Man hör ofta talas om "den svenska avundsjukan", som om det svenska folket vore de enda i hela världen som är avundsjuka på varandra. Personligen så tror jag att alla människor är avundsjuka till och från, oavsett vilket land de kommer ifrån. Jag ser heller inget större problem med avundsjuka. Jag är själv avundsjuk på vissa personer och vissa saker, men som sagt, jag har inget problem med själva avundsjukan.

Det är hur avundsjukan gestaltar sig som jag har problem med ibland.

På senare tid har jag, på förekommen anledning, tänkt rätt mycket på avundsjuka. Jag upplever att en del personer i vår bekantskapskrets retar sig på oss, vår situation och våra livsval. Hela tiden kommer det små pikar, ibland inte så väldigt små heller, för den delen, och den enda förklaring jag hittar är avundsjuka. Nå, det var inte riktigt sant. En annan förklaring kan jag komma på och det är ren idioti, alltså att de inte vet bättre utan bräker ur sig dumheter för att de inte fattar hur dumt det är, och det har jag lite svårt att tro på.

Däremot tror jag att dessa personer är såna som gillar att trycka till folk och det stör mig.

Samtidigt så ryter jag inte till och säger åt folk att sluta med sina dumheter. Det känns liksom inte värt det och det är ju knappast så att jag tar åt mig av idiotiska kommentarer. Jag retar mig på själva företeelsen, däremot.

Samtidigt kan jag förstå att en del är avundsjuka på oss. Vi har det jäkligt bra i många aspekter och det kan sticka i ögonen på dem som inte har det lika bra. Inte så att jag går runt och skryter med hur bra vi har det och att vi har det bättre än person X, Y eller Z, så gör man ju liksom bara inte, det hör till god ton, men när man sitter och pratar så kommer ju en del saker upp och frågar folk så svarar man ju såklart. Jag är en ganska öppen person, ibland lite för öppen, antagligen. Det finns inte mycket i vårt liv som jag döljer om folk skulle fråga och då bäddar man kanske för att folk ska bli avundsjuka när de får ärliga svar på sina frågor.

Men det som retar mig mest, det är när barnen dras in. När barnen används som nån slags mätare på hur duktiga vi är som föräldrar eller inte. Även om andra känner sig underlägsna för att vi har duktiga barn så är det inte vårt fel och absolut inte våra barns fel. För övrigt så är det oftast inte vi som framhäver hur duktiga våra barn är heller. Snarare tvärtom. Det är ofta vi som invänder när folk höjer ungarna till skyarna och påpekar att de också blir arga, sura och har sina egenheter som driver oss till vansinne.

Därför retar det mig något enormt när folk sen, lite belåtet, påpekar när nån av ungarna får ett utbrott eller när de är allmänt sura och gnälliga, som om vi har försökt hävda att våra barn minsann är perfekta, eller nåt sånt.

Ja, vi har underbara barn. Särskilt Vanja har ju varit ett otroligt lätt barn på alla sätt och vis. Till och med nu, när hon har drabbats lite grann av trotsålder, så är det så milt att det knappt är värt att nämna. Lukas däremot har ju varit lite av en prövning ända sen han föddes och det är inget vi har gjort någon hemlighet av. Samtidigt så är han ett av de gladaste barn jag någonsin har sett och han charmar ju brallorna av vem som helst. Nu har han ju äntligen börjat prata lite mer, så det är lättare att förstå vad han vill, men annars så har det varit helt hopplöst att förstå honom och han struntar ju fullkomligt i vad vi säger, vilket resulterar i en del frustration från vår sida.

Men trots allt så är våra barn i stort sett hela tiden glada, framförallt när vi har besök eller är bortresta, vilket ger alla intrycket naturligtvis att de är hur lätta som helst att ha att göra med. Alla tunga nätter då jag har gått runt och burit på en otröstlig Lukas, alla dagar då man försöker få honom att låta bli <valfritt förbjudet område> och han bara struntar i vad vi säger, det är det ingen som ser eller lägger märke till. Om de skulle se Lukas ignorera mig så skrattar de bara och tycker att det är gulligt och tänker aldrig på hur jobbigt det är att det alltid, alltid, alltid är så. Då är det ju inte så konstigt heller att de tror att vi (?!) försöker framställa våra barn som perfekta och retar sig på det. Särskilt inte som deras egna barn kaosar som fan. Men hur det blir vårt fel, det förstår jag inte.

Nej, usch. Nu har jag ältat detta nog. Dags att sova i tid, nu när jag är ledig och har möjlighet att få mer än 4 timmars sömn.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...