Jag betalade räkningarna nu på morgonen. Jag har fört över 15000 till räkningskontot (som EJ var tomt innan) och ändå måste jag föra över minst 1000 kronor till (så snart jag får pengar också) för att det ska räcka till alla räkningar. Kul med extra mycket räkningar. Eller inte. :(

Jag får trösta mig med att vi ändå har pengar som täcker dessa extrautgifter. Jag var inte beredd alls på att vi skulle få en bensinräkning på 3000 kronor och så får vi det samma månad som man betalar bilskatten. Visserligen hade vi lagt undan pengar till bilskatten, men ändå...

Jag kan ju tillägga också att vi i vanliga fall lägger undan 13000 till räkningar varje månad och den här månaden får vi alltså lägga ut minst 3000 extra.. Det är 3000 mindre vi kan spara alltså. Surt.

I fredags gick ansökningstiden ut för jobbet jag har sökt. Från och med imorgon kan man börja vänta på telefonsamtal. Jag vet inte om jag känner mig nervös eller inte. Det känns snarast som att chansen är så otroligt liten att jag skulle få jobbet. Jag har inga särskilda kvalifikationer som talar för mig, egentligen, så varför skulle de välja ut mig bland alla ansökningar? Dessutom glömde jag bifoga ett foto i ansökan. Skit också. Det ska man ju göra. Men det var så längesen jag skrev en ansökan så jag har väl glömt bort massvis med grejer som man ska tänka på..

Jag kan bara hoppas och hålla tummarna. Det värsta är att jag vet att folk (läs: mamma) kommer fråga varje dag "har du hört något från jobbet än?" och sånt är så frustrerande. Det känns ungefär som när jag var gravid med Vanja (inte så mycket med Lukas). Då frågade alla också hela tiden "har du känt något än, har det börjat än, har det inte kommit någon bebis än?" och så vidare. Som om man inte själv gick och väntade massvis! Allas frågor, som jag visserligen kunde förstå, var så fruktansvärt irriterande. Man ville bara stänga av telefonen och gömma sig under täcket för att slippa höra alla. Usch.

Men med det här kan jag ju inte stänga av telefonen direkt. Då lär jag ju definitivt inte få höra något.

Frågan är bara hur sjutton man ska lösa det hela med barnomsorgen. Ska jag börja klockan åtta och jobba i Skövde så måste jag lämna barnen halv sex på morgonen. Får man ens lämna barnen så tidigt? Har de ens öppet?? Om det inte går, hur sjutton löser man det då? Äsch, det får bara lösa sig. De verkade ju vara öppna för ändrade arbetstider på jobbet, så om jag skulle få det så löser det sig nog.

Men bara tanken på hur lång tid det kan ta innan man får höra något, om man nu får höra något alls, vill säga, får mig att få ont i magen. När jag fick jobbet på Camfil så fick jag komma på intervju ganska fort, men sen tog det fem veckor innan jag hörde något mer om jobbet. Snacka om tortyr. Fast jag fick det ju, och det var huvudsaken.

Det finns några andra jobb jag ska söka också, men just det här jobbet.. det känns så perfekt! Jag blir nog väldigt ledsen om jag inte får det. :'(

Från det ena till det andra så hittade jag ett hus idag som jag blev väldigt intresserad av. Eventuellt kanske man får lägga ut lite pengar på reparationer, men huset kostar inte ens 600 000. Finge man ett lån på säg en miljon så skulle man ju ha en hel del pengar att köpa reparationer för. Dessutom skulle man bo billigare än vad vi gör nu.. I alla fall med dagens räntor.

Men det lär knappast vara läge för oss att köpa hus nu. *suck* Hur bra husen än ser ut så är det inte så smart att köpa hus när inte nån av oss har fast jobb. Om en av oss hade fast jobb så kanske, men när ingen av oss har ett jobb.. nej, det är inte hållbart.

Men man kan ju alltid drömma.

