"Om djur inte är till för att ätas, varför är de då gjorda av mat?"

Tack till min gamla klasskamrat Bjurre för den roligheten. :D

Jahapp. Det verkar som att vår hemtelefon har gett upp hopp om liv. Vi upptäckte idag att ljudet har försvunnit, så vi hör inte vad folk säger i telefonen. DE hör OSS, men vad hjälper det? Det finns dock ett sätt att kringgå det hela, nämligen om vi sätter på högtalaren på telefonen. Då funkar det. Men det går ju inte att ha det så, att alltid behöva ha på högtalaren så snart man vill prata med någon. Framför allt så är det väldigt opraktiskt när barnen ska sova..

Så vi får väl helt enkelt införskaffa en ny hemtelefon. Tur att de inte kostar så mycket. Men det är klart, det är en oförutsedd utgift som vi gärna hade sluppit. Hoppas bara det inte kommer fler såna, för det är oförutsedda utgifter som förstör mina prognoser.

Dumma dom.

Allvarligt talat, ibland blir man helt matt när man läser vissa "nyheter" i Aftonbladet. I den här artikeln berättar en ung tjej att hon minsann bara dejtar miljonärer och hon nästan dog när en dejt en gång ville dela restaurangnotan med henne. Hon vill bli behandlad som en prinsessa och påstår sig bara tända på män med mycket pengar.

Okej, det i sig är väl inget att kommentera egentligen. Korkat, måhända, men harmlöst. Men sen kommer uttalandet som får mig att först blinka till, och sedan dumförklara henne på riktigt.

"En del kvinnor tycker nog att jag saknar moral, men det är ett faktum att alla kvinnor vill bli försörjda ekonomiskt. Så var det bland grottmänniskorna också, kvinnorna valde mannen med störst grotta."

Nej. ALLA kvinnor vill inte bli försörjda ekonomiskt av en man. Må vara att hon vill, men hon är inte mallen för hur kvinnor är, tack och lov. De flesta kvinnor vill stå på egna ben och klara av försörjningen om de skulle bli/vara ensamma. De flesta kvinnor vill inte vara beroende av en mans välvilja för att överleva.

Sen kommenterade Tommy den sista meningen så bra: "Det var väl knappast så det gick till förr i tiden. Det var väl snarare männen som valde och kvinnorna som fick finna sig i det".

Sen så bodde väl grottmänniskorna i stora grottor där hela populationen fick plats. Knappast så att varje par hade egna grottor (om de nu ens var par, vad vet vi om hur deras samhällskonstellationer såg ut?).

Nej, jag tycker lite synd om den här tjejen i artikeln. Bara 22 år och redan lyxhora. För det är ju så deras affärsuppgörelse ser ut. Han betalar, hon ger honom sin kropp. Frågan är bara om hon inser det.

Jag har jättesvårt att komma igång idag. Jag känner mig som en hemmagjord kola, fast i pappret. Men jag har i alla fall kommit iväg till polisstationen och fixat med nytt id-kort. Jag får hämta ut det nästa vecka. Gött. Det var inte så krångligt som jag trodde, eller kanske rättare sagt; som det har varit. Eftersom jag kom iväg innan mitt pass gick ut så kunde jag använda det för att legitimera mig och då var det ju otroligt smidigt.

Men utöver det.. Ja, det har ju inte blivit många knop gjorda här hemma, direkt. Jag började skriva en lista för att komma igång, men till och med det kändes jobbigt. Så jag har inte ens hunnit med hälften av allt jag hade velat gjort här hemma. Men å andra sidan så borde jag kanske unna mig EN dag lugn och ro också. Jag har ju haft en ganska intensiv vecka, trots allt.

Jag funderade på om vi skulle gå och handla eller ej, men jag tror att vi struntar i det. Det är egentligen bara potatis som är helt slut, så jag gör makaroner och bacon idag så behövs det inte handlas.

Angående mina två saker:

Den första går fortfarande jättebra. Duktigt Nea! Riktigt bra jobbat!

Den andra har också gått jättebra, bara ett bakslag, men det var befogat, så det gör inget.

Nu ska det bara fortsätta i samma takt också.

Oj, oj, oj, vilken dag det här har varit! Klockan är ganska mycket nu när jag ska sätta mig och blogga om dagen, så vi får se hur mycket jag orkar med.

