Japp, rubriken är faktiskt helt korrekt. Det ÄR vad mitt inlägg kommer att handla om, hur udda det än verkar.

Vi börjar med tjejkvällen..

I lördags "rymde" jag hemifrån och stack iväg till Mariestad för en helkväll med mina vänner. Det var helt underbart, måste jag bara säga. Jag åkte tidigt på morgonen och besökte först pappa, farmor och farfar. Det i sig var väldigt trevligt, även om alla blev besvikna över att barnen inte var med. Vi fikade, spelade kort och pratade. Sen kom Yenny och hämtade mig hos farmor vid tretiden och så åkte vi vidare och hämtade Anna. Vi handlade mat inför middagen som vi skulle laga senare på kvällen och åkte hem till Yenny. Åsa var bortrest och skulle inte komma hem förrens vid sex-tiden. Vi hade jättetrevligt, verkligen. Bara att få sitta och prata utan avbrott gjorde det hela värt det. Jag har verkligen saknat att kunna sitta ner och prata med mina vänner, verkligen prata. Annars när vi träffas så har vi ju barnen med och då ligger allt fokus på barnen och man får springa hela tiden och avbryta sig och det är helt omöjligt att föra ett vuxet samtal.

Men inte i lördags. Då fick vi prata så mycket vi ville, om vad vi ville och som vi pratade! Jag kände det som att jag inte hade pratat på flera år. Det var så skönt! När klockan närmade sig sex så ringde Åsa och sa att hon var på väg och vi traskade över till henne istället. Där lagade vi middag (tacos) och pratade, åt och skrattade. De andra drack vin, öl och champagne och jag drack Fanta. Alla hade det väldigt trevligt och jag satt bara och mös vid flera tillfällen. De andra blev oroliga för att jag höll på att somna, men jag förklarade att jag bara njöt av hela situationen. För de som inte har barn så är det nog svårt att förstå känslan.

Vid halv elva-tiden traskade vi iväg in till stan för att gå ut på krogen. Personligen så hade jag nog hellre stannat hemma och fortsatt att bara umgås, men det var klart att vi skulle ut också, nu när vi hade chansen. Vi gick till Buffalo först, min favoritkrog från förr i världen, och där hade vi det fortfarande väldigt trevligt. Vi träffade på lite folk från gymnasiet, en som jag kände, men inte kände igen först, och en som jag inte kände, men som de andra trodde att jag kände, och en som jag inte kände. :) Vi pratade, uppdaterade oss om vad som hade hänt sen gymnasiet, vad alla hade jobbat med, förhållanden, resor och så vidare. Mycket trevligt. Vid halv ett-tiden så ville de andra till Björnes. Jag ville inte dit egentligen, men jag fann mig i det demokratiska beslutet att gå dit. Väl där så hade jag det inte lika trevligt som på Buffalo, dels eftersom ljudnivån var oerhört mycket högre, dels var folket bra mycket yngre och det var nästan omöjligt att prata med varandra.

Nåväl. Vid två så bröt vi upp och gick hem. Vi kramades om allihop och sa att vi bara måste göra om detta, och det snart. Det borde faktiskt inte vara så svårt. Jag menar, Tommy kan ju ta hand om barnen nån helg nu och då och jag kan ta tåget till Mariestad nån helg när Yenny inte har barnen. Det är klart att vi ska göra om det.

En sak som jag kände när vi var ute i alla fall, det var hur pass mycket äldre man faktiskt har blivit sen vi sprang ute på Statt varje helg. Jag längtar verkligen inte tillbaka till den tiden, även om vi hade roligt, då. Jag är väldigt glad över hur långt jag har kommit i livet sen den tiden. Stabilt förhållande, barn.. jag är verkligen inte samma person som jag var då. Men lite nostalgitripp var det ändå att gå ut i lördags. :)

Nu går vi till nästa punkt, som är dödsfall.

Igår kväll kom det en ambulans in på gården och in till vår granne. Det var inget ovanligt, för ambulansen kommer ofta hem till henne. Exakt varför, det är det ingen som vet. Men sen dök det upp två polisbilar också och då blev jag naturligtvis nyfiken, för detta var något nytt. Man såg inte mycket och de stannade väldigt länge, i flera timmar. Till slut åkte ambulansen iväg, tom, men polisbilarna var kvar. Efter ytterligare ett tag åkte ena polisbilen iväg och istället kom det en stor, grå van. Den såg ut som en ambulans, fast utan markeringarna. De tog ut något som såg ut som en hopfälld solstol och gick in i lägenheten. Efter en liten stund kom de ut igen. Den hopfällda solstolen var tydligen en bår och med sig hade de en övertäckt kropp. Det var alltså en likbil. Det var inte alls väntat. De åkte iväg, både likbilen och polisbilen och jag kände att jag måste veta vem det var på båren, så jag gick till en annan granne och knackade på. Den grannen hade fått veta, av ambulanspersonalen, att det var kvinnan i lägenheten som hade dött. Hur, det är det ingen som vet än och än mindre varför.

Det kan vara vad som helst. Sjukdom, mord, självmord, olycka.. Ingen vet. Om jag förstod det hela rätt så var det kvinnans dotter som upptäckte kroppen. Stackars flicka. Det måste vara hemskt att komma hem och hitta sin mamma död.

