Jahapp. Jag tyckte idag att jag läste en vettig debattartikel om hetsen med att hämta tidigt på dagis som en statussymbol. Jag tyckte den var bra skriven och vettig. Som svar på tal till denna publicerade Aftonbladet en artikel där experten Louise Hallin fastslår att: "Barn skadas av långa dagisdagar".

Jomen tack för den käftsmällen. Sen säger hon visserligen att detta bara gäller barn under tre år och hon rekommenderar att barnen börjar dagis först efter tre års ålder. Om det är helt omöjligt så går det också att skola in dem vid två års ålder.

....

Vilken verklighet lever hon i? Hur många kan vara hemma med barnen tills de är minst tre år? Att jag har kunnat det med Vanja beror uteslutande på att vi helt oplanerat fick ett barn till. Utan hans dagar hade jag aldrig kunnat vara hemma så här länge.

Varför ens uttala sig, och få de föräldrar som redan mår dåligt av att vara ifrån sina barn så pass mycket, att må ännu sämre? Hur nödvändigt var det?! Det är nog inte särskilt många föräldrar som låter ungarna vara på dagis så länge som möjligt för att det är så jäkla KUL. De flesta hämtar sina barn så fort som möjligt och vill vara med dem. Men de behöver också ha ett jobb och en inkomst för att kunna ge dessa barn mat och kläder och annat de behöver.

Nä, fy fan alltså. Jävligt onödigt uttalande, får jag lov att säga. Jävligt onödigt.

Tiden rusar iväg. Det känns som att jag har sagt det förr, men så är det. Om en vecka är det påsk och efter påsk ska jag träffa dagmamman och nån vecka senare är det dags att skola in barnen, om jag har räknat rätt. Hua. Slutet på min tillvaro som hemmavarande mamma är snart här. Från och med den 22:e april så är jag officiellt arbetslös istället för mammaledig. Det är lite skrämmande, men samtidigt lite pirrigt. Hade jag bara vetat att jag fick tag på ett bra jobb så skulle det nog inte vara skrämmande alls längre.

Eller jo, nu lurar jag nog bara mig själv, för det ÄR skrämmande att behöva lämna bort barnen. Men jag vänjer mig väl. Det är ju faktiskt för min egen skull jag lämnar bort dem, så att jag kan arbeta och tjäna pengar och dra mitt strå till stacken i den här familjen. Jag tvivlar på att de skulle må dåligt av att vara hos dagmamman, snarare tror jag att de kommer tycka att det är kul att leka med de andra barnen. Det är mest för min egen skull jag är orolig, orolig för hur jag ska klara mig utan dem.

Samtidigt tänker jag att "vad skönt det ska bli att börja arbeta igen och träffa vuxna människor!". För det är ju roligt också. Att bara umgås med barnen hela dagarna kan göra en lite dum i huvudet, så att säga. Nästan det enda man tänker på är ju barn-saker. Vad det går för barnprogram på TVn, vilka leksaker som är var och vad barnen ska ha för kläder på sig när de går ut. Såna saker. Jag saknar lite grann att ha vuxensaker att tänka på.

Nu får jag det att låta som att jag aldrig tänker på vuxensaker, och så är det ju inte. Ekonomin, inköp, matlagning, jobb och till viss del också vad som händer på nyheterna, men det är ändå lite för begränsat.

Nåväl. Saker förändrar sig och det får man leva med.

Idag har jag sökt tre nya jobb än så länge. Ett av dem tror jag inte att jag har så stor chans att få, men what the heck. Jag har sökt det i alla fall så chansen finns åtminstone. Jag tänker rätt mycket på vad Arbetsförmedlingen ska kunna göra för mig. Jag menar, jag tar mycket egna initiativ (ringer runt till företag), letar upp annonser på Platsbanken och söker, har skrivit in mig på flera bemanningsföretags sidor och tycker faktiskt att jag gör allt jag kan för att få ett jobb.

Så vad ska Arbetsförmedlingen kunna hjälpa till med? Jo, de kan ju förstås hjälpa mig gå igenom mina ansökningar och säga vad som är bra och vad som är dåligt med dem. Kanske har de några tips om företag som kan behöva folk, men som inte har annonser ute, men det betvivlar jag faktiskt. I övrigt kan jag inte komma på något. Jo, utbildningar, förstås, det fick jag ju förra gången jag var arbetslös. Och den ledde ju till anställning i fem år, så det var en bra utbildning. :)

Men äh. Jag får väl helt enkelt se vad som erbjuds. Jag får ju hjälp från jobbet också, så det kommer nog gå bra. Om inte så lär jag i alla fall inte sitta och gnälla över att Arbetsförmedlingen inte skaffar mig något jobb, så som vissa andra gör (folk som inte ens är arbetslösa, oftast! Märkligt nog).

Det är en märklig värld vi lever i.