Thorn without a rose

Alla inlägg under april 2010

Av rikku - 5 april 2010 21:30

Det är ofta jag har huvudvärk, påpekar Tommy för mig med jämna mellanrum. Så kanske det är också. Jag tycker inte att jag har huvudvärk exceptionellt ofta, men lite nu och då får jag det och har jag ont, då talar jag om det också. Jag slår inte bort det och säger "äsch då, jag mår fint", om jag nu inte gör det. Så därför kanske det förefaller som att jag har huvudvärk väldigt ofta jämfört med andra.


Nu har jag i alla fall haft huvudvärk i flera dagar, sen innan helgen. Det kommer och går och blir bättre och sämre, men mer eller mindre hela dagarna har jag haft ont i huvudet. Jag äter Ipren och Alvedon och kan inte avgöra om jag blir hjälpt av dem eller ej. Särskilt inte eftersom jag oftast tar dem innan vi ska sova och när jag sover vet jag ju inte om jag har ont eller ej.


Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här inlägget. Jag har nu suttit och stirrat på skärmen i typ tio minuter och inte skrivit något mer, så antagligen ville jag väl inte så mycket mer än så. Men det känns ju fånigt att bara skriva det. "Jag har ont i huvudet och så är det".


Jag får fundera lite till.


Jo, just det! Jag skulle ju göra nån slag sammanfattning över hur folk uppfattar mig.


Enligt de svar jag har fått in så verkar folk anse att jag är en rak och ärlig person. Att jag säger vad jag tycker och håller på mina principer (även om jag blir överbevisad) men lite impulsiv eller tanklös ibland. Naturlig, trygg i mig själv och familjekär. Jag tror på mig själv och mitt eget omdöme, väljer andra vägar än många andra. Jag hatar orättvisor och anser att ett solidariskt leverne är ett bra leverne.


På det stora hela så håller jag med om de bedömningar folk har delgett mig. Jag är nog ganska rak och ärlig, fast inte i alla lägen. Om jag tror att min ärliga åsikt kan orsaka stor skada eller såra i onödan så håller jag inne med vad jag tycker, men det är nog väldigt sällan. Antagligen är jag också lite impulsiv med vad jag säger ibland och vissa saker kommer nog ut fel, så det är något jag får tänka på.


Mina principer håller jag fast vid, även om jag inte har så där jättemånga som jag anser är skrivna i sten. Men exempelvis så dricker jag inte alkohol och det är nog till största delen av principskäl. Jag skulle kunna smaka någon gång, utan att dricka mig påverkad, men jag gör det inte. Helt enkelt för att jag då inte skulle kunna säga längre att jag ALDRIG har smakat på alkohol. :) Och det är ju faktiskt lite coolt ändå.


"Naturlig" var faktiskt lite kul att det kom upp för få är väl så naturliga som jag är. Jag sminkar mig aldrig och vet inte ens hur man gör. Jag känner mig också väldigt trygg i mig själv i de flesta situationer, även om jag upplever helt nya situationer som nervösa. Att börja ett nytt arbete är alltid sjukt nervöst med mycket magont, men vid slutet av första dagen så känns allting alltid bra igen. Men att göra saker som andra kanske inte hade valt, alltså att gå min egen väg, det känns aldrig nervöst, märkligt nog. (Exempelvis att utbilda mig till svetsare, att flytta 70 mil själv till en ort där jag inte kände någon.. såna saker).


Eftersom jag är vänsterpartist (och kommunist) är det naturligt för mig att verka för ett solidariskt samhälle och mot orättvisor. Dock har det varit väldigt dåligt på den politiska fronten för min del de senaste tio åren, men jag röstar alltid plikttroget. Det är i alla fall något jag kan göra för mitt partis skull. (Dessutom är det min förbannade skyldighet att rösta, som jag ser det. Om man för 100 år sen hade sagt att "nää, jag orkar inte rösta, jag orkar inte bry mig" till kvinnorna så hade de nog gått i taket. Med all rätt).


