Alltså, man kan börja fundera på i vilken värld jag lever i egentligen. Det verkar ju inte vara samma som alla andra i alla fall. Jag tycker och tänker helt olika vad "alla andra" verkar göra inom det mesta. Kanske har det med uppfostran, uppväxt och erfarenheter att göra också?

Men ta det här med utlandssemester och utlandsresor i största allmänhet. När jag var liten så åkte vi aldrig utomlands. Någonsin. Det vi gjorde var att åka och campa på Öland, tog ekan och åkte och fiskade, badade, vi utforskade Tiveden, vi spelade minigolf, åt glass och liknande somriga saker. Att åka utomlands var inget vi önskade eller saknade. Visst fanns det folk i skolan som åkte utomlands, men vi upplevde alltid att vi hade haft jättekul på våra sommarlov och åtminstone jag var aldrig avundsjuk på de som åkte utomlands.

Men nu ska varenda jäkel åka utomlands. Varje år. Helst flera gånger om året. Kan de inte göra det så mår de dåligt och känner sig som dåliga föräldrar som inte kan ta med sig barnen utomlands ens en gång per år.

Varför?! Vad är det som är så speciellt med "utomlands"? Sola och bada kan man göra i Sverige ändå. Vill man uppleva "andra kulturer" så finns det väl ställen i Sverige man kan göra det på också. Är man storstadsbo så kan ju en trip till landet vara exotiskt och vice versa. Bor man i Skåne så måtte väl Norrlands landskap vara överdådigt vackert och för en norrlänning kan väl det platta landskapet i söder vara underbart.

Sverige är stort och det finns mycket att upptäcka här också. Att utforska den egna bygden kan också vara spännande och givande för den som inte vill eller kan åka speciellt långt.

Det känns som att det har mest att göra med status, det här med att åka utomlands i tid och otid. Men seriöst! Vem fan bryr sig om status? Nå, bevisligen är det många som gör det, men inte vi i alla fall, tack och lov. Jakten på status verkar driva många, ända till randen av vansinne. De ska ha en statusriktig bil, ett stort hus som genererar mycket status, högstatusjobb, enbart kläder som signalerar lämplig status och så detta förbannade resande utomlands hela tiden, förstås.

Jag har ingen aning om hur folk uppfattar mig. Inte den blekaste, faktiskt. Ärligt talat så vet jag inte ens hur mina närmsta vänner ser mig. Kan tyckas märkligt, men jag har aldrig varit intresserad av hur andra uppfattar mig. Så länge jag tycker om dem och de tycker om mig så har vi ett ypperligt förhållande.

Men visst kan jag erkänna att det är intressant ur ett visst perspektiv att veta vad andra tycker och tänker om en, men inte så till den milda grad att jag skulle känna mig tvungen att köpa saker som jag tror att folk förväntar sig eller agera på något sätt som skulle vara i linje med hur folk tycker och tänker.

Men som sagt. Ur ett visst perspektiv kan det ju vara intressant. Så alla som läser detta och känner mig på ett eller annat sätt (IRL eller över internet) kan ju skriva lite kort om hur ni uppfattar mig. Inte något fjäsk eller tillrättalagda uttalanden, utan ärliga saker, både positivt och negativt. Jag tar inte illa upp.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...