Dagen började halv sju då väckarklockan ringde. Vi hade ingen frukostmat hemma, så kvart över sju hoppade jag och barnen på bussen och skuttade in på ICA. Vi handlade relativt snabbt och var klara i butiken fem över åtta. Problemet var bara att bussen tillbaka brukar gå fem över åtta, men jag chansade. Tyvärr så hade jag den lilla vagnen med mig, inte syskonvagnen. Jag brukar välja den mindre vagnen när vi ska åka buss just för att det är så mycket enklare att få plats med den på bussen. Detta innebar naturligtvis att Vanja gick själv. Hur duktig hon än är och hur mycket hon än springer så kvarstår faktum att hon är bara tre år. Vi hann nästan fram. Med cirka tjugo meter kvar åkte bussen ifrån oss.

Det var bara att vända om och börja promenera hem istället.

Vanja var så duktig. Det är ju nånstans mellan 2-3 kilometer mellan ICA och vår lägenhet och hon gick hela långa vägen. Hon klagade knappt ens. Det enda var att hon sa att hon ville inte vara ledsen och hennes mage var ledsen (hungrig). Vi hade ju inte ätit frukost nån av oss, så naturligtvis var vi hungriga allihop. Men hon var så duktig, lilltjejen.

Vi var hemma vid halv nio. Då var det bara att kasta av oss kläderna, upp med matvarorna, fixa frukost, slänga i sig frukost, tvätta av barnen, byta blöja och sen ta på sig ytterkläderna igen eftersom vi skulle vara hos dagbarnmamman halv tio.

Det var lite stressigt, men vi hann. Jag var noga med att inte stressa på barnen (typ ropa, "skynda dig nu") för de hade redan haft en ganska stressig morgon. Men det är möjligt att de ändå märkte av att jag var lite stressad, förstås.

När vi kom fram till dagbarnmamman så bestämdes det att vi skulle leka ute idag igen. Det var ju så fint väder. Det var bara ett barn där när vi kom, så det blev en lugn start för barnen. En stund senare kom det två barn till och efter kanske en halvtimme så kom ytterligare en dagbarnmamma med sin flock. Mot slutet var det alltså ganska många barn, men jag tror att de hade roligt ändå, trots att det blev så många.

När vi gick hem så ville Vanja ligga ner i vagnen. Hon var så trött! Inte undra på, förstås.

Väl hemma igen skulle jag göra i ordning barnen för säng. Dags för middagsluren för två små trötta troll. Jag fixade välling, och så långt var allt väl. Men när jag skulle ge Lukas vällingen så bröt helvetet lös. Nå, så kändes det i alla fall. Han grät, han skrek, han ville absolut inte dricka vällingen, han kastade flaskan i marken och var helt hysterisk. Jag försökte sätta mig i fåtöljen med honom, gick inte. Jag provade att lägga mig i sängen med honom. Gick absolut inte. Jag provade att låta honom ta flaskan själv, men det slutade bara med att han slängde den i golvet. Igen.

Till slut lade jag bort flaskan och bara bar omkring på honom och han klängde sig fast som om han trodde att jag skulle försvinna eller något. Han kramade om mig så hårt och snyftade och grät och var nästan helt otröstlig.

Men jag tyckte ändå att han behövde äta något innan han skulle sova, så jag dukade fram yoghurt istället. Naturligtvis ville Vanja också ha yoghurt och det fick hon. Men nu hände samma sak igen; Lukas började illvråla och slå mot yoghurtburken när jag försökte mata honom. Ibland gör han så när vi äter middag när han vill markera att han vill äta själv, så jag försökte låta honom ta yoghurten själv, men det gick inget bra. Han slängde iväg skeden och klämde nästan sönder burken, så jag fick rädda den från att hamna i taket. Till slut lyckades jag få honom att äta i alla fall. Jag matade honom och kramade honom samtidigt, då gick det bra. Han drack till och med lite välling självmant och det kändes skönt.

När jag sedan lade dem i säng så däckade han på tre röda sekunder. Stackare till att vara övertrött! Vanja tog som vanligt lite mer tid på sig att somna, men hon slockade rätt snart, hon också.

Medans barnen sov ringde jag runt lite grann. Jag ringde till min syster och växlade några ord, jag ringde Arbetsförmedlingen och till polisen och slutligen pratade jag med min mamma också. Jag ville kolla med henne om det var okej att hon var barnvakt ett litet tag medan hon är här nästa vecka. Jag måste ju skriva in mig på Arbetsförmedlingen på torsdag och gör gärna det utan barnen. Det var naturligtvis inga problem, men sånt kan man inte anta utan det är alltid bäst att fråga först.

Imorgon ska jag åka in till polisstationen och fixa mig ett nytt pass/id. Det är ju bara 2.5 år sedan mitt leg gick ut och det är ju för all del en halv månad kvar innan passet går ut, men det skadar ju inte att vara ute i god tid. ;) 400 spänn ska det gå på. Jag har ingen aning om det är dyrt eller billigt, men det låter rimligt i mina öron.

Jo, ikväll var jag ju iväg också! Hälsade på grannen, tillika min bekant genom mammagruppen, på hemparty. Det var en tjej som tillverkade egna smycken och sålde. Vi var väl 6-7 stycken eller så och det var jättetrevligt! Nu köpte inte jag något själv, men flera av de andra hittade saker de ville ha och handlade. Men det var av underordnad betydelse för mig. Det var så roligt att bara få komma iväg och umgås och ha trevligt tillsammans med andra vuxna människor. Jag till och med piffade upp mig och tog på mig både halsband, örhängen och lite parfym ("Tommy girl", hihi). Det kändes roligt. :) Jag använder ju sällan smycken nuförtiden. Det funkar dåligt ihop med småbarn, om man säger så. :)

Jag var väl borta i två och en halv timma ungefär, men det kändes som bara en halvtimme. Tiden bara flög iväg och vi hade jättetrevligt allihop. Det gör jag mer än gärna om fler gånger.

Det enda som "störde" mig var att en av tjejerna såg så jäkla bekant ut. Hon påminde mig om någon, men jag kunde inte komma på vem det skulle vara. Jag sa till henne också att hon påminde mig om någon, men inte kunde komma på vem det skulle vara, men hon hade förstås ingen aning heller. Hon bodde utanför Vara i alla fall, så det ÄR ju runt mina "hemtrakter". På sätt och vis.

Nåja, det lär ju vara ett mysterium som jag aldrig kommer få reda på svaret på.

Summa summarum: Det har varit en väldigt innehållsrik, hektisk och vansinnigt rolig dag!

Vilken dag det har varit! Det har varit tvära kast mellan ilskna illvrål och strålande glada barn. Jag känner mig helt snurrig i skallen efter alla u-svängar i humöret som det har varit idag.

Det värsta är ju att det är inte bara en av dem som har varit så här, utan båda två har hållt på på samma sätt!

Nu på kvällen så fick Vanja ett utbrott när Tommy skulle sätta på henne pyjamasen. Hon ville INTE ha pyjamas. Hon skrek, hon slog, hon försökte hålla fast i pyjamasbyxorna för att hindra Tommy från att ta på henne dem.

Som vuxen känner man sig som ett levande frågetecken. Inte är hon stor nog att kunna svara på "varför" heller, så vi får ju aldrig reda på anledningen till såna utbrott. (Frågar man "varför ville du inte ta på dig pyjamasen?" så får man till svar "därför att jag inte ville ta på mig pyjamasen." Informativt.)

Efter att de kom i säng så fick Lukas ett utbrott. Han illvrålade och skrek och vi försökte trösta. Jag fick idén att ge dem lite vatten att dricka. När jag kom in med flaskorna så sken Lukas upp, lade sig tillrätta på kudden och såg jättenöjd ut. Tills han fick flaskan och smakade på den.. Då kastade han flaskan och började illvråla igen.

Så då gjorde jag välling och tänkte att det kanske är det han vill ha. När jag hade gjort vällingen så började Vanja såklart hojta om välling också, men eftersom jag redan hade hällt upp och gett flaskan till Lukas så gick inte det. (Vanjas flaska går inte in i micron). Men ville Lukas ha vällingen då?? Nä, när jag kom med flaskan till honom så slängde han sig ner på kudden och drog täcket över huvudet. Alltså, jag börjar undra om han gör så här för att göra mig förvirrad eller vad det är frågan om! Nå, eftersom han vägrade dricka vällingen också så fick Vanja den istället.

Nu är han lugn och tyst och jag har inte gjort något! Eller, jag har gjort massvis, men inget funkade ju. Fast han blev nöjd ändå. Nu ljög jag förresten, för medans Vanja drack vällingen så smekte jag hans kind och strök pekfingret över hans näsa och det gillade han nog. Så det gjorde jag. Men det känns ändå som att jag inte gjorde något.

Nu hoppas jag att de sover resten av natten för jag är helt slutkörd. Men jag tänker så här: om jag är så här förvirrad när de är så här små, hur förvirrad ska jag då inte vara när de blir tonåringar? ;)

Jag kom in på så mycket sidospår igår att jag glömde bort att skriva det jag hade tänkt skriva från början. :)

Jag började ju med att skriva att vi hade varit ute jättemycket och sen nämnde jag bara att vi hade varit ute med dagbarnmamman. Men vi var ju ute mycket mer än så igår!

Efter middagen, som vi för övrigt åt väldigt tidigt eftersom Tommy ändå skulle bli sen, så gick vi ut i det fina vädret. Klockan var väl kring fyra eller så när vi gick ut och den var nog en bit över sex innan vi kom in igen. Vi lekte jättemycket ute och barnen fick både klappa hund och katt. :) Så de var väldigt glada. Först när vi började gå in så blev det lite gnälligt från Vanjas sida. Hon var nog väldigt trött då och behövde dessutom en ny blöja, så det var inte så konstigt.

Idag har vi varit hos dagbarnmamman igen. Vi ska vara där tisdag-torsdag och från och med nästa vecka ska vi börja med schema också och jag ska lämna barnen där. Det ska bli spännande att se hur det går. Men gissningsvis kommer det gå jättebra. Eftersom det är jättefint väder idag också så var vi ute på lekplatsen även idag. Barnen får verkligen en massa sol och frisk luft nu och det kan behövas eftersom de är så förkylda.

Nästa vecka ska vi iväg till en bondgård så barnen får klappa lamm och sånt. Det kan bli roligt för dem.

I övrigt så har jag ringt jobbet och bett om arbetsgivarintyg för perioden som a-kassan behöver ha som underlag för att beräkna min a-kassa. Det skulle de skicka direkt, så jag tror inte det blir några problem.

Det kommer kännas bra när vi är färdiga med alla papper hit och dit och saker bara flyter på. Just nu är det mycket papperslappar, känner jag. :) Men så länge man tar itu med det så känns det ju lugnt.

Idag har vi varit ute jättemycket. TIll en början med så gick vi till G på förmiddagen idag igen. Och ja, det ÄR inskolning vi håller på med. Jag frågade idag. :) När vi kom hem till G så tog jag inte ut barnen ur vagnen, utan ringde på först. Barnen är ju så snuviga, så jag visste inte om vi var välkomna in eller ej. Men det visade sig att G hade tänkt att vi skulle vara ute och leka idag, så då gick det ju bra.

Vi promenerade runt ett tag först i väntan på att de sista barnen skulle anlända och sen gick vi till en lekplats i närheten. Barnen hade jättekul och sparkade boll, åkte rutchkana, grävde i sandlådan och gungade. Efter ett tag kom en annan dagbarnmamma dit med sin flock så då var det verkligen fullt med barn.

Jag frågade G lite grann om hur många barn hon har hos sig. Om jag förstod henne rätt så är det faktiskt bara ett enda barn som är där på heltid. Soft. Men det är i alla fall tre barn till som är där rätt så ofta, så det skulle ju innebära att de oftast är 6 barn samtidigt, när mina är inplanterade ordentligt. Frågan är dock om det är mycket eller lite eller lagom. Jag har ingen egentlig aning, men det blir säkert bra.

Jag ringde till barnomsorgen imorses, innan jag gick till G. Jag är lite orolig av mig och vill gärna ha koll och eftersom jag inte visste om det var inskolning eller ej vi höll på med så tyckte jag att jag borde ringa och fråga om jag ska anmäla någonstans om vi skolar in. Det visade sig att jag ska skicka in en bunt papper till barnomsorgen med schema, inkomstuppgifter och så vidare. Jag frågade också lite om vad det kostade och det kunde de inte svara på. Att det kostar, det var däremot solklart. Men hur mycket hängde på vad vi tjänar och det kunde hon förstås inte svara på innan hon vet våra inkomster.

Jag tog upp detta med G och vi ska sätta oss och kolla på schema och allt sånt imorgon.

Jag ringde även till a-kassan på morgonen. Jag har ju varit ganska orolig över hur mycket jag kan tänkas få i a-kassa, men jag fick till svar att a-kassan kommer beräknas på vad jag tjänade under tolv månader innan jag gick på föräldraledighet. Skönt! Det innebär visserligen att mina löneökningar under föräldraledigheten inte tas med i beräkningen, men det lär ändå bli mer än vad jag får ut nu i föräldrapenning. Det kommer i alla fall täcka upp dagiskostnaderna, hoppas jag. För det är ju så, även om vi får mer inkomster så ökar ju våra utgifter också. Störande, men sant.

Jag behöver hur som helst ett arbetsgivarintyg från företaget för de tolv månader före min föräldraledighet. Jag får ringa jobbet imorgon. Känns bra att ta itu med saker och ordna upp det i god tid.

En annan sak jag måste fixa som jag inte har fixat i god tid, det är ett nytt leg till mig. Mitt leg gick ut för två år sen, snart 2.5 år sen, och jag har inte tagit itu med att fixa ett nytt än, och mitt pass går ut nästa månad. Så om en månad står jag utan giltig legitimation om jag inte ordnar det här. Det vore.. mindre bra. Men det verkar som att jag kan titta in på polisstationen och fixa det, så jag ska väl försöka göra det på fredag, om jag kommer ihåg.

Mjaha, vad mer finns att rapportera? Vi har köpt nya sommardäck (skräp också.. sparkontot krymper bara mer och mer..) och Tommy bytte däcken idag. Tydligen var vinterdäcken under all kritik också, så det blir till att köpa nya till vintern. Kul. Men nu har vi i alla fall ett par riktiga märkesdäck till bilen. Ooooh. Imponerande. Michelin, minsann. Men Tommy fick ett bra pris, så vi får väl vara nöjda. Trots att sparkontot krymper. :)

Jag har faktiskt oroat mig en del över det där, att sparkontot krymper. Men jag lugnade mig själv idag med att vi kommer faktiskt få tillbaka på skatten (och de pengarna åker rakt in på sparkontot) och så kommer jag få någon liten slant från jobbet när jag slutar också. Nån semesterdag har jag kvar att få betalt för och det är ju inte fy skam. Så de pengarna åker också in på sparkontot. Så med de pengarna kanske vi kommer tillbaka till "normala" nivåer på sparkontot igen (fast då grämer jag mig liiiite över hur stort det hade kunnat vara om vi inte hade varit tvungna att nalla av det så det har krympt). Sen hoppas vi också att jag får jobb så fort som möjligt så kan vi börja spara på riktigt också. Som det är nu så är det de små slattar som blir över som åker in på sparkontot. Har vi båda jobb så hamnar ju saken i ett helt annat läge.

Jag har inte helt gett upp hoppet om att vara skuldfria det här året, även om jag har insett att det kan bli jäkligt svårt. Ena skulden är lätt att bli av med, såklart. CSN är det inte alls mycket kvar på (minns inte exakt hur mycket det är just nu, men det är ju långt under 20000) och vi skulle nog kunna betala av det imorgon om vi verkligen önskade, men det är dumt att tömma sparkontot bara för att bli av med det lilla lånet. Så mycket sparar vi inte per månad för att det ska vara befogat. Nej, vi ska ha bra mycket mer i buffert eller bra mycket mindre kvar i lån för att vi ska betala av hela.

Men billånet.. Usch. Det kommer bli svårt. Det är visserligen under 70 000 kvar på det, men.. 70 000 är tungt att spara ihop till, särskilt som en av oss har en inkomst på 5000 kronor i månaden.. Hade jag bara ett jobb och fick ut 10 000 extra varje månad så hade det ju inte varit några problem. Alls. Nåja, jag får helt enkelt fortsätta söka, söka, söka jobb och så får vi se varthän det barkar.

Nåväl. Blir det inte i år så blir vi garanterat skuldfria nästa år. Längre tid än så kan jag inte tänka mig att det kommer ta.