Hurdan är jag mer då? Svårt att säga, tycker jag. Det känns som att man lättast får svar genom att fråga andra, men det var inte så där jättemånga som hade svarat, tyvärr (stort tack till er som gjorde det!).


Jag är ganska mycket tomboy, hatar det mesta som är "tjejigt". Klänningar, kjolar, smink, högklackat, fixa-håret-i-fem-timmar, putsa naglar och allt annat som vanliga tjejer sysslar med. Jag är envis till tusen och ogillar när de jag pratar med blir helt blanka i skallen och absolut inte fattar något (om saker de borde förstå).


Jag stör mig på när folk förminskar sig själva och förstorar problemen. Jag kan ha lite svårt för att sätta mig in i olika människors situationer och tankesätt, speciellt när det skiljer sig radikalt från mitt eget. Jag stör mig på när folk säger "jag är inte rasist, men..".


Jag är ekonomisk till tusen och kontrollfreak. Jag älskar att skriva listor för att få överblick över saker och ting och för att få saker gjorda. Emellanåt blir jag väldigt bohemisk och kan låta hemmet nästan förfalla (disk över hela diskbänken, smutstvätt som vandrar över halva lägenheten, mat över halva köksgolvet (=under Lukas matplats) och leksaker i ALLA rum). Sen gör jag en lista och röjer upp allting på en dag. Märkligt beteende, faktiskt.


Jag är extremt pratsjuk och kan prata i telefon i flera timmar i sträck utan problem. Jag är sockerberoende och har svårt att komma ifrån affären utan åtminstone EN godisbit. Samtidigt har jag orättvist bra gener som gör att jag kan äta allt utan att gå upp i vikt. Jag har lätt för att prata med folk, men svårt att få vänner. Jag är den som håller kontakten och ringer folk och känner mig ibland rätt bortglömd. Men jag är dålig på att berätta för folk att jag känner mig bortglömd.


Jag älskar att lösa problem åt andra och kommer antagligen med mer förslag än vad som är önskvärt på lösningar på deras problem. Jag är diplomaten som kommer överens med alla, till och med när jag skäller på dem, och anser att de flesta konflikter är löjliga (herregud, vad är det för fel med att prata ut med folk? SNACKA, FOLK!). Jag är naiv och blåögd och missar mycket av tysta kommunikationer. Om någon stöter på mig så ser jag det inte, exempelvis. Jag föredrar definitivt att folk öppnar käften och säger vad de tycker och tänker och vill. Jag är lojal mot de jag tycker om och stöttar de som behöver det, om jag får veta att de behöver det. (Som sagt, tyst kommunikation och diskreta vinkar funkar inte på mig).


Ja, det här blev väldigt personligt, ser jag. Men det bjuder jag på. Det är kul att sitta och försöka upptäcka vem man egentligen är. Men det finns säkert hundra andra sidor som jag inte har tagit upp här, men jag kan inte sitta här hela natten heller. :)

Av rikku - 4 april 2010 21:45

Dagen började som sagt helt underbart. Strålande sol, glada barn och till och med en glad, om än trött, mamma. Men tyvärr fortsatte inte dagen i samma riktning.


Jag gick ut med barnen en sväng på förmiddagen, men det var inte så varmt som man hade kunnat önska. Men visst var det skönt ändå. Gött att sommaren närmar sig då man kan vara ute massvis och leka och ha det kul. Nåväl. Vi var inte ute så jättelänge eftersom vi väntade på att Tommys bror skulle komma. De dök upp nån gång vid halv tolv-tiden. Det är ju ungefär den sämsta tiden folk kan dyka upp på, men också den populäraste tiden att anlända. *suck* Barnen ska ju sova middag runt tolv till två, men eftersom Krille och Wille dök upp då så lät vi Vanja vara uppe. Lukas fick lägga sig i alla fall, till hans förtret. Han vrålade på ganska bra innan han slocknade för såklart ville han också vara uppe och leka. Men trött som han var så somnade han ändå ganska snart.


