9
10 11
12
13 14 15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2009 >>>

Tidigare år

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Följ bloggen

Följ Thorn without a rose med Blogkeen
Följ Thorn without a rose med Bloglovin'

Fråga mig

0 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se