Sökes: Ett företag inom industrin, seriöst, trevligt, med ett gott gäng som medarbetare, inriktat helst på tillverkning, föredragsvis med mycket svetsning men även monteringsarbeten. Bör vara beläget i Alingsås, Borås, Göteborg eller i närheten.

Finnes: En duktig svetsare och i övrigt en bra medarbetare med möjlighet att jobba allt från 50% till heltid. Bästa egenskaper: Noggrann, lojal, punktlig, god samarbetsförmåga, duktig, lättlärd och kommer överens med alla.

Finns att kontakta på mail här på sidan.

Blev uppringd av Manpower Borås som var intresserade av att jag var svetsare men eftersom jag saknar det där jäkla, förbannade, helvetes jävla körkortet så kunde de inte erbjuda mig något jobb. :(

FAN!

Men kul att de ringde, i alla fall.

Gud, vad jag har tråkigt ikväll. Helt sanslöst tråkigt har jag. Inget vill jag göra heller, allt känns bara blääää. Surfa på datorn? Redan sett allt. Lyssna på musik? Har inte lust just nu. Läsa bok? Nääääää, orkar inte! Brodera? Blä, vad tråkigt.

Jag har så tråkigt att jag bara vill gå och lägga mig och sova för att få en ny dag. Så här har jag känt i flera timmar snart. Skitkul. Or not.

Nå, jag ska ringa runt lite imorgon, tänkte jag. Jag har skrivit upp en massa företag här i Alingsås som jag tänkte eventuellt ringa till, fråga vad de sysslar med och om de behöver folk. Vad fan, vanliga vägar leder ju ingenstans, känns det som. Skicka iväg ansökningar hit och dit och inte få NÅN som är intresserad av att få in mig på intervju, det känns ju så där givande.

Nä, just det.

Problemet är ju bara att det är rätt jobbigt att ringa runt. Alltså, att just prata med folk är inte så jobbigt, det jobbiga är innan man ringer. Eller ja, det jobbigaste, får jag väl säga. För det är klart att det är jobbigt att prata med dem också, när man inte riktigt vet vad man ska säga eller vad de kommer svara.

Nåväl, planen är i alla fall att jag ska ringa runt imorgon. Om jag sen vågar eller inte, det är en annan fråga..

Om jag bara fick komma in på intervju på några ställen så skulle det kännas mycket bättre. När jag var på intervju i Borås så kändes allt verkligen toppen. Men tyvärr var ju det inte någon intervju för ett riktigt jobb, så att säga. Inget jobb som finns än, i alla fall. Dessutom var det min personalchef som fixade den intervjun, inte jag. Men det är bra, det också. Tänk om man hade nån som fixade in en på intervjuer hela tiden. :) Det hade varit bra, det.

Jag har precis pratat med jobbet och de säger upp mig! Gud, vad skönt! En sten har verkligen släppt från mitt bröst och jag är outsägligt lättad. Jag tror jag tackade ungefär 78 gånger innan vi lade på. Jag blev verkligen så tacksam och glad och känner nu att det var en mindre sak att oroa sig för och för varje sak som ordnar upp sig så närmar vi oss målet. Gud, så skönt!

Tack, Kari Virkama! Tack så mycket! Tusen och åter tusen tack!

Jag har alla Pippi-filmerna här hemma. De RIKTIGA Pippi-filmerna, inte de nya tecknade. Jag är lite nostalgiskt lagd och tycker att Pippi, Saltkråkan, Ronja och de andra klassiska filmerna SKA man bara ha och barnen SKA se på dem. Saltkråkan är för övrigt mina favoritfilmer, om nu någon var intresserad av att veta det.

Igår var jag nere i förrådet och hämtade upp mina gamla Saltkråkanfilmer för att Vanja skulle få se på. Hon fick följa med och fick syn på Pippi-filmerna och blev eld och lågor och ville se på Pippi. Inga problem, tyckte jag och tog med filmerna upp.

När vi sen satte på första Pippi-filmen så blev jag lite mer tveksam.

Alltså.. det är kult och allt det här och barn älskar Pippi. Men ALLVARLIGT? Pippi kastar upp ungar i träden, skrämmer de andra barnen, ljuger, luras och retas. När hon har kastat upp mobbaren i trädet så står hans offer kvar under trädet och retas.

Vad lär sig barn av detta egentligen?! Att det är okej att retas, ljuga och luras så länge man är starkast?