Huruvida Vanja behöver sova middag fortfarande eller ej har vi diskuterat rätt mycket här hemma. Ibland går det jättebra att hon inte sover och ibland går det absolut inte alls. Idag var tydligen en sån dag då det inte alls var bra att hon fick vara uppe.. Stackarn var jättetrött och medans Lukas låg och sussade sött i sin säng gick Vanja och lade sig på mattan i köket! Hon var så trött, lillfisen. Men hon piggnade till efter en stund och orkade leka lite till med kusinen sin.


Tyvärr så väsnades barnen lite väl mycket i sina lekar och Lukas fick bara en timmes sömn innan han blev väckt. Jag försökte få dem att lugna ner sig vid flera tillfällen, men det är inte så lätt alla gånger. De lyssnar och lugnar ner sig i fem sekunder och sen kommer de på något nytt att göra och då är de igång igen. Nå, det är ju tur att det inte är så här varje dag.


Ytterligare ett "tyvärr" inträffade också. Jag fick en sjujäkla huvudvärk som inte har släppt än. Jag har återigen fått ont i min visdomstand/käke/öra. Jag får nog ta och kolla upp det snart om det ska hålla på så här. Hur som helst så gör ju den smärtan att jag spänner mig och det leder ju också till huvudvärk.


Så även om dagen började bra så utvecklade den sig åt helt fel håll. Mycket stök och skrik från barnen, huvudvärk och övrig smärta för min del och Vanja som inte fick sova middag och blev jättetrött på eftermiddagen. När vi skulle äta mat så ville hon inte äta för hon "orkade inte", som hon sa. Hon var så trött, stackarn. Jag fick hjälpa henne att äta till slut och då gick det bättre. Hon är lite fjompig av sig ibland och vill inte låta Tommy hjälpa henne. "Mammig", kallas det visst också. *suck*


Vi lade barnen rekordtidigt idag eftersom vi allihopa var så trötta. Själva var vi i säng redan vid åtta, men vi har legat och pratat och haft det väldigt mysigt. Sen ringde Krille och ville att Tommy skulle spela med honom, så nu sitter Tommy vid datorn och jag har laptopen i sängen och bloggar.


Om morgondagen är lika fin vädermässigt som den här så ska jag nog försöka dra ut hela familjen på nån promenad eller nåt. Det kan vi behöva. Egentligen skulle jag vilja traska iväg till Apoteket, men det är ju lönlöst eftersom det är röd dag imorgon. Jag gjorde slut på de sista Alvedonen vi hade hemma ikväll och det kan ju vara bra att ha hemma.


Annars går det ju ändå, men man kan ju hoppas på någon lindring om man tar värktabletter. Ja, jag tror ju inte riktigt att de funkar, men hoppas kan man ju alltid göra.

Av rikku - 4 april 2010 08:45

Den här dagen har börjat riktigt fint. Okej, jag är trött och seg och skulle gärna få sova längre än till sju, men vad sjutton; det är ju strålande väder ute. Efter frukost ska jag nog se om inte barnen vill gå ut och leka lite.


Eventuellt kommer Tommys bror med son hit idag, men vi vet inte när. "Tidigt", sa Krille. Det betyder antagligen kring två.

Av rikku - 3 april 2010 22:45

Den här dagen har varit helt underbar. Solen har lyst, himlen har varit blå och temperaturen har varit uppe i 26 grader i solen! Vi gick ut med barnen på förmiddagen för att leka och det var jättekul. Roligast var ett en tjej var på besök här hos sina föräldrar och hon hade två barn i ungefär samma ålder som mina. De var 2.5 och 4.5 år gamla. Selma och Alice hette barnen. Känns som att mycket av de här gamla namnen är på väg tillbaka. Många döper sina barn till namn som finns i mina mor- och farföräldrars generation. Men det är väl så det går. När ett namn har varit impopulärt länge så blir det helt plötsligt väldigt populärt just för att kanske farmor eller morfar hette så.


