Dagen började helt okej, bortsett från att ungarna vaknade hysteriskt tidigt. (Jag VILL inte gå upp klockan sju!). Men för en gångs skull har barnen varit pigga och glada nästan hela tiden (herregud, lite utbrott måste de väl få ha under dagen?) och alla matstunder har gått hur bra som helst också.

Jag fick två paket på posten idag, Vanjas vårkappa och Lukas regnkläder. Lite kul, faktiskt, att just de två sakerna som jag främst skulle köpa, anländer först (även om det inte var de auktioner som jag VANN först). Kläderna ser jättefina ut, fast Lukas regnkläder var liiite större än vad jag trodde. Jag trodde att de var storlek 86 och de var storlek 90, men varifrån jag fick att de skulle vara 86 vet jag inte för när jag dubbelkollade annonsen så stod det faktiskt inget om storleken. Nåja. Lite för stora kläder gör inget, för det växer han ju i.

Vanja blev väldigt förtjust i sin kappa och fick ha den när vi senare gick ut. Naturligtvis smutsade hon ner den, lite grann, men spela roll. Hon är barn och ska leka. Klart att kläderna ska tåla att bli lite smutsiga.

När barnen hade sovit middag så gjorde vi oss i ordning för att gå ut. Jag skulle iväg till ICA och handla och då fick barnen passa på att leka lite ute på vägen dit. Det är en liten sträcka som de kan gå själva, där inga bilar kommer och Vanja brukar alltid få gå själv där, men idag fick även Lukas göra det. Han har blivit mycket bättre på att lyssna, tycker jag. Inte så att han gör som vi säger hela tiden, men när vi är ute och så, så följer han med och kommer efter. Till slut, åtminstone. Men alla framsteg som han gör är värda att nämnas och uppmuntras.

Barnen hade jättekul ute. Det var soligt, ganska varmt, blåste inte alltför mycket och marken var torr. De plockade löv och pinnar och petade i marken och stampade på brunnar och hade jättekul. Jag halvt om halvt lovade Vanja att vi skulle till Öppna förskolan imorgon också. Får se om jag orkar det.. men det borde jag faktiskt göra. Man kan inte bara se till hur man själv mår och hur trött man är. Barnen måste faktiskt få komma ut och leka lite med andra barn.

Väl på ICA så kollade jag i förbutiken (postavdelningen) om de kunde se om det hade kommit några paket till mig, men det gick inte att kolla. Eller rättare sagt, GÅR, går, men då skulle de behöva manuellt gå igenom alla paket och det är ju inte rimligt. Så jag får helt enkelt vänta och se när nästa paket dimper ner.

Så kom vi hem, lagade mat, kollade lite dator. Lagom till att Tommy kom hem så läste jag på forumet att en medlem till har fått cancer. Alltså, det är ju inte så att jag känner folk där, speciellt inte på den delen av forumet eftersom jag läser mer än vad jag skriver. (Skriver jag något så händer en av två saker: antingen svarar ingen mig och tråden dör helt oförklarligt (Tommy har kommenterat det och kallat mig för tråddödare, men jag vette fan vad jag gör för fel) eller också hoppar halva forumet på mig och kan vara rent av elaka). Men eftersom jag läser så mycket så känns det ändå som att man lär känna vissa nick, även om de inte har den blekaste aning om vem jag är. (Men även om man tror att man "känner" dem så kan man få sig riktiga kallduscher. Det fick jag när mobben gav sig på mig när jag för några veckor sen skrev om folk som lämnade barnen ute i barnvagnarna. En person som jag tidigare hade upplevt som trevlig och resonlig gav sig på mig rätt hårt och det var en ganska överraskande och ledsam upptäckt. Men det var ett sidospår). Så därför blev jag ledsen när jag läste om den här tjejen som precis fått cancerbesked.

Just cancer är ju rätt känsligt för de flesta. Många känner någon som har/har haft cancer och det gör det hela rätt så personligt. För egen del så har min moster haft bröstcancer (men är nu fullt frisk) men det berörde mig inte särskilt mycket. Antagligen för att vi inte har den sammanhållningen i vår släkt. Jag har för det mesta ingen aning om vad min släkt har för sig och bryr mig inte heller. Men. När jag var sjutton förlorade jag en gammal klasskamrat i cancer. Jag minns inte längre om han dog på sin sjuttonårsdag eller om han blev begraven på sin sjuttonårsdag, men något av det var det, det är jag rätt säker på. Per, hette han. Än idag sörjer jag honom när jag tänker på honom. Livet är så orättvist. Hans kista var vit och täckt med blommor. En nalle fick han med sig i graven. Det kändes tryggt, minns jag.

Nio år senare förlorade jag en vän i leukemi. Hon hade varit sjuk länge, precis som Per. Anu hann aldrig träffa min dotter eller Yennys son. Vi hade tänkt hälsa på henne veckan efter att vi fick veta att hon hade dött. Vi var för sent ute. Istället fick barnen, en och två månader gamla, följa med på begravning, så små de var.

Kvällen känns tung, full av tankar. Tårarna rinner lite nu och då, av sorg, av saknad, av medkänsla. Sorg och saknad av mina vänner, medkänsla med medlemmen på forumet. Per var fortfarande ett barn, Anu hade fått sitt vuxna liv uppslukat av sjukdomen, forummedlemmen (vill inte skriva ut här vad hon kallar sig) har familj och barn. Mitt hjärta blir tungt när jag tänker på hur barnen antagligen mår. Rädda, förvirrade, arga över orättvisan.

Jag tänker på mina egna barn och känner bröstet snöra ihop sig av rädsla för att det ska hända något. Hända dem något eller hända något så de förlorar mig eller sin pappa. Rädslan och oron som alltid finns där någonstans får bränsle att växa sig stark.

Men man måste hålla rädslan på avstånd. Nicka lite åt den och säga "jag vet att du finns där och visst behövs du, men du får inte komma närmre än så här, för jag måste kunna fungera också".

Det är okej att vara rädd. Det är okej att vara ledsen. Det är okej att sörja de man har förlorat och frukta att förlora de man har kvar.

Men man måste ändå fortsätta. Kärleken till min familj är den som gör mig stark och den som gör mig svag. De litar på att jag finns där för dem och det ska jag göra också.

Jag ska finnas där.