Det här har varit den jobbigaste veckan på länge. Min semester tog ju slut förra veckan, så från och med måndag har jag varit till bemanningsföretagets förfogande. Men inte har de ringt, inte. Måndag, tisdag och onsdag hände absolut ingenting. I och med att vi inte hade någon barnomsorg den här veckan så har min mamma varit här och hjälpt till. När hela onsdagen hade gått utan att jag hade blivit ivägskickad på nåt jobb så började jag undra om jag hade släpat hit mamma i onödan, men det visade sig vara behövligt att hon var här.

Torsdagen kom och väntan på telefonsamtal började igen. Jag kan förstå att folk undrar vad det är som är så jobbigt med att vara ledig halva veckan, men grejen är att man inte ÄR ledig. Man sitter bara och väntar på att nån ska ringa och skicka iväg en till något nytt ställe och undra när de kommer ringa, om de kommer ringa och ifall de ringer, vart man hamnar. Det är ganska påfrestande.

Nå, på torsdagen skulle vi skola in barnen hos den vikarierande dagmamman. Vi skulle vara där klockan fem och jag hade förhoppningen att Tommy skulle köra oss dit (han skulle iväg ganska snart efter jobbet) och därför hade vi börjat med maten i god tid. Tanken var att jag, mamma och barnen skulle äta vid halv fyra och Tommy så snart han kom hem så skulle ingen behöva stressa med maten eller något annat.

Det var min plan, i alla fall. Det gick ju åt helvete.

Kvart över tre ringer bemanningsföretaget och säger att NU har de fått in jobb och jag ska vara på plats om 45 minuter. Tilläggas kan göras att det tar ungefär 20-25 minuter dit med bil och jag har som bekant vare sig bil eller körkort, vilket de naturligtvis vet om på bemanningsföretaget.

Jag kollade snabbt upp hur jag skulle ta mig dit och insåg att tåget jag behövde ta gick halv fyra. Jag hade alltså mindre än 15 minuter på mig att ta mig dit. I vanliga fall cyklar jag till stationen på ungefär 15 minuter. Jag fick kasta mig ur kläderna och i arbetskläderna, rafsa ihop nycklar, mobil och annat jag kunde tänkas behöva, mat hann jag absolut inte fixa något (maten var ju NÄSTAN färdig, men vad hjälpte det?). Sen slängde jag mig upp på cykeln och cyklade som en galning till stan. Jag hann precis in på stationen för att se tåget tuffa iväg...

Så jag fick ringa Tommy och fråga om han kunde köra mig istället. Det kunde han, även om han fick lite bråttom han också då, i och med att han fick köra ungefär 40 minuter extra innan han kom hem (och då fick han slänga i sig maten och sen köra mamma till dagmamman, lämna över mormor och barn till vikarien och sen kasta sig iväg igen). Så jag kom till jobbet ungefär 20 minuter försenat, vilket är jäkligt bra gjort för någon utan körkort och med 45 minuters förvarning (och 3-4 mil till jobbet).

Jobbet vi sattes att göra (vi var 6 stycken bemanningsmänniskor) var enformigt, tungt, trist och jobbigt. Men på plussidan så fick vi sluta när vi var färdiga, istället för att tvingas jobba till midnatt. Jag fick ont i ryggen, knäna och fötterna och skrapade upp fingrarna så de började blöda. När jag kom hem var jag trött, hungrig och helt utmattad och inte särskilt glad. Framförhållning, vad är det? Inget som existerar i den här branschen i alla fall.

Men jag hade i alla fall tur. En av de andra bemanningsgubbarna bodde också i Alingsås, så jag fick skjuts hem och Tommy slapp hämta mig. Jag var väl hemma mellan tio och halv elva nån gång. Hela dagen, ja, hela veckan kändes förstörd på grund av denna panikdag. Idag har jag gått och önskat att de inte ska ringa för jag är så trött och slutkörd, och inte förrens klockan hade passerat fem kunde jag börja slappna av och tänka att "idag ringer de nog inte". Hutlöst. Jag hoppas att de ringer snart och ger mig ett längre uppdrag så jag VET vad jag ska göra, istället för att gå hemma och oroa mig och bara vänta, och vänta.

Nå, hos dagmamman hade det gått bra i alla fall när mamma var där med barnen. Jag grämde mig otroligt mycket över att jag missade deras första inskolningsdag hos vikarien, men jag fick vara med idag i alla fall. Hon verkar trevlig och det blir säkert bra, förutom att det ligger åt helvete för långt bort för att jag ska kunna gå dit på morgonen med barnen. Nå, Tommy får köra dem på morgonen istället.

Kvällen ikväll har varit väldigt jobbig. Efter att barnen hade sovit middag och mamma hade åkt hem så blev barnen rätt så griniga och jobbiga. Lukas vägrade äta maten och vi fick sitta i nästan två timmar bara för att få honom att äta. När det blev dags för säng så inte sjutton lade de sig att sova, inte! Lukas slängde gång på annan ut allting ur sängen. Kudde, filtar, gosedjur och till slut även madrassen! Jag vet inte hur många gånger jag fick gå in och bädda om åt honom och säga åt honom att lägga sig ner och sova, men många gånger var det. Till slut blev jag så frustrerad och arg. När man redan från början är trött och allt annat än pigg, då orkar man inte riktigt med såna dumheter. En gång, visst, men när man har kommit till gång nummer 38 i ordningen, då är det inte kul. Två timmar efter läggning, TVÅ TIMMAR!, då somnade de äntligen.

Nu vill jag bara gå och lägga mig själv och gärna däcka på en gång, sova hela natten och få sovmorgon imorgon. Åka till en tropisk ö, vandra på sandstränder, känna vinden fläkta i ansiktet och den varma sanden mellan tårna. Ta ett dopp i havet och sen vila i en gosig hängmatta under dagens varmaste timmar.

Men istället ska jag sätta mig och skriva en inköpslista, sen gå och lägga mig, antagligen gå upp 3-4 gånger i natt för att byta blöja och trösta gråtande barn, bli väckt halv sju på morgonen, släpa mig upp och sitta som en zombie och äta frukost med två barn som är allt annat än förtjusta i att äta på morgonen.

Men det är okej det också.