Hur som helst. Det var en parantes. De här barnen lekte med våra barn och de hade jättekul ihop. Synd att de bara var på besök och inte nyinflyttade. Jag och mamman, som hette Anna, pratade jättemycket. (Hm, väldigt vad jag överanvänder ordet "jätte-"). Det var riktigt trevligt. Jag saknar faktiskt att ha andra vuxna att prata med. Jag pratar nästan bara med Tommy och mamma. Jag vill ha någon jämngammal att prata med om allt och inget.


Nåväl. Det blir väl bättre när jag börjar jobba, antar jag.


Nå, på tal om nyinflyttade så flyttade det in ett par igår. Det är rätt stor ruljans på lägenheterna här, det kanske jag har sagt förut. Folk flyttar stup i kvarten här så man hinner aldrig lära känna någon. Men de som flyttade in igår ringde på dörren för de visste inte var förrådet låg, så jag visade dem det.


Idag fick vi se dem igen. En av deras hundar (en dvärgpincher, tydligen) sprang ut genom dörren utan koppel. Mannen sprang efter och försökte fånga den, men det gick ju så där. Jag har lite dålig erfarenhet av okopplade hundar, så jag ställde mig mellan hunden och barnen. Det kan ju vara världens snällaste hund (vilket ägarinnan senare försäkrade mig då hon kom ut för att be om ursäkt för att hunden hade sluppit lös), men det kan man inte lita på och än mindre förutsätta. Nu hände det inte så mycket mer än att hunden sprang runt och skällde och tyckte att han var så stor och stark, men som sagt. Man vet aldrig. Jag har blivit biten av en lös hund en gång och vet att lösa hundar är opålitliga hundar, så länge som man inte känner hunden ifråga.


Tydligen har det här paret tre såna hundar och den här var väl rätt mycket valp fortfarande. Åtta månader tror jag hon sa att den var. Jag tycker lite synd om dem som ska bo två vuxna människor och tre hundar i en liten tvåa. Visserligen har de trädgård och med ett staket (som de planerar att sätta upp) så kan de ju släppa ut hundarna på sommaren, men ändå. Jag tycker att det skulle kännas trångt.


Men för att återgå till barnen så hade de som sagt otroligt kul ihop. Det var roligt att se Vanja leka med andra barn igen. Det är inte så ofta hon träffar andra barn utöver Lukas och han är ju inte riktigt på hennes nivå. Men med de här två barnen så lekte Vanja i sandlådan, åkte rutchkana och gungade tillsammans med den stora tjejen.


Tommy fick gå in med Lukas efter en stund för att byta blöja och det var dessutom läggdags för honom, men jag stannade ute med Vanja och pratade med mamman Anna ända till klockan ett. Vanja missade på så sätt sin middagslur, men jag undrar rätt ofta nu om hon verkligen behöver den. Ibland blir hon jättegrinig om hon inte har sovit men ibland går det jättebra. Idag gick det rätt bra utan tupplur. Det var liiite grinigt på kvällen, men inte anmärkningsvärt mycket.


Imorgon kanske vi får besök av Tommys bror med son och i så fall får Vanja en lekkamrat till imorgon också. Det ska bli kul. :)

Av rikku - 2 april 2010 20:00

Alltså, man kan börja fundera på i vilken värld jag lever i egentligen. Det verkar ju inte vara samma som alla andra i alla fall. Jag tycker och tänker helt olika vad "alla andra" verkar göra inom det mesta. Kanske har det med uppfostran, uppväxt och erfarenheter att göra också?


Men ta det här med utlandssemester och utlandsresor i största allmänhet. När jag var liten så åkte vi aldrig utomlands. Någonsin. Det vi gjorde var att åka och campa på Öland, tog ekan och åkte och fiskade, badade, vi utforskade Tiveden, vi spelade minigolf, åt glass och liknande somriga saker. Att åka utomlands var inget vi önskade eller saknade. Visst fanns det folk i skolan som åkte utomlands, men vi upplevde alltid att vi hade haft jättekul på våra sommarlov och åtminstone jag var aldrig avundsjuk på de som åkte utomlands.


Men nu ska varenda jäkel åka utomlands. Varje år. Helst flera gånger om året. Kan de inte göra det så mår de dåligt och känner sig som dåliga föräldrar som inte kan ta med sig barnen utomlands ens en gång per år.


Varför?! Vad är det som är så speciellt med "utomlands"? Sola och bada kan man göra i Sverige ändå. Vill man uppleva "andra kulturer" så finns det väl ställen i Sverige man kan göra det på också. Är man storstadsbo så kan ju en trip till landet vara exotiskt och vice versa. Bor man i Skåne så måtte väl Norrlands landskap vara överdådigt vackert och för en norrlänning kan väl det platta landskapet i söder vara underbart.


Sverige är stort och det finns mycket att upptäcka här också. Att utforska den egna bygden kan också vara spännande och givande för den som inte vill eller kan åka speciellt långt.


Det känns som att det har mest att göra med status, det här med att åka utomlands i tid och otid. Men seriöst! Vem fan bryr sig om status? Nå, bevisligen är det många som gör det, men inte vi i alla fall, tack och lov. Jakten på status verkar driva många, ända till randen av vansinne. De ska ha en statusriktig bil, ett stort hus som genererar mycket status, högstatusjobb, enbart kläder som signalerar lämplig status och så detta förbannade resande utomlands hela tiden, förstås.


Jag har ingen aning om hur folk uppfattar mig. Inte den blekaste, faktiskt. Ärligt talat så vet jag inte ens hur mina närmsta vänner ser mig. Kan tyckas märkligt, men jag har aldrig varit intresserad av hur andra uppfattar mig. Så länge jag tycker om dem och de tycker om mig så har vi ett ypperligt förhållande.


Men visst kan jag erkänna att det är intressant ur ett visst perspektiv att veta vad andra tycker och tänker om en, men inte så till den milda grad att jag skulle känna mig tvungen att köpa saker som jag tror att folk förväntar sig eller agera på något sätt som skulle vara i linje med hur folk tycker och tänker.


Men som sagt. Ur ett visst perspektiv kan det ju vara intressant. Så alla som läser detta och känner mig på ett eller annat sätt (IRL eller över internet) kan ju skriva lite kort om hur ni uppfattar mig. Inte något fjäsk eller tillrättalagda uttalanden, utan ärliga saker, både positivt och negativt. Jag tar inte illa upp.

Av rikku - 2 april 2010 14:15

Natten har varit hemsk. Jag har inte sovit en enda blund i natt på grund av stöveln. Jag har vridit och vänt mig, jag har tänkt ut scenarion på vad som har hänt stöveln, jag har till och med målat upp i mitt sinne hur jag gör affischer och sätter upp och erbjuder hittelön för stöveln.


Hemsk natt, som sagt.


Morgonen var inget gladare den, men jag föreslog för Tommy att vi skulle ge oss ut allihop och leta ännu en gång efter stöveln. Två par ögon ser mer än ett, liksom. Så vi promenerade bort till stället där jag upptäckte att stövlen var borta och vi letade. Vi tittade i alla buskar och snår, trädgårdar (vi gick naturligtvis inte in i dem, men vi tittade i dem), under bilar. Vi letade och letade och gick långsamt, långsamt framåt. Vi gick förbi Jehovas och upp vid vårdcentralen, alltså samma väg som jag gick igår (naturligtvis).


