Jag börjar nästan fundera på om vi är på väg att bli sjuka här hela bunten. Alla har varit skumma idag, inklusive jag. För egen del så har jag haft ont på tre punkter på vänstra halvan av huvudet, jag har varit halvt illamående och haft världens huvudvärk. Tommy sa imorses att han kände sig inte ett dugg utvilad utan snarare tvärtom, trots att barnen har sovit hela natten. Han har också haft väldigt ont i huvudet och tagit tabletter mot det. (Jag har tagit två Ipren, men det har inte hjälpt. Det är det jag säger, såna här tablett-saker funkar inte. Det är bara humbug alltihop).

Ungarna har varit gnälligare än vanligt, både idag och igår. I vanliga fall är de pigga och glada på förmiddagarna och lite mer gnälliga på eftermiddagarna, men de senaste två dagarna har de bara varit gnälliga överlag.

Det får mig att börja fundera på om det är någon sjukdom som kommer smygande.. I Lukas fall kan det ju förstås vara tänder, men jag har inte sett eller känt något än i alla fall.

Vore det inte typiskt om jag bleve sjuk till imorgon, när jag ska på halv-intervju? Fattas bara det, liksom..

Från det ena till det andra. Vi skäller rätt mycket på Lukas här hemma. Han är jämt och pillar på allting och drar i sladdar, öppnar skåp, sliter ut sopor på golvet och så vidare och så vidare. Det hjälper inte att säga till, vänligt med bestämt, att "nej, så gör man inte" för även om jag skulle säga till på det sättet tio gånger så lyssnar han inte. Eller ja.. lyssnar kanske han gör, men han gör inte som vi säger. Då blir det lätt att man skäller istället och det känns som att vi har kommit in i en ond spiral.

Eftersom han är så otroligt nyfiken (eller klåfingrig, som man också kan kalla det) så håller han ju på hela tiden med att pillar på saker han inte får. Jag försöker avleda honom med leksaker, men han är inte så värst intresserad av att leka. De enda leksaker han är intresserad av är de som Vanja håller i. Tråkigt, men sant. (Men det ska sägas att det går åt båda hållen, det där. Vanja vill aldrig ha en leksak så mycket som när Lukas håller i något).

Hur som helst så försöker jag bryta det här konstanta skällandet. Eftersom han är så klåfingrig så får han ju nästan aldrig annat än skäll. (Varför kan han inte vara intresserad av saker han FÅR pilla på?) Men vid de få tillfällen han gör saker han faktiskt får göra och som är bra, så försöker jag genast vara där och berömma honom och tala om för honom att han är en duktig pojke. Det är inte lätt, måste jag säga. Inte för att han aldrig gör bra saker, för det gör han ju, men oftast så är man så irriterad när han väl gör något bra att man inte alls känner för att berömma och säga att han är duktig.

Men man får helt enkelt bortse från irritationen (lättare sagt än gjort, tyvärr) och tala om vad han har gjort som är bra, annars kommer den här onda cirkeln aldrig brytas.

Han är ett svårt barn, på många sätt. (Nå, det var väl överdrivet, kanske, men vi jämför ju med hur Vanja var. Hon var ju lättare än barn i allmänhet är. Lukas är nog snarare som barn är mest, skulle jag tro). Han har varit svår med sömnen och med maten och så den här extrema nyfikenheten och att han aldrig vill lyssna. Det får mig att bli väldigt frustrerad ibland.

Nä, nu måste jag skriva lite om hans positiva egenskaper också, känner jag. Annars blir det här bara ett klaginlägg om Lukas och det vill jag inte att det ska vara.

• Lukas är väldigt söt och gosig. Ibland kommer han, lägger huvudet på sned i knät på mig och säger "hej" och flörtar med ögonen.
• Han är väldigt kramig av sig.
• Han är väldigt duktig på det motoriska. Lärde sig krypa och gå på nolltid och har lärt sig klättra på alla möjliga olika saker och möbler (vilket får mig att sätta hjärtat i halsgropen).
• Han har en bestämd vilja.
• Han är envis och kan ta sig långt på bara envishet.
• Även om han inte pratar så mycket så förstår han desto mer och har snabb uppfattningsförmåga (därmed inte sagt att han vill göra det som han har förstått. Envis, som sagt).
• Han är i allmänhet duktig och jag är imponerad över hur lätt han lärde sig sova i Vanjas rum.
• Han är nästan alltid en glad liten fis och har bjudit på många skratt.
• Han är omtänksam och vill krama och trösta när exempelvis Vanja har slagit sig.

Jodå, han har många goda sidor också. Det värmet i hjärtat att se honom och Vanja leka tillsammans och skratta ihop. Om han bara lär sig prata snart så han kan kommunicera och förmedla sina önskningar så försvinner nog en hel del av hans frustrationsutbrott också och jag tror det blir mycket lugnare här hemma då.

Hur som helst så är livet underbart, all frustration och skäll till trots.