Jag förstår mig inte på det här. Den senaste veckan, minst, har jag lidit av en minst sagt paralyserande trötthet. (Mer än vanligt, alltså). Redan vid sjutiden, när vi lägger barnen, känner jag mig så trött att jag hade kunnat gå och lägga mig. Vissa kvällar har jag gjort just det också, men har haft väldigt svårt att somna, tröttheten till trots.

Natten till idag sov Lukas bättre än han någonsin har gjort tidigare. Barnen somnade vid sjutiden som vanligt. Vid elva så gnällde han till några gånger, men vaknade aldrig ordentligt. Först klockan fem (!) så vaknade han och var hungrig. Jag var hur trött som helst eftersom jag hade vaknat klockan fyra och inte kunnat somna om, så jag orkade inte göra någon välling utan ammade honom bara. Halv sex sov han igen och vaknade inte förrens det var dags att gå upp. Däremot vaknade Vanja och ville också komma till vår säng och gosa och det fick hon naturligtvis också. Men tio i sex bar jag tillbaka henne till hennes egen säng. Jag var enormt trött och behövde få mer sömn. Tack och lov somnade jag om och fick i alla fall några fler timmars sömn.

Jag undrar om det är för att vi är så uppbokade på helgerna som gör att jag är så trött. Ingen helg blir ju någon riktig vila eftersom vi hela tiden ska iväg någonstans. I så fall kan vi ju åtminstone se ett slut på det hela. Det är "bara" två helger kvar innan vi har en "ledig" helg.

Vi har fortfarande inte frågat Tommys mamma om hon vill vara barnvakt då. Det känns lite jobbigt att fråga henne eftersom hon redan sitter barnvakt så mycket, dock inte åt våra barn. Hon måste ju tycka att det blir jobbigt att vara barnvakt så pass mycket, i och med att hon är sjuk, så då vill man inte riktigt tränga sig på och fråga om hon kan ta två barn till under en hel helg. Samtidigt har vi inte så många andra att fråga. Men ska vi fråga, då är det Tommy som ska fråga. Det känns inte riktigt rätt att jag ska ringa och fråga om det. Jag vet inte riktigt varför, jag menar, jag ringer ju till henne och frågar andra saker, men just det här känns som att det är Tommys uppgift.

Vi får hoppas att hon vill vara barnvakt. Vi behöver verkligen en "vuxenhelg", så att säga. En helg som vi kan umgås på, då vi inte är föräldrar i första hand utan ett par. Det tror jag kan vara väldigt viktigt. När jag tänker på att vi inte haft ens en dag ensamma på snart tre år så känns det lite deprimerande. Inte för att vi så gärna vill slippa barnen, utan för att vi gärna vill umgås som vuxna också. Det kan vara svårt att få till under småbarnsåren, men med lite hjälp så..

Det är fullt upp med födelsedagar nu. Förra veckan fyllde Lukas, igår fyllde Tommys bror (vi ska åka dit alldeles strax), nästa vecka fyller min mamma, veckan därpå fyller Tommys mamma och min farfar och två veckor på det fyller Tommy år och min farmor.

*pust*

Inte en lugn stund. Eller åtminstone inte en lugn helg på väldigt länge.