Dagarna går. Ansökningar skickas iväg. Men inget positivt har jag fått höra än. Ja, halvintervjun på måndag då, men den har inget med ansökningarna jag skickat att göra. Den har min personalchef dragit i trådarna för. (Mm, kontakter ska man ha, ja.. synd att de inte växer på träd).

Några svar har jag fått från lite olika ställen, men de är få i jämförelse till hur många ansökningar jag har skickat. Alla svar har varit likadana också, förstås. Annars hade jag skrivit om helt andra saker i inlägget, men det säger ju sig självt.

Tommy ska iväg på nytt uppdrag imorgon, i Borås. Såvitt vi vet ska han bara vara på det nya stället i tre dagar, men man vet ju aldrig med såna där tider hos bemanningsföretag. När han skulle jobba tre veckor åt Adecco blev det ju sex månader liksom, på samma ställe. Så man vet aldrig. Men tre dagar till en början med, kan man ju säga i alla fall.

Det är svårt att skriva ansökningar, tycker jag. Ju fler man skriver, desto mer kliché-aktiga känns dem. När jag lägger in CV på bemanningsföretagens egna sidor känns det verkligen inte som att det jag skriver står ut från mängden. Inte orkar jag ägna flera timmar åt att få dem riktigt bra heller, tyvärr. Det känns så osannolikt att jag skulle få jobb på ett bemanningsföretag eftersom jag inte har körkort, så engagemanget är nog inte det allra bästa på den sidan.

Men jag försöker i alla fall.

Om jag bara kunde få ett sommarjobb eller liknande så skulle det kännas lättare. Att få ett jobb, nästan vilket som helst, skulle underlätta på så många plan för oss. Min största skräck just nu är att jag inte ska få något jobb och får gå utan a-kassa eller annan inkomst i tre månader och därmed behöva tömma sparkontot helt och hållet bara för att kunna överleva. Det är inte vad vi vill använda pengarna till.

Men måste vi så gör vi ju såklart det.

Jag känner mig melankolisk ikväll. Framtiden är osäker, inget jobb har jag på gång än, saker pågår i familjen som inte känns bra, dagarna här hemma känns mest fyllda med tjat och skrik och det känns inte alls bra. Att jag försöker få ett jobb så förtvivlat innebär såklart också att barnen måste börja dagis snart och jag v-i-l-l  i-n-t-e det. Men vi måste ju.

(Alltså, det där ordet börjar gå mig på nerverna. "Måste". Man måste så jävla mycket hela tiden och sällan kan man bara göra som man själv vill och önskar. Skulle man ha möjlighet att göra som man själv önskar så blir man nästan paralyserad för man är inte van vid att kunna välja och blir då helt tom i hjärnan och kan inte välja något alls istället. Jättekul).

Det känns som att det är ett helt berg som börjar bildas nu med problem och orosmoment. Främst ekonomiska, förstås. Mycket av det som oroar, påverkar ekonomin. Om Tommy fick fast anställning så skulle en stor knut lossna. Om jag fick en anställning, av vilket slag som helst, så skulle en ännu större knut lossna. Om Lukas började lyssna mer, om han började prata och kunde göra sig förstådd, om barnens inskolning (när den dagen väl kommer) ginge bra, om vi fick bort lånen på bilen och CSN, om, om, om, om, om.

Det finns dock en ljusning.

Det är nämligen den universiella regeln som tröstar mig.

"Det löser sig".

För det gör det ju. Det gör det alltid. Även om det är lösningar man inte ens hade funderat på, så finns de. Även om man tror att man aldrig någonsin kommer att få ett jobb så händer det tillslut. Det kanske inte är drömjobbet eller ens vad man vill jobba med, men ett jobb kommer man hitta till slut. Och ett jobb ger lön som betalar räkningar och mat.

Till skillnad från vad Herr Reinfeldt tror, så vill faktiskt de flesta utan jobb HA ett jobb och vi jobbar hårt för att få det. Men att jobba hårt och att få någon respons på det man gör, är inte samma sak. Att få mindre pengar i plånboken är knappast ett hjälpmedel i kampen för att bli sedd och vald.

Men det gäller att inte förlora hoppet. Även om det ser mörkt ut ikväll.