På föräldraforumet så finns det just nu en "utmaning" som man kan anta. Det är Charlie från Lyxfällan som har nån gratis e-kurs om ekonomi där man ska få mer tid, ökade inkomster och få ordning på ekonomin. Först tänkte jag att "det där lär ju knappast vara något för mig", särskilt med tanke på hur pass bra koll jag faktiskt har på vår ekonomi, men sen blev jag nyfiken och undrade vad det kunde vara han skulle prata om. E-kursen skulle vara i 30 dagar och på 30 dagar skulle man alltså förändra sitt liv. Jo, tjena. Det tror jag ju så mycket jag vill på. För att göra radikala förändringar så krävs mer än 30 dagar, men visst, det kan ju vara en början. (Det är bland annat det jag har stört mig på med Lyxfällan. De återkommer till familjerna efter en månad. EN MÅNAD! Det hinner ju inte hända NÅGOT på en månad! De får EN lön, that's it!)

Nå, jag klickade till slut på "anmäl" och skrev upp mig på denna e-kurs. Direkt fick jag första mailet som handlade om mål och visioner och det han sa i där, det kan jag köpa. Det är klart att man måste ha mål för att se om man är på rätt väg och se om det går framåt eller ej med ens målsättningar. Så långt, allt väl. Men idag har jag inte fått något mail. Irriterade. Jag förväntade mig ju att få ett mail om dagen. I första mailet stod det att man skulle skriva upp fem mål som man ville nå de närmaste tre åren och eftersom jag ska ge den här kursen en chans så gjorde jag som han sa. Mina fem mål blev:

• Bli skuldfria (ett eventuellt husköp räknas ej)
• Ha fasta jobb båda två (söka, söka, söka!)
• Kunna spara 5000 kronor i månaden (bör inte vara omöjligt med två löner)
• Ha kontantinsats till ett hus (beroende på hur dyrt hus vi hittar)
• Bo i hus (hänger naturligtvis på om vi hittar något hus att köpa också)

Målen känns kanske lite väl högt satta för en treårsperiod, men inte omöjliga. Får vi bara jobb båda två så känns det som att resten ger med sig automatiskt. Det är ju faktiskt så att under hela den tid vi har varit tillsammans (fyra år i veckan!) så har vi bara haft två löner under sju månader och det var inte under de sju månaderna som vi sparade som mest. Fast det borde vi ha gjort. Men det tänkte vi inte på då. Hur som helst, med två löner så borde vi kunna spara hur mycket pengar som helst. Är vi skuldfria så lär vi ju kunna spara 5000 kr i månaden utan problem, det tror jag.

Men vi får väl se. Första prioritet är ju att få ett jobb. Sen får vi se.

Det blir nog en kortversion, antagligen. Men vi får se. Jag försöker skriva om i alla fall.

Äntligen är dagen över och barnen sover. Det har varit en mycket händelserik dag för båda två. Min bror, min syster och hennes dotter (ett år äldre än Vanja) har varit här på besök och grattat lilleman. De två större barnen har bråkat massvis, men även lekt fint (även om det mest inträffade strax innan det var dags för dem att åka hem). Mycket spring har det blivit också så jag skulle inte bli förvånad om våra golv har blivit polerade och hala. Men det är sånt man får räkna med.

Vi har ätit god mat här hemma (jag gjorde den klassiska sommarkycklingen, mycket uppskattat!), pratat och haft det allmänt trevligt. Lukas höll sin skjorta ren nästan hela dagen, till och med genom middagen. Men sen gav Linus honom choklad och då var det kört, förstås. Han hade choklad på skjortan, i ansiktet, i håret, på händerna... Men det är sånt som hör till när man är liten, och speciellt när man fyller år. Det går ju ändå bort med lite vatten.

(Nu sparar jag inlägget efter typ två meningar. Jag avskyr att behöva skriva om något jag redan har skrivit).

Jag hade tänkt att vi skulle öppna Lukas paket när Tommy kom hem från jobbet, men då blev det ju dags för mat, och sen blev det kaffe och så pratade vi och så helt plötsligt var det dags för dem att åka hem. Tommy passade på att åka och tanka också. Hoppsan. Nå, vi väntade tills Tommy kom hem, igen, och sen fick Lukas öppna paket. Han fick två bodys av oss och en helikopter som man drar med ett snöre. Jag tänkte att eftersom hunden blev så uppskattad (en BRIO-tax) så kunde han lika gärna få fler saker att dra omkring på. Efter paketöppningen var det sängdags för barnen. Klockan var rätt mycket.

