Thorn without a rose

Alla inlägg den 24 februari 2010

Av rikku - 24 februari 2010 22:15

"Det är dags för fredagsmys

om det så är det sista jag gör.

Snart är det fredagsmys

hoppas inte föräldrarna stör.

Nu är det slut på veckan

det är dags för fredagsmyyyyyyyyyyyyyyyyyyyys!"


Snart är det fredag! Hurra, hurra! (Och den här texten ska jag gå tillbaka och läsa på fredag om jag behöver en smäll i huvudet). På fredag är det dags för vår första barnfria helg. Tommys mamma ska vara barnvakt åt småttingarna för första gången, heeeeeeeeeeeeeeeela helgen!


Vi har bokat biobiljetter på Bergakungen i Göteborg. Efter mycken tvekan så har vi bestämt oss för att se Avatar i 3D. Jag är skeptisk till filmen, men jag får ge den en chans. Att se en film i 3D lär ju bli en upplevelse i alla fall. Jag tror inte jag har varit på bio sen.. ja, sen jag bodde i Skövde, tror jag. Det vill säga ungefär tio år sen. *gulp* Det är ju ett tag sen..


Efter bion ska vi gå på restaurang och äta något gott. Jag vet inte riktigt vart vi ska gå än, men det måste jag kolla upp innan, för det går inte bara att ta första bästa restaurang och hoppas på att det finns något där som jag äter, för alla som känner mig vet ju att det inte funkar. Jag måste veta i förväg att det finns något som jag äter där, annars lär vi få traska runt och leta efter restauranger och det vill vi ju helst inte göra.


I övrigt ska vi inte hitta på så värst mycket. Ta det lugnt, SOVA UT, mysa och bara umgås utan avbrott. Jag hoppas att det kommer gå bra för oss alla att vara ifrån varandra. Det kommer vara första gången barnen sover borta, utan oss. Men vi har förberett Vanja hela veckan på att de ska åka till farmor på fredag och sova där, men mamma och pappa kommer inte sova där, men vi kommer senare. Än så länge ser hon bara fram emot att få åka till farmor på fredag, men hon förstår nog inte riktigt att vi faktiskt inte kommer att vara där. Men det kommer säkert att gå bra.


Förresten så ljög jag nyss. Det är inte första gången för Vanja, för hon sov ju faktiskt hos farmor och farfar natten då Lukas föddes. Det hade jag glömt bort nästan.


Nåja, för Lukas är det första gången och jag tror inte ens Vanja minns att hon fick följa med farmor och farfar hem den gången. Hon var så liten då. Bara 1.5 år. Nu är hon snart tre. Det är otroligt vad tiden går fort.


Jag skäms nästan över att jag längtar så mycket efter den här helgen. Nästan som att jag inte älskar mina barn tillräckligt mycket eftersom jag vill vara utan dem hela helgen. Men jag vet ju att det inte är så. Däremot så är jag snart desperat efter att få sova en hel natt. Två hela nätter, till och med. Att inte behöva gå upp klockan fyra på morgonen och göra välling utan faktiskt få sova ostört och sen inte behöva gå upp någon speciell tid på morgonen, utan kunna ligga kvar och dra sig hur länge man vill. Att ha en hel dag utan att barnen skriker och bråkar om leksaker eller bara är allmänt högljudda.


På tal om det... Idag har nog Vanja slagit personligt rekord i att slå sig. När jag säger "slå sig" så menar jag inte att hon har slagit sig allvarligt, får sådant är jag inte ironisk om. Men hon har trampat på leksaker, slagit i knäna, benen, fötterna, händerna, huvudet på allt möjligt. Snubblat över dammsugaren har både hon och Lukas gjort också. Varje liten grej ska det lipas över och jag måste blåsa och pussa på miljoner ställen och sen är det bra igen. Tills hon slår i något annat. *suck* Alltså, jag förringar inte hennes blessyrer, men hon överdriver alltid så fruktansvärt mycket när hon så mycket som petar på väggen med en tå. Till slut reagerar man inte med ett medkännande "åh, har du slagit dig?" utan med ett suckande "jaha, vad är det NU då?" eftersom det bara har gått tjugosju sekunder sen senaste tillbudet.


Nåja, det är väl en fas hon går igenom, antar jag. Det kan vara bra för oss att komma ifrån varandra lite så man uppskattar varandra mer igen. Just nu känns dagarna mest bara fulla av tjat och höjda röster. (Jag höjer rösten alldeles för mycket åt barnen, tyvärr, men mitt tålamod är inte vad det borde vara). Lukas är en mästare på att inte lyssna, eller jag kanske borde säga; en mästare på att höra, men inte bry sig om, vad jag säger. Jag ska döpa om honom till Mr. Clawfinger, för han är så klåfingrig. Allt, allt, allt ska pillar på, dras i och undersökas. Helst 40 gånger till efter att jag har sagt åt honom att låta bli något.. Gah! Man kan bli galen för mindre. Jag skulle behöva inte bara ett par ögon som for omkring i lägenheten och höll koll på vad han sysslade med, utan ett par armar också som flög omkring och kunde lyfta bort Lukas från allt han inte ska pilla på. Men det har jag ju inte, så istället får jag flänga som ett jehu över hela lägenheten, helst när jag är upptagen med något, laga mat, exempelvis.


Nå, trots att de går mig på nerverna just nu så älskar jag ungarna till döds. :) De är så himla goa och rara när de sätter den sidan till. Lukas är så himla söt exempelvis när han, tre minuter efter att man har skällt på honom, kommer och ställer sig bredvid mig, lutar sig framåt som om han tittade under något (ingen aning varför han gör så, för det finns ju aldrig något där som gör att han måste huka sig så) och säger "hej". Då smälter man igen.


Den rackarungen. Han vet om det också.

ANNONS

Presentation

Länkar

Gästbok

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5
6
7
8 9 10 11 12
13
14
15
16
17 18 19
20
21
22
23
24 25 26 27 28
<<< Februari 2010 >>>

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Följ bloggen

Följ Thorn without a rose med Blogkeen
Följ Thorn without a rose med Bloglovin'

Fråga mig

0 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se