----Innan jag börjar bör jag säga att detta som följer är skrivet på jobbet med papper och penna innan det förts över till bloggen----

Jag är så ARG! Såg dokumentären "Dear Zachary" och det borde jag inte ha gjort. Början var väl okej, om än sorglig, men när det visade sig att hon dödade barnet också, då var det mer än jag klarade av. Skräck och förfäran är allt för milda ord för att beskriva känslorna. Ilska, vanmakt, sorg.. Jag grät öppet, med Lukas i knät.

"Hände, mamma?", frågade han oroligt. Hur ska man kunna förklara för sin 2-årige son att ett barn precis mördades av sin mamma? Det gör man inte.

Ondska. Ett uråldrigt ord. Ett omodernt ord. Idag är det väl ingen som tror att ondska existerar. Inte på riktigt. Idag är det bara störningar som existerar. Om någon utför en ondskefull handling så beror det alltid på någon störning eller psykisk sjukdom. I värsta fall så led personen av tillfällig störning. För ingen normalt fungerande, tänkande människa kan väl göra något så hemskt som att ta någon annan människas liv, än mindre ett barns liv?

Ondska. Jag tvekar. Jag omvärderar. Kanske existerar ondska verkligen? Inte, som i fantasy-böcker, i fast form, en levande kraft, men i form av människor med ont sinnelag, med ont uppsåt. Med beräkning i sina handlingar. Med önskan om att göra ont, att skada andra.

Möjligtvis finns det förklaringar till beteendet. Möjligtvis finns det orsaker till varför. Men vi människor handlar alltid utifrån våra val. Vi väljer alltid att reagera, eller inte reