Jag har ett späckat schema inplanerat för de närmaste två dagarna. Jag skulle önska att jag kunde säga att jag hade planerat att göra A eller B med barnen och att vi skulle åka till C eller D och hitta på något, men så roligt är det inte. Nej, mitt späckade schema gäller städning. Så roligt. Städning, röjning, jobbsökande och andra såna roliga saker. Jag vill röja upp ordentligt innan helgen så vi har helgen fri och kan göra roliga saker tillsammans. Men om det ser ut som ett bombnedslag här hemma så är det svårt att ta sig iväg någonstans och liksom släppa hur det ser ut hemma. Tycker jag, i alla fall.

Men. I mitt späckade schema (jag gillar tydligen den ordkombinationen just nu) så finns faktiskt inget schemalagt före klockan tio, så om vi vaknar tidigt (haha.. vad då "om"?) så kan jag hinna ut och leka med ungarna en stund innan det är dags att kavla upp ärmarna och storstäda.

Hoppas bara att jag inte är alldeles för trött på morgonen, utan faktiskt orkar gå ut också. Inte helt givet nuförtiden..

Från det ena till det andra så fick jag reda på idag att en kompis till mig har blivit pappa. Grattis! (Jag skriver inte ut vem det är, för jag vet inte om han skulle uppskatta det, men gratta kan jag ju göra). Jag visste inte ens om att de väntade barn, så det kom verkligen som en överraskning för mig. Men en rolig sådan. :)

Från det andra till det tredje så gjorde jag misstaget att berätta för min mamma att jag har haft ont i tand/käke/öra i några dagar. Genast drog hon sina slutsatser om vad det kunde vara. (Varför blev hon inte läkare, när hon nu gillar att ställa diagnoser på folk?) Först, när jag sa att jag trodde det var min visdomstand som bråkade med mig så bestämde hon att jag hade fått en infektion och det måste jag ju GENAST gå till tandläkaren med för om jag inte vet hur ont det gör så kunde jag ju fråga min syster.

Eh.. jaha, vad trevligt. Men jag tror inte att jag har fått någon infektion, faktiskt. Då kom hon med nästa diagnos. Då var det säkert precis som hennes tandläkare hade sagt till henne för massa år sen, nämligen att min käke skulle hoppa ur led och jag behövde en bettskena för att sluta gnissla tänder. Men javisst! Klart att min käke har hoppat ur led! Att jag inte märkte det själv, liksom! Jösses...

Mina egna teorier lyder så här: Antingen har min visdomstand börjat växa igen (den känns lite längre upp, faktiskt, men det kan vara inbillning) och det är därför jag har ont. Fullt möjlig teori.

Min andra teori är att det har bildats något slags tryck vid örat som trycker på någon nerv. Det skulle kunna vara en möjlig förklaring eftersom det gör mer ont om jag ligger på ena sidan än om jag ligger på den andra.

Men oavsett vilket så är det ju bättre nu (om än inte helt bra) och jag tänker inte uppsöka läkare så länge det fortsätter att bli bättre. Om det blir sämre igen, då är det ju en annan femma.

Sitter och lyssnar på musik och mår riktigt bra just nu. Lyssnar på musik som DragonForce, Disciples of Babylon (och här ville jag slänga in en direkt länk till låten på youtube, men det gick mindre bra, så det får vara) och får världens spritt i kroppen. Det är förstås svårt att låta bli när man lyssnar på DragonForce. :)

http://www.youtube.com/watch?v=TujBOilUp8o

Där hittar ni låten om ni vill lyssna. Den är tokbra! Jag rekommenderar den verkligen!

Okej, det här var visserligen ingen riktig intervju. Den var inte om ett jobb jag har sökt på en plats som finns ledig. MEN! Om man bortser från det så..

Det kändes så jäkla bra! Det kändes som att hade det varit en plats ledig så hade han velat ha mig på den! Så bra kändes det! Han sa flera gånger att jag hade en väldigt intressant profil, intressanta kunskaper och han tyckte att jag verkade vara en driven kvinna och det gillade han.