Nu i efterhand så var det naturligtvis dumt gjort.

Paket ska öppnas tidigt, helst på morgonen, så att de hinner leka med sakerna mycket under dagen. Nu blev det mycket bråk och skrik eftersom båda ville leka med helikoptern. Nu fick båda prova den (fast det kändes lite dumt att tvinga Lukas att släppa den så att Vanja fick leka lite också, det är ju hans present) och sen fick båda låta den vara och gå och lägga sig. Mer skrik och gråt, men till slut tystnade de i alla fall.

Imorgon kommer de antagligen bråka om helikoptern hur mycket som helst. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att det ska bli bra, men nån lösning får jag hitta.

Smart Linnéa. När inlägget nästan är färdigt, då är det dags att komma på att man inte har sparat det och så knasar sidan så allt är borta. Smart.

Skit också. Jag hade skrivit massvis om hur dagen har varit här hemma, Lukas födelsedag. Jag vet inte om jag orkar skriva om det. Jag får ta en funderare på det.

Vanja är då för söt. Hon gillar att sjunga och sjunger väldigt mycket. Men det är inte alltid texten blir rätt när hon sjunger, men sött blir det:

"På fyja ben går den som jag gilla alla bäst

gilla, gilla, gilla alla bäst

Jag sitter på hans jygg för det e min lilla häst

EEEEE MIN LILLA HÄST

Vad du e söt, min käja lilla Tommy

för du e den jag gilla BÄST!"

För idag är det Lukas födelsedag! :D

Jag vet inte hur mycket jag kommer hinna sitta här idag, så det blir ett snabbt inlägg nu i alla fall så jag inte missar det.

Grattis Lukas!

Intresseklubben har antagligen fullt upp i min blogg nu, men det struntar jag i. Jag skriver främst för min egen skull, i andra hand vill jag att det ska roa andra. Så därför fortsätter jag tjata om Lukas sömn.

Det fortsätter att gå bra med nattningen. Det tar nu oftast inte mer än 15 minuter innan han sover gott där inne. Det känns jätteskönt. Det är verkligen som om en sten har fallit från mitt bröst, för naturligtvis har det varit lite jobbigt med nätterna, om än uthärdligt. För det är ju skillnad på om något är jobbigt och om något är outhärdligt, vilket några har lite svårt att förstå. När Lukas nattsömn har kommit på tal ibland så har vissa personer beklagat mig och tyckt att jag måste tycka att det är fruktansvärt och att jag går nog snart in i väggen eftersom jag aldrig får sova.

Det är ju helt enkelt inte sant. Visst har jag tyckt att det har varit jobbigt. Visst har jag beklagat mig över att jag sällan får sova och att jag alltid är trött, men, och det här är ett stort men, steget från att tycka att något är jobbigt till att det är mer än vad man kan uthärda, är väääldigt långt. Eftersom det är något som rör sig om mina barn och deras välbefinnande och trygghet så anser jag att det har varit värt obehaget för min del, för att de ska känna sig trygga.

Lukas har ända från början varit en orolig liten fis. Han har behövt mycket närhet och helst ha främst mig inom synhåll. Skulle jag då förvägra honom den trygghet han har funnit i att jag är där för honom på nätterna när han är ledsen och orolig?

Skulle inte tro det, nej.

Nu har han funnit trygghet i att sova i Vanjas rum och det är jag väldigt glad över. Visst skriker han när vi lägger dem, men det är nog mest för att han inte vill gå och lägga sig. Han vet ändå att vi finns där och jag går in och vaggar honom om han inte kommer till ro.