När Pippi sen började hoppa på bord, kasta pannkakor på golvet, skura golvet genom att åka skridskor på stora svampar, då funderade jag allvarligt på att stänga av. Pippi kanske inte är för riktigt så små barn som mina. Men som tur var så reagerade inte Vanja med att göra likadant och säga "men Pippi gör så" (som hon gör med andra saker, exempelvis sitta på bordet och säga "men Nejra gör så") utan på ett mer förnuftigt sätt (tack och lov!). Istället för att härma så vände hon sig till mig och säger "men vad GÖR Pippi?" och då får man försöka förklara att Pippi busar och så får man inte göra och så vidare.

Men när blev jag så präktig, egentligen? Som barn är det ju skitkul att hoppa på bord och soffor och så vidare. Men JAG vill inte att mina barn gör det. Dels är jag rädd att de ska förstöra möblerna, men främst så är jag rädd att de ska slå sig.

Nåja. Så länge inte Vanja börjar härma Pippi så är det väl lugnt, antar jag. Fast jag gillar det fortfarande inte!

Nu har det hänt. Det tog längre tid än jag hade fruktat, men nu har det alltså hänt. Lukas har klämt handen i dörren. Inte bara en gång, utan två gånger. Första gången skulle Vanja lägga in grytlappar i köket igen som Lukas hade rivit ut. Efter att ha lagt in dem skulle hon stänga dörren till köket på nytt och då var Lukas där och satte handen i dörrglipan.

Han fick såklart jätteont, men Vanja blev lika rädd hon. Problemet med Vanja är att när hon blir rädd så fryser hon. Totalt. Så hon höll fast dörren i samma läge, helt fastfrusen och Lukas satt fast. Som tur var så var jag snabbt där, öppnade upp dörren mer och fick loss hans hand. Han var klämd rakt över fingrarna, men det var bara ytligt, som tur var.

Vi fick trösta båda barnen efter den incidenten, av olika anledningar.

Senare på eftermiddagen hände det igen. Jag hade glömt "låsa fast" dörren in till barnrummet som jag brukar göra eftersom barnen har en otrevlig tendens till att leka med dörrarna. Vi har sagt åt dem, men det hjälper föga. Jag skulle precis börja med maten då jag hör Lukas illvrål. Återigen satt han fast med handen i dörren och Vanja höll fast dörren, återigen fastfrusen. Jag skrek åt henne att släppa dörren, men det hjälpte inte. Jag fick slita loss henne från dörrhandtaget för att kunna öppna upp dörren. Stackars lille pojke! Nu hade han fastnat med hela handen, inte bara fingrarna. Samma hand var det, dessutom. Lilla gubben.. Vanja blev helt förstörd också och storgrät. Jag vet inte om hon är rädd för att vi skulle vara arga på henne eller om hon bara blir rädd för att Lukas blir skadad eller vad det är.

Så återigen blev det dags för kollektiv tröstning. Efter det satte jag Lukas i stolen, där vi kunde se honom hela tiden så han inte skulle skada sig igen. *suck*

Men förutom det så har det varit en ganska bra dag, idag. Det har varit fint väder ute, solsken, massa plusgrader och till och med varma vindar. Efter att barnen hade sovit middag så gick vi ut med dem. Fast vi kombinerade utelek med att gå och handla, så det blev mer av varan att sitta i vagnen än att springa runt och leka. Men är det lika fint väder imorgon så ska jag nog försöka ta ut barnen lite tidigare så de får leka av sig lite.

Även om jag älskar vintern och tycker att vi har haft en helt underbar vinter i år, (till skillnad från de flesta andra som bara klagar över att det är för mycket snö) så känns det skönt att våren är på väg. Ska bli skönt med lite värme och grönska nu, faktiskt. :)

Personalchefen som lovade ringa upp, har inte ringt än. Inget ovanligt, det brukar ta ett par dagar för honom att återkomma, även om han säger att han ska ringa samma dag. Men ändå. Jag vill hemskt gärna få ett svar. Vi får hoppas att han kommer ihåg att ringa imorgon.

Usch, hjärtat bultar, benen är darriga och jag känner mig smått illamående. Men jag fick äntligen tag på personalchefen i alla fall och han skulle snacka med fackkillen på jobbet och återkomma. Så vi får väl se om de vill säga upp mig eller ej.

*blundar hårt och håller alla tummar och tår för att de ska vilja det*