Han frågade lite vad jag hade jobbat med på Camfil och vad jag hade svetsat och jag försökte svara så gott jag kunde, men hjärnan kändes helt blank. Camboxar och sandtrap kom jag på, men vad camdistri hette kom jag inte på förrens flera timmar efter intervjun (och det är ju så dags då).

Jag å min sida frågade lite om vad det var de tillverkade där i Borås och eftersom jag ändå är anställd på Camfil (vilket var ett plus, som jag förstod det) så fick jag en rundtur.

Oh.. my.. God...

Jag, som gillade att svetsa sandtraps för att de var lite större än vanliga camboxar och camdistri, höll på att tappa hakan när jag såg vad de tillverkade. Det var.. enorma grejer. Vissa saker var så stora att två man hade kunnat stå på varandras axlar inne i dem och ändå fått plats. Geezez!

Jag blev smått imponerad, får jag lov att säga. Jag tror att jag skulle trivas jättebra där.

När det gällde svetslicenserna så sa han att det inte var några större problem att jag inte har några. De betalar för att man ska lägga svetsprov och det är en utgift de mer än gärna lägger ut. De ser det som en investering, och en belöning, att utrusta sina medarbetare med svetslicenser. Jag blev överlycklig när jag hörde det. Det betyder att jag har chans att få jobb där ändå!

Jag vågade mig på att fråga vad ingångslönen låg på också. Han sa att det var lite svårt att säga eftersom det var så individuellt, men han tog ett exempel i alla fall. Någon som kom direkt från skolan och inte hade någon arbetslivserfarenhet (vilket jag har) skulle antagligen hamna på en lön på 20-22000 kronor. Någon med erfarenhet hamnar lite högre. De svetsare som hade licenser hamnade ännu högre och ju fler licenser, desto högre lön. Helt i sin ordning, alltså.

Tur att jag behöll fattningen när han sa detta alltså. Annars hade han väl trott att jag kom direkt ifrån skolan, jag också. 20-22000 kronor! Fatta hur mycket pengar det är! Om jag fick en så hög lön så skulle jag bli överlycklig och ekonomin hade ju aldrig mer varit ett bekymmer. ALDRIG!

Åh, jag önskar så att jag fick jobb där. Jag skulle trivas så bra och vara så lycklig!

På frågan om var jag såg mig om fem år så svarade jag så här: Jag hoppas att jag har fast anställning (var då, frågade han) inom industrin, för det är där jag trivs bäst. Jag hoppas att vi ska ha köpt hus och att jag ska ha tagit körkort. Det är mina mål för närvarande och han verkade nöjd med det svaret.

Här skulle jag egentligen vara nöjd med mitt inlägg, men det finns lite till att skriva om. Tommy körde mig till Borås imorses och på väg dit så kräktes Lukas i bilen (mm, vad skrev jag igår, ja?). Vi bestämde att han skulle åka hem igen och jag skulle ta bussen. På väg hem så kräktes Lukas två gånger till, stackarn. Efter intervjun så gick jag ut till busshållsplatsen. Klockan var då strax innan tio. Tror ni det gick någon buss? Nä, först 12.21 gick nästa buss! Men gud! Jag ringde Tommy, Tommy ringde mig, vi diskuterade och sökte lösningar. Jag ringde brorsan och tänkte att han kanske var ledig och kunde köra mig in till stan, men han var hemma hos pappa (så ledig var han ju i alla fall..) Det hela slutade med att jag fick promenera in till centrum. En nätt promenad på 1.5 timmar. Gissningsvis gick jag 7-8 kilometer. 6.5 km var det bilvägen enligt Eniro, men jag gick ju inte direkt på motorvägen. Det var.. jobbigt, men ändå skönt att promenera. Jag hade tur också. Jag hann med bussen som gick 12.00, det trodde jag inte att jag skulle hinna faktiskt. Men det gick bra.

Men nu är jag dödens trött och har jätteont i fötterna. Jag var knappast klädd för att fotvandra, om jag säger så. Men hem kom jag i alla fall. :)

Jag börjar nästan fundera på om vi är på väg att bli sjuka här hela bunten. Alla har varit skumma idag, inklusive jag. För egen del så har jag haft ont på tre punkter på vänstra halvan av huvudet, jag har varit halvt illamående och haft världens huvudvärk. Tommy sa imorses att han kände sig inte ett dugg utvilad utan snarare tvärtom, trots att barnen har sovit hela natten. Han har också haft väldigt ont i huvudet och tagit tabletter mot det. (Jag har tagit två Ipren, men det har inte hjälpt. Det är det jag säger, såna här tablett-saker funkar inte. Det är bara humbug alltihop).

Ungarna har varit gnälligare än vanligt, både idag och igår. I vanliga fall är de pigga och glada på förmiddagarna och lite mer gnälliga på eftermiddagarna, men de senaste två dagarna har de bara varit gnälliga överlag.

Det får mig att börja fundera på om det är någon sjukdom som kommer smygande.. I Lukas fall kan det ju förstås vara tänder, men jag har inte sett eller känt något än i alla fall.

Vore det inte typiskt om jag bleve sjuk till imorgon, när jag ska på halv-intervju? Fattas bara det, liksom..

Från det ena till det andra. Vi skäller rätt mycket på Lukas här hemma. Han är jämt och pillar på allting och drar i sladdar, öppnar skåp, sliter ut sopor på golvet och så vidare och så vidare. Det hjälper inte att säga till, vänligt med bestämt, att "nej, så gör man inte" för även om jag skulle säga till på det sättet tio gånger så lyssnar han inte. Eller ja.. lyssnar kanske han gör, men han gör inte som vi säger. Då blir det lätt att man skäller istället och det känns som att vi har kommit in i en ond spiral.

Eftersom han är så otroligt nyfiken (eller klåfingrig, som man också kan kalla det) så håller han ju på hela tiden med att pillar på saker han inte får. Jag försöker avleda honom med leksaker, men han är inte så värst intresserad av att leka. De enda leksaker han är intresserad av är de som Vanja håller i. Tråkigt, men sant. (Men det ska sägas att det går åt båda hållen, det där. Vanja vill aldrig ha en leksak så mycket som när Lukas håller i något).

Hur som helst så försöker jag bryta det här konstanta skällandet. Eftersom han är så klåfingrig så får han ju nästan aldrig annat än skäll. (Varför kan han inte vara intresserad av saker han FÅR pilla på?) Men vid de få tillfällen han gör saker han faktiskt får göra och som är bra, så försöker jag genast vara där och berömma honom och tala om för honom att han är en duktig pojke. Det är inte lätt, måste jag säga. Inte för att han aldrig gör bra saker, för det gör han ju, men oftast så är man så irriterad när han väl gör något bra att man inte alls känner för att berömma och säga att han är duktig.

Men man får helt enkelt bortse från irritationen (lättare sagt än gjort, tyvärr) och tala om vad han har gjort som är bra, annars kommer den här onda cirkeln aldrig brytas.

Han är ett svårt barn, på många sätt. (Nå, det var väl överdrivet, kanske, men vi jämför ju med hur Vanja var. Hon var ju lättare än barn i allmänhet är. Lukas är nog snarare som barn är mest, skulle jag tro). Han har varit svår med sömnen och med maten och så den här extrema nyfikenheten och att han aldrig vill lyssna. Det får mig att bli väldigt frustrerad ibland.

Nä, nu måste jag skriva lite om hans positiva egenskaper också, känner jag. Annars blir det här bara ett klaginlägg om Lukas och det vill jag inte att det ska vara.