Det känns så märkligt att hon skulle vara död. Jag såg henne ju i fredags när hon var ute och grillade och då verkade hon frisk i alla fall. Men man kan väl aldrig veta, antar jag.

Vidare till nästa punkt, BVC.

Det var dags för kontroll för Lukas idag. Vid vägning och mätning visade han sig uppmäta 11.8kg och 86cm. Han blir stor, min lilla kille. :) Hon kontrollerade också lite utveckling på honom, om han kunde stapla tre klossar och om han kunde rita på ett papper. Allt klarade han galant. Vid frågan hur han har utvecklat talet fick jag tala om att även om han har lärt sig en hel del ord på sistone så krävs det i en hel del fall att vara förälder för att förstå vad han säger och många ord låter likadant, även om han menar helt olika saker. Allt detta försäkrade BVC-sköterskan var helt normalt. Inte för att jag var orolig för det, men jag jämför ju en hel del med hur Vanja var vid samma ålder. När hon var 1.5 år så pratade hon i tvåords-meningar redan. Nåväl. Lukas kommer väl ikapp så småningom.

Nu till sista, och den mest irriterande, punkten; barnomsorgsstrul.

Vår ena dagmamma gick ju i pension i samband med semestern. Vi skulle bli uppringda av dagmammornas chef för att få reda på hur vi skulle lösa måndagarna. Hela semestern har jag väntat på att bli uppringd, men inget har hänt. Så igår ringde jag själv till Barn- och ungdomskontoret för att få reda på vad som händer.

En jäkla tur att jag gjorde det, säger jag bara..

När jag väl kom fram och lyckades få tag på en av handläggarna där så fick jag veta att inget alls var gjort på den fronten. Istället stod det en anteckning om att vi bara skulle ha barnomsorg tisdag-fredag! Jamen tjena! Vad ska vi göra på måndagarna då, hade de tänkt? Ta med ungarna till jobbet? Skolka? Nä, jag sa ju ifrån att vi har visst behov av barnomsorg och jag kunde inte förstå hur nån kan ha fått för sig att vi inte skulle behöva det. Nå, den här tjejen skulle kolla upp detta och återkomma. Det var på morgonen, det. Hela dagen gick, och ingen ringde. När det blev kväll, alltså efter att jag hade lagt barnen till och med, så ringde den här killen som är dagmammornas chef. Men inte sjutton ringde han för att lösa måndagsfrågan, inte..

Nej, han ringde för att tala om att den andra dagmamman, den enda vi hade kvar nu, har sjukskrivit sig! Till september nån gång! Jösses! Så inte nog med att vi inte har barnomsorg på måndagar, nu hade vi helt plötsligt ingen barnomsorg ALLS! Men naturligtvis hade de tagit in en ersättare. Bara med det lilla problemet att denna ersättare bor väldigt långt bort från oss. Jag kan inte promerera 3 kilometer med barnen på morgonen och sen cykla till stationen efter det, det funkar ju bara inte. Jag har ingen aning om hur tidigt jag skulle behöva gå upp för att klara det, men det vore jävligt tidigt.

Nå, det hade ju ändå kunnat funka.. men tydligen har alla dagmammor semester även nästa vecka! WHAT!? Varför är det ingen som har sagt detta till oss? De har sagt att det är stängt i FYRA veckor. Vi har pusslat för att få ihop dessa fyra veckorna med våra semestrar och faktiskt lyckats, och nu säger de att det är FEM veckor? Det är ju helt sanslöst.

Som om detta inte vore nog, så när jag frågar dm-chefen hur sjutton vi ska lösa det nästa vecka (eftersom jag börjar jobba på måndag) så säger han: "Har du ingen mormor eller farmor som kan passa barnen?" Ehh.. ja, det är ju därför jag betalar 2000 i månaden till Alingsås kommun, för att min egen mamma ska se efter barnen!

Men vad hade vi för val? Jag fick ringa mamma och be henne komma hit till helgen och se efter barnen. Hon ställer ju upp, men hur kul är det att behöva be om det? Jag vill inte utnyttja mamma och ringa till henne titt som tätt för att vara barnvakt och det ska jag inte behöva heller, tycker jag!

Ja, dm-chefen sa något mer "roligt". Han ansåg att eftersom vi har ett "så stort behov av barnomsorg" (=mer än 40 timmar i veckan) så borde vi inte ha dagmamma, utan förskola. Jaha, men ge oss en plats på en förskola då. Nej, det gick ju inte. Hade vi velat ha barnen på förskola nu i augusti så hade vi behövt anmäla detta i MARS. Vad fan! I mars hade vi inte ens skolat in barnen hos dagmamman! Jag blir så trött.

I dagsläget vet vi alltså ingenting om var barnen ska vara medans vi jobbar. Ingenting! Hur kul känns det på en skala från 1-10? Ska vi behöva offra våra jobb för att de inte kan fixa barnomsorgen? Och ärligt talat: HUR svårt är det att få in två barn på en förskola?

Nej, jag blir bara förbannad. Vi får se när dm-chefen hör av sig igen, vad det blir för lösning. Nån jävla lösning får de ta mig fan komma med. Så här kan vi inte ha det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...