När vi är i backen upp till ICA så hör jag hur några människor pratar. Automatiskt går blicken till dem. Det var en äldre man och en kvinna som satt på en bänk. På bänken står stöveln! Jag gav till ett utrop, svängde vagnen fortare än vad som är nyttigt för den och med fyra snabba steg var jag framme vid bänken och tog stöveln. De två på bänken tittade förvånat på mig, men såg sen att det var den lilla stöveln jag var ute efter. (Jag hade med den andra stöveln, så det var inget svårt att visa att det var vår stövel, om nu någon hade ifrågasatt det). De blev glada när jag berättade att Lukas hade tappat stöveln igår och att vi hade letat efter den i timmar. De hade suttit och pratat om stöveln och att det var så synd på en så ny stövel att vara tappad.


Men nu är den inte tappad längre! Den är tillbaka! Jag trodde aldrig att vi skulle få se den igen, men mirakel händer tydligen.


Nu är jag så glad och lättad och allt känns mycket bättre. Jag har haft sån ångest över detta (Tommy tycker nog att jag är lite löjlig med det, faktiskt) men nu har en sten fallit från mitt bröst. Gud så skönt.

Av rikku - 1 april 2010 19:30

...är i full gång idag igen. Får se om det tar en timme idag igen, eller om det till och med tar längre tid. Hoppas inte.


Bra lungor verkar han ha i alla fall.

Av rikku - 1 april 2010 18:15

Jag som skulle vara så glad. Jag som skulle hämta upp två av tradera-paketen med kläder till Lukas och köpa godis och sen komma hem och mysa och titta på de nya kläderna.


Jag som skulle vara så glad.


Men det är jag inte. Istället är jag tokledsen. Jag är så ledsen att jag vill gråta. Jag har visserligen hämtat upp paketen och jag har visserligen köpt godis, men inget av det spelar någon roll just nu.


Jag promenerade med barnen i syskonvagnen för att hämta paketen och handla. Precis som jag brukar. Lukas hade sin våriga jeansjacka och Vanja hade sin nya vårkappa. Båda barnen hade sina nya, fina stövlar på sig.


Allt gick bra till en början med. Jag hämtade upp paketen och var glad. Jag gick in på Willys, handlade lite, var glad. Vi traskade till ICA och köpte lite kompletterande godis (utbudet på Willys är ganska dåligt). Jag var fortfarande glad. Vi började gå hemåt. Halvvägs hemma upptäcker jag det.


Lukas har tappat sin ena stövel.


Med en suck så vände jag vagnen och började gå tillbaka. Jag tänkte att den hade antagligen ramlat av nyligen. Men jag gick och jag gick och hittade inte stöveln. Jag gick hela vägen tillbaka till ICA. Ingen stövel. Jag letade inne på ICA, frågade personalen. Ingen stövel. Jag gick hela vägen tillbaka till Willys och in på Willys och letade, frågade personalen. Ingen stövel. Jag återvände till ICA igen där jag mötte upp Tommy som var på väg hem från jobbet. Han fick ta med sig barnen och matvarorna i bilen och jag fortsatte leta. Jag gick samma sträcka flera gånger om. Jag letade i buskarna, längs med vägen, överallt.


Jag hittade inte stöveln.


Lukas nya stövel är borta och vi lär antagligen aldrig få se den igen. Jag är så förtvivlad och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hur kan den bara vara borta? Har någon plockat upp den ensamma stöveln och tagit med sig den? Eller har någon tyckt att det var hysteriskt kul att hitta en ensam stövel och bestämt sig för att se hur långt man kan kasta den? Eftersom jag inte hittar den så kan den ju omöjligt ligga kvar där Lukas tappade den.


Hur kunde jag missa att han tappade sin stövel?! Hur kunde detta hända?


Jag vill bara kasta mig på sängen och gråta och aldrig mer stiga upp. Det är mitt fel att stöveln är borta Lukas har inte ens haft stövlarna i en vecka.


Vad mer kan gå fel nu, liksom?

Presentation

Länkar

Gästbok

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10
11
12 13 14 15 16 17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28 29 30
<<< April 2010 >>>

Tidigare år

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Fråga mig

0 besvarade frågor

Skapa flashcards