• Lukas är väldigt söt och gosig. Ibland kommer han, lägger huvudet på sned i knät på mig och säger "hej" och flörtar med ögonen.
• Han är väldigt kramig av sig.
• Han är väldigt duktig på det motoriska. Lärde sig krypa och gå på nolltid och har lärt sig klättra på alla möjliga olika saker och möbler (vilket får mig att sätta hjärtat i halsgropen).
• Han har en bestämd vilja.
• Han är envis och kan ta sig långt på bara envishet.
• Även om han inte pratar så mycket så förstår han desto mer och har snabb uppfattningsförmåga (därmed inte sagt att han vill göra det som han har förstått. Envis, som sagt).
• Han är i allmänhet duktig och jag är imponerad över hur lätt han lärde sig sova i Vanjas rum.
• Han är nästan alltid en glad liten fis och har bjudit på många skratt.
• Han är omtänksam och vill krama och trösta när exempelvis Vanja har slagit sig.

Jodå, han har många goda sidor också. Det värmet i hjärtat att se honom och Vanja leka tillsammans och skratta ihop. Om han bara lär sig prata snart så han kan kommunicera och förmedla sina önskningar så försvinner nog en hel del av hans frustrationsutbrott också och jag tror det blir mycket lugnare här hemma då.

Hur som helst så är livet underbart, all frustration och skäll till trots.

Fy tusan vilken dag det här har varit. Redan från första början, tidigt imorses, så sattes ribban. Det har varit gnäll, tjat, skrik och allmänt dåligt beteende från båda barnen. Man kan ju bli galen för mindre. Enda lugna stunden vi har haft här hemma (när barnen varit vakna), var när de fick var sin skål med godis och satt framför TVn och åt Non-stop.

Då vet man att dagen har varit lyckas, minsann. *suck*

Jag försökte gå ut med dem och få dem att leka av sig lite, men det gick åt skogen, det också. Lukas skulle bara plocka upp sten från marken och äta och ville inte ens gå åt samma håll som jag och Vanja. Synd att Tommy inte var hemma. Annars hade jag kunnat vara ute med Vanja själv, för hon uppförde sig när vi var ute. Men tyvärr så fick ju hon gå in också bara för att Lukas inte kunde lyssna...

Tommy har varit i Göteborg idag (han är på väg hem i skrivande stund) och kollat på fotboll. Inte live, utan på TV, men ändå. Han köpte sitt nya årskort tillsammans med en kille som han gick på fotboll med förra året. Så jag har haft ungarna helt själv hela eftermiddagen och hela kvällen och jag är helt slut!

En positiv sak ska jag ändå nämna och det är att Lukas har börjat äta själv. Han har börjat äta med gaffel och det går riktigt bra. Visst kladdar han en hel del, men det är ju sånt man får räkna med.

Nu väntar jag bara på att Tommy ska komma hem. Jag ringde och bad honom köpa med saft eller must på vägen hem och det lovade han att han skulle göra. Gött.

Ikväll har jag en sån där jobbig, rastlös känsla i kroppen. Jag vet inte vad jag vill göra och kan inte bli av med känslan.

Men nu kom jag i alla fall på vad jag vill skriva om.

80-talister. Det vill säga, min generation.

Jag fattar inte! Allvarligt talat! Varifrån kommer alla dessa fördomar och generaliseringar om 80-talister? Åttiotalister sägs vara:

• Kräsna
• Lata
• Krävande
• Oengagerade
• Bortskämda

Och utöver detta tydligen ganska korkade. I alla fall om man får tro det som skrivs om oss på olika ställen. Allvarligt talat, vem har skapat den är bilden? Varifrån kommer den? Varför tror folk benhårt på att det som sägs om 80-talister är sant? Jag känner inte igen vare sig mig själv eller mina vänner i den beskrivning som oftast utmålas. För övrigt, borde det inte skilja sig beroende på hur man har vuxit upp, i vilka förhållanden, så att säga?

Men nej. När jag gör en snabb sökning på google så kommer samma beskrivningar upp hela tiden. Åttiotalister är livsnjutare som följer minsta motståndets lag. De har sett sina föräldrar bränna ut sig och har formats efter dessa erfarenheter. De har alltid fått beröm och uppmuntran och fått veta att allt är möjligt och nöjer sig därmed inte med vad som helst.

För varje beskrivning jag läser så blir jag bara mer och mer häpen. Jag känner inte igen mig någonstans.

