Stackars lilleman! Han lider så hemskt av separationsångest just nu. I natt vaknade han vid två och var så ledsen, så ledsen. Jag fick ta med honom in i vår säng och gosa med honom en bra stund innan han lugnade ner sig. Han kramade om mig så hårt, så hårt och det kändes som att han var rädd att jag skulle försvinna om han släppte taget. Vilket förstås är helt korrekt eftersom det är vad som händer på morgonen hos dagbarnmamman.

Idag började han gråta redan innan dagbarnmamman hade öppnat dörren. Han visste förstås vad som väntade. När dörren öppnas och ytterkläderna är av, då försvinner mamma. Klart han är rädd.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; han är för liten! Han behöver mig! Han behöver inte andra barn att leka med. Inte nu. Han behöver få vara med mamma och pappa, inte andra barn.

Men vad kan jag göra? Det är så här samhället är uppbyggt och vill vi ha mat på bordet och tak över huvudet så måste vi följa reglerna.

Men det gör mig ont att se honom så ledsen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...