Tankarna rusar hit och dit under dagarna, men när jag sätter mig för att försöka få ner på pränt de tankarna, då försvinner orden från mig. Jag stirrar på dataskärmen och orden är borta. Vad är det för tankar och funderingar som har dykt upp under dagen? Vad var det jag tänkte berätta?

Oftast får jag inget svar och jag stänger ner datorn istället. Orden förblir borta.

Jag känner mig ur gängorna. Jag tror inte jag mår riktigt bra. Jag är överkänslig och gråter för minsta lilla. En text i tidningen, en låt på radion, en film på tvn. Vad som helst kan utlösa nästan ångestliknande känslor. Skräck, panik, sorg.

Det har antagligen att göra med att jag jobbar, kväll dessutom, och knappt träffar min familj. Jag är rädd för att förlora det jag har. Nej, rädd är inte rätt ord. Skräckslagen, snarare. Jag älskar Tommy så mycket att det gör ont i mig. Han bevisar och betygar sin kärlek till mig varje dag, men skräcken att förlora honom finns där ändå. Barnen.. "skräckslagen" räcker inte ens till för att beskriva det jag känner när det gäller dem. Jag är så fruktansvärt rädd att något ska hända dem och, löjligt nog, så är jag ännu mer rädd för att jag inte ska vara där när det händer. Jag såg slutet på "Shutter island" häromdagen. Skräcken, ångesten, paniken och förtvivlan som han kände när han hittade sina barn mördade, den kände jag också.

"Tänk om det var mina barn".

De orden dyker upp ständigt. Tänk om det var mina barn som blev mördade. Tänk om det var mina barn som Eric Clapton sjunger om. Tänk om det var Tommy som dog i den där olyckan i låten. Tänk om, tänk om, tänk om. Alla "tänk om" ger mig ont i magen, men jag kan inte sluta. När alla dessa "tänk om" kommer, då får jag nästan panik över att befinna mig på jobbet och inte hemma, så jag kan krama om dem allihop och försäkra mig om han de mår bra. När jag väl kommer hem, då sover alla redan och jag kan inte krama dem för det. Nå, Tommy kan jag krama om i alla fall, även om han sover.

Jag älskar dem så mycket. Mina fina barn och min underbare sambo. Jag är lyckligt lottad, all oro och ångest till trots.

Tommy, Vanja, Lukas.. Jag älskar er över allt annat. Ni är det finaste som finns i hela världen.