Kräsen? Ja, med mat, men det skulle jag nog vara när än jag hade blivit född.

Lat? Vill jag inte påstå, men däremot har jag svårt att komma igång med mina uppgifter om jag inte har ett tydligt schema att arbeta mot.

Krävande? Absolut inte i arbetslivet, men kanske Tommy upplever mig som krävande ibland.

Oengagerad? Eh.. bara som ord i allmänhet så säger jag ju absolut nej, men klart att jag kan vara oengagerad om det är något som inte intresserar mig. Dock aldrig i arbetslivet, vilket jag upplever att de här etiketterna oftast syftar på.

Bortskämd? Med kärlek, ja, det blev vi nog rätt rejält när vi var små, men inte blev vi bortskämda materialistiskt för det.

Anledningen till att jag började fundera på det här är en tråd jag läste på föräldraforumet om lån och "gratis pengar". Trådstartaren menade på att det var gratis att låna pengar i dagsläget och vi åttiotalister blev måltavlan för många hånfulla inlägg om naiva människor som vägrade betala på sina lån.

Nu var det i och för sig huslån de diskuterade, och vi har ju inte köpt något hus än, men ändå. Jag förstår fortfarande inte varför just åttiotalister skulle låta bli i allmänhet att betala på sina lån eller varför vi är en sån tacksam måltavla för hånfulla spekulationer. Vi betalar av på våra lån och vi strävar efter att bli av med lånen. Självklart kommer vi få ta huslån när vi köper hus (vem sjutton kan spara ihop till ett par miljoner inom en rimlig tid bara för att köpa hus?) men vi räknar med att betala av på dem och antagligen i en hyfsat bra takt. Hur mycket vi kommer kunna betala kommer naturligtvis hänga på hur mycket vi tjänar och vad våra övriga utgifter ligger på. Kanske kommer vi ha låg amortering och högt sparande och sen lite nu och då lägga in extra inbetalningar på huset, vad vet jag? Men det kommer inte finnas med i vår världsbild att inte betala av alls, det kan jag garantera.

Vid ett annat tillfälle så diskuterades det arbetslöshet på ett annat ställe på forumet och där drogs det också upp att vi åttiotalister var så himla lata och inte ens sökte jobb och gillade att leva på a-kassa och så vidare. (Som vanligt så kallade många a-kassa för "bidrag". Reinfeldt har sannerligen varit noggrann). Seriöst, har dessa personer LEVT på a-kassa någon gång? Har de den blekaste aning om hur lite pengar man får ut från a-kassan? Märkligt nog verkar det skilja sig hur mycket pengar är värda, beroende på varifrån de kommer. Får man 10000 i a-kassa så är det jäääävligt mycket pengar och man kan leva hur gott som helst på dem, men märkligt nog så är man urfattig om man har en lön på 10000. Hur det går ihop, fattar jag inte. Har man färre utgifter om man går på a-kassa, eller hur får de ihop ekvationen?

Hur som helst så stör jag mig enormt på bilden av mig, som åttiotalist, som en lat jävel som inte vill söka jobb och får jag ett jobb så ska arbetsgivaren vara glad om jag gör något överhuvudtaget. Köper jag hus så lär jag inte amortera på det alls, för det behöver jag inte eftersom jag är åttiotalist.

För övrigt, varför ska folk bry sig om vem som amorterar och vem som inte gör det? Den enda som påverkas är ju personen med lånet! Det är låntagaren som får lägga ut mer pengar på ränta, inte någon annan. Varför bry folk sig så jävla mycket? Har de inte nog med sina egna liv, utan måste sitta och sura över andras ekonomiska val?

Finns det typiska fördomar om sjuttiotalister? Sextiotalister? Femtiotalister? Jag skulle vara väldigt intresserad av att höra vad som sägs om de generationerna..

Fyra timmar efter att jag hade skickat iväg min ansökan skulle jag gå in på annonsen och läsa lite. Den är borta! De har tagit bort annonsen! Vad är oddsen för det?! Och vad betyder det? Hoppas det betyder vad jag vill att det ska betyda. :D