I natt var det helt underbart. Jag har ju sagt att han alltid, alltid vaknar runt klockan elva och så även sen vi lade in honom i Vanjas, rättelse; barnens, rum. De senaste nätterna har han vaknat, skrikit (pipit är väl kanske mer korrekt ord) lite och sen somnat om av sig själv, så vi har inte behövt ta upp honom. Men i natt vaknade han inte klockan elva. Inte heller vaknade han klockan tio eller tolv. Han sov hela vägen till klockan fyra! Fyra! Det är ju helt otroligt. Det innebär att han närmar sig målet, det vill säga att sova hela nätterna igenom. Det gör mig så glad. Inte bara för min egen skull, även om det för mig innebär att jag snart får sova en hel natt, men även för hans skull. Att han får sova ordentligt är faktiskt mycket, mycket viktigare än att jag får sova.

Mamma tjatar på mig att jag måste sova för att ta hand om mig själv, men jag ser det som mycket viktigare att jag i första hand tar hand om barnen. Jag kommer i andra hand. Eller möjligtvis fjärde. Jag finns med på listan i alla fall.

Jag vet redan nu vad jag önskar mig i födelsedagspresent, för övrigt. En spahelg. Tillsammans med Tommy, men utan barnen. Jag älskar barnen över allt annat, men vi behöver lite tid för oss själva också, som ett par. Inte bara vara föräldrar, utan också vara ett par som älskar varandra.

Förhoppningsvis kan vi få en helg för oss själva någon gång i februari. Jag hoppas det i alla fall. Vi ska fråga Tommys föräldrar om de vill vara barnvakt åt barnen en helg. Det vill de säkert, men man måste fråga, inte förutsätta. Det vore snällt av dem, i så fall. Vi skulle uppskatta det mycket.

Från det ena till det andra.

I helgen var vi i Göteborg på MediaMarkt och köpte en ny digitalkamera. Härligt! Jag har inte kunnat ta kort sen jul ungefär och nu har vi äntligen en kamera som fungerar igen. Det blev en Samsung ES15. Den verkar vara mycket bra och det bästa är att när vi spelar in filmer så får vi med ljud! Det hade vi inte på den gamla kameran och det är något jag har saknat rätt mycket. Men nu blir det roligare filmer. Synd bara att filmerna blir så hiskeligt stora. Jag försökte ladda upp en film igår som var på 4.33 minuter. Men trots att den var så kort så var den stoooor. Över 600 MB. Så jag fick inte upp den på sidan. Tyvärr. Men bra är kvalité blev det på filmen i alla fall.

När vi ändå var i Göteborg så skulle vi köpa en ny stol till Lukas också. En bilbarnstol, alltså. Den han sitter i nu känns aaaalldeles för liten för honom. Det känns som att han inte sitter så säkert i den och det är ju ändå poängen med en bilbarnstol, att barnet ska sitta säkert. Tommy hade fått erbjudande på sin mail från Babyproffsen om att köpa en Britax Two-Way, alltså en likadan som Vanja har, till ett reducerat pris. Men naturligtvis var den slutsåld när vi kom dit. Käckt. Så vi skrev upp oss på en lista så att de skulle ringa oss så snart de fick in fler stolar, vilket de hoppades på skulle bli till veckan.

Men. Vi hade sett en annons på Blocket också om en Britax Two-Way. Den var begagnad, såklart, men kostade bara 1000 kronor. Så på måndagen så ringde jag på den annonsen och bokade den hos killen. Idag var Tommys föräldrar iväg och hämtade den och till helgen tar de med sig den hit. Jag hade inget emot att köpa en ny stol till Lukas, särskilt med tanke på att vi inte har köpt något alls till barnen, mer eller mindre, men när de nu inte fanns inne så var det ju lika bra att köpa en begagnad. En bilbarnstol slits inte så förfärligt mycket, så den lär ju vara lika bra som den nya, som inte fanns. Sålänge stolen inte har varit med i nån krock så känner jag mig trygg med att köpa en begagnad, och det sa killen att den inte hade varit.

Men det känns bra, det här. Äntligen har vi kommit iväg och köpt en ny stol och jag har oroat mig en del för bilstolen de senaste månaderna. Skönt att ha det gjort.

