Det är ofta jag har huvudvärk, påpekar Tommy för mig med jämna mellanrum. Så kanske det är också. Jag tycker inte att jag har huvudvärk exceptionellt ofta, men lite nu och då får jag det och har jag ont, då talar jag om det också. Jag slår inte bort det och säger "äsch då, jag mår fint", om jag nu inte gör det. Så därför kanske det förefaller som att jag har huvudvärk väldigt ofta jämfört med andra.

Nu har jag i alla fall haft huvudvärk i flera dagar, sen innan helgen. Det kommer och går och blir bättre och sämre, men mer eller mindre hela dagarna har jag haft ont i huvudet. Jag äter Ipren och Alvedon och kan inte avgöra om jag blir hjälpt av dem eller ej. Särskilt inte eftersom jag oftast tar dem innan vi ska sova och när jag sover vet jag ju inte om jag har ont eller ej.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här inlägget. Jag har nu suttit och stirrat på skärmen i typ tio minuter och inte skrivit något mer, så antagligen ville jag väl inte så mycket mer än så. Men det känns ju fånigt att bara skriva det. "Jag har ont i huvudet och så är det".

Jag får fundera lite till.

Jo, just det! Jag skulle ju göra nån slag sammanfattning över hur folk uppfattar mig.

Enligt de svar jag har fått in så verkar folk anse att jag är en rak och ärlig person. Att jag säger vad jag tycker och håller på mina principer (även om jag blir överbevisad) men lite impulsiv eller tanklös ibland. Naturlig, trygg i mig själv och familjekär. Jag tror på mig själv och mitt eget omdöme, väljer andra vägar än många andra. Jag hatar orättvisor och anser att ett solidariskt leverne är ett bra leverne.

På det stora hela så håller jag med om de bedömningar folk har delgett mig. Jag är nog ganska rak och ärlig, fast inte i alla lägen. Om jag tror att min ärliga åsikt kan orsaka stor skada eller såra i onödan så håller jag inne med vad jag tycker, men det är nog väldigt sällan. Antagligen är jag också lite impulsiv med vad jag säger ibland och vissa saker kommer nog ut fel, så det är något jag får tänka på.

Mina principer håller jag fast vid, även om jag inte har så där jättemånga som jag anser är skrivna i sten. Men exempelvis så dricker jag inte alkohol och det är nog till största delen av principskäl. Jag skulle kunna smaka någon gång, utan att dricka mig påverkad, men jag gör det inte. Helt enkelt för att jag då inte skulle kunna säga längre att jag ALDRIG har smakat på alkohol. :) Och det är ju faktiskt lite coolt ändå.

"Naturlig" var faktiskt lite kul att det kom upp för få är väl så naturliga som jag är. Jag sminkar mig aldrig och vet inte ens hur man gör. Jag känner mig också väldigt trygg i mig själv i de flesta situationer, även om jag upplever helt nya situationer som nervösa. Att börja ett nytt arbete är alltid sjukt nervöst med mycket magont, men vid slutet av första dagen så känns allting alltid bra igen. Men att göra saker som andra kanske inte hade valt, alltså att gå min egen väg, det känns aldrig nervöst, märkligt nog. (Exempelvis att utbilda mig till svetsare, att flytta 70 mil själv till en ort där jag inte kände någon.. såna saker).

Eftersom jag är vänsterpartist (och kommunist) är det naturligt för mig att verka för ett solidariskt samhälle och mot orättvisor. Dock har det varit väldigt dåligt på den politiska fronten för min del de senaste tio åren, men jag röstar alltid plikttroget. Det är i alla fall något jag kan göra för mitt partis skull. (Dessutom är det min förbannade skyldighet att rösta, som jag ser det. Om man för 100 år sen hade sagt att "nää, jag orkar inte rösta, jag orkar inte bry mig" till kvinnorna så hade de nog gått i taket. Med all rätt).

Hurdan är jag mer då? Svårt att säga, tycker jag. Det känns som att man lättast får svar genom att fråga andra, men det var inte så där jättemånga som hade svarat, tyvärr (stort tack till er som gjorde det!).

Jag är ganska mycket tomboy, hatar det mesta som är "tjejigt". Klänningar, kjolar, smink, högklackat, fixa-håret-i-fem-timmar, putsa naglar och allt annat som vanliga tjejer sysslar med. Jag är envis till tusen och ogillar när de jag pratar med blir helt blanka i skallen och absolut inte fattar något (om saker de borde förstå).

Jag stör mig på när folk förminskar sig själva och förstorar problemen. Jag kan ha lite svårt för att sätta mig in i olika människors situationer och tankesätt, speciellt när det skiljer sig radikalt från mitt eget. Jag stör mig på när folk säger "jag är inte rasist, men..".

Jag är ekonomisk till tusen och kontrollfreak. Jag älskar att skriva listor för att få överblick över saker och ting och för att få saker gjorda. Emellanåt blir jag väldigt bohemisk och kan låta hemmet nästan förfalla (disk över hela diskbänken, smutstvätt som vandrar över halva lägenheten, mat över halva köksgolvet (=under Lukas matplats) och leksaker i ALLA rum). Sen gör jag en lista och röjer upp allting på en dag. Märkligt beteende, faktiskt.

Jag är extremt pratsjuk och kan prata i telefon i flera timmar i sträck utan problem. Jag är sockerberoende och har svårt att komma ifrån affären utan åtminstone EN godisbit. Samtidigt har jag orättvist bra gener som gör att jag kan äta allt utan att gå upp i vikt. Jag har lätt för att prata med folk, men svårt att få vänner. Jag är den som håller kontakten och ringer folk och känner mig ibland rätt bortglömd. Men jag är dålig på att berätta för folk att jag känner mig bortglömd.

Jag älskar att lösa problem åt andra och kommer antagligen med mer förslag än vad som är önskvärt på lösningar på deras problem. Jag är diplomaten som kommer överens med alla, till och med när jag skäller på dem, och anser att de flesta konflikter är löjliga (herregud, vad är det för fel med att prata ut med folk? SNACKA, FOLK!). Jag är naiv och blåögd och missar mycket av tysta kommunikationer. Om någon stöter på mig så ser jag det inte, exempelvis. Jag föredrar definitivt att folk öppnar käften och säger vad de tycker och tänker och vill. Jag är lojal mot de jag tycker om och stöttar de som behöver det, om jag får veta att de behöver det. (Som sagt, tyst kommunikation och diskreta vinkar funkar inte på mig).

Ja, det här blev väldigt personligt, ser jag. Men det bjuder jag på. Det är kul att sitta och försöka upptäcka vem man egentligen är. Men det finns säkert hundra andra sidor som jag inte har tagit upp här, men jag kan inte sitta här hela natten heller. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...