Imorgon ska jag ta med barnen in till stan och fixa nån födelsedagspresent till Lukas. Jag vet inte vad jag ska köpa än, men jag litar på att jag hittar något. I värsta fall får jag väl köpa lite nya kläder åt honom. :)

Den här veckan kommer att präglas av att det är mycket att göra. Idag var vi iväg på Öppna förskolan (ska strax berätta om det), imorgon ska vi handla present till Lukas, på torsdag fyller han år och förhoppningsvis kommer min syster och eventuellt min lillebror hit då, på fredag är det kontroll på BVC och till helgen kommer våra familjer för att fira Lukas. Pust och stön. Imorgon måste jag alltså städa också. Men jag hoppas att jag hinner det innan torsdag.

Öppna förskolan, ja. Jo, jag lovade Vanja i fredags att vi skulle gå dit, för hon pratar om det nästan varje gång vi går till ICA. Jag hade tänkt att vi skulle vara där klockan nio när de öppnar, men det blir inte alltid som man har tänkt sig.. Klockan nio var vi färdiga med frukosten, liksom.

Nåja. Kvart i tio var vi där i alla fall, en kvart innan sångstunden. När jag hade fått av ungarna kläderna så skulle vi gå in i rummet då. Hah. Tänkte jag, ja! Lukas planterade fötterna i golvet och vägrade röra på sig. Det var ju fullt med barn där inne så han blev väl lite skrämd. Han är inte så van vid andra människor. Det slutade med att jag fick lyfta upp honom och bära honom in i rummet. Vanja höll min hand, men var ändå modig. Väl inne i lekrummet så gick det bra. Båda två satte sig och lekte på var sitt håll och det gick väldigt bra.

Sen blev det sångstund och där fick jag en överraskning. Jag satte Vanja bredvid mig och Lukas i mitt knä. Vanja ålade omkring rätt mycket och vägrade sjnga med i sångerna, men det är som det brukar vara, det var inget nytt. Vad som däremot var nytt, det var att Lukas satt still i mitt knä! Han som aldrig sitter still! Helt chockad blev jag. Men det var en trevlig överraskning, i alla fall. :)

Det var trevligt på Öppna förskolan. Inte som vissa andra gånger jag har varit där, då det bara är alldeles för mycket folk och mest skrik på alla barn, utan väldigt trevligt. Jag träffade bland annat på en tjej ifrån föräldragruppen. Vi kom på att vi bor grannar numera, så vi bytte telefonnummer och sa att vi ska försöka träffas lite. Det vore trevligt. Men det lär ju inte bli något den här veckan i alla fall.

Men vi får väl se framöver.

Nu leker jag känd bloggerska och publicerar en kommentar och svar till den som ett eget inlägg. :)

Hejsan Linnèa!
Verkar som du börjar få bukt med nattproblemen.
Som du nog vet har ju Frida här oxå snuttat som en tok, den 1januari , ett datum jag hade bestämt, lade jag henne utan att amma, trodde aldrig att det skulle gå, erbjöd välling som hon inte tog, men amma fick hon inte!
Det tog en timme med skrik, jag hade peltor hörselskydd för att dämpa dels skrik och dels mina egna känslor då man lyssnar på eländet!Hom somnade av ren utmattning, och jag bävade för alla uppvaknanden hon brukar göra, hon vaknade en gång, mycket senare än vanligt, blev lite lessen o somnade om.
Följande kvällar tog ca en halvtimme utan ett endaste pip, vaknade nån gång efter det, men la sej bara o somna om.
Nu tar det ca 10-15 min, innan hon somnar, vaknar kanske nån gång men somnar om på min arm...Trodde aldrig att det skulle gå, men det gjorde det ju!

Låter som att det funkar bra för dej med, men vad jag tänker på när jag läser det du skriver är nog att du ska erbjuda välling när du nattar på kvällen, sen är det så att han BEHÖVER inte mer mat sen, han är ju ändå snart ett år? Det handlar nog mer som här om lite kontroll och närhetsbehov...
Strunt i välling på natten och amma inte mer och med det menar jag att han nog lättare och snabbare somnar på kvällen om han vet att amning är det slut med, än om han faktiskt lyckas få det ibland..Men det är bara en tanke, du ska naturligtvis göra det som känns bra för dej, och du vet såklart bäst vad som funkar för er!
Brösten vänjer sej efter ett tag..
Hoppas det går bra iallafall!
Kram Weronica

Jodå, det går mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. Kanske skulle vi ha bytt rum tidigare, vad vet jag? Med Vanja var det lätt eftersom hon sov hela nätterna mer eller mindre och vaknade mest bara av att vi väsnades. Alltså var det ett enkelt beslut att låta henne sova i eget rum där hon slapp störningar.

Med Lukas är ingenting enkelt. :) Han har vaknat massvis med gånger per natt hela tiden och inte sovit en enda hel natt. Någonsin. Hela dagar kunde han sova när han var färsk, men när han började vara vaken på dagarna så ändrades inget på nattfronten. Vi var mest oroliga för att Vanjas sömn skulle störas mycket av att Lukas flyttade in i sovrummet och jag tar ju hellre att jag får sova dåligt än att Vanja ska sova dåligt. Men nånstans fattade vi ändå beslutet för ett tag sen att låta honom flytta ut ur vårt rum efter jul och nyår.

Som jag har skrivit i flera inlägg har det ju gått över förväntan. Så här gör vi nu:

När det är dags för läggning har vi gett båda barnen välling och pyjamas (pyjamas har vi inte varit överdrivet noga med tidigare. Ofta har Lukas fått sova i den body han har haft under dagen). Detta för att försöka få honom att koppla vissa händelser till att det är dags att sova. (Välling + pyjamas = säng = sova). Tidigare hade vi gett upp det här med rutinerna eftersom det ändå inte funkade för att få honom att sova. Istället lät vi honom få leksaker i sängen och leka sig till sömns. Det funkade ju det också, men det var ju inte så vi ville ha det.

Lukas dricker en eller två flaskor välling (ikväll blev det två) och sen är det dags att gå till sängs. Båda barnen läggs samtidigt. Vanja klättrar frivilligt upp i sin säng och Lukas läggs i sin. Oftast ställer han sig upp direkt, men nu börjar han i alla fall inte skrika direkt. Inte alltid, i alla fall. Han börjar skrika när jag går ut ur rummet och skriker några minuter. Efter en stund går jag in, plockar upp honom, vaggar och säger till honom igen att det är dags att sova, och sen går jag ut. Ibland skriker han lite till, ibland somnar han. Idag skrek han lite grann, men somnade efter någon minut bara. En lyckad nattning, alltså.

Huruvida han behöver mat eller ej på natten är ju väldigt svårt att säga, tycker jag. Vaknar han och är hungrig, varför förvägra honom mat om det hjälper honom att somna om? Han kan säkert somna utan, men man sover ju mycket bättre om man inte är hungrig. Min tanke är att det ska trappas ner långsamt så att han vet om att OM han är hungrig, då får man mat och han behöver inte oroa sig för det. Eftersom han tills alldeles nyligen har ätit sig igenom hela nätterna så känns det lite drastiskt att sluta tvärt. Men naturligtvis är målet att han inte ska äta på nätterna, så det håller jag med dig om. Däremot vet jag inte om jag är beredd att sluta amma helt än. Jag har hela tiden sagt att jag ammar så länge det känns bra för mig och så länge Lukas vill. Men just nattamningen måste nog gå bort i alla fall, för bådas skull.

Med Vanja så var det här aldrig något problem eller ens något att diskutera. Det är spännande att det är så olika mellan olika barn. :)

Slutligen: Vad skönt att det har gått så pass bra för dig med Frida också! Jag vet ju att du har sagt tidigare att hon har snuttat väldigt mycket och jag vet ju själv hur jobbigt det blir i längden. Men nu verkar det ju gå åt rätt håll med båda våra barn. :) Snart får vi nog sova ordentligt också. ;)

Jag längtar tills den dag då Lukas lägger sig utan protester och utan skrik på kvällarna. Men nu är vi i alla fall nere på rimliga tider med skrik. Fem, tio minuter, en kvart, det är inte lång tid, speciellt inte med tanke på hur lång tid det har tagit tidigare att få honom att somna. Så jag är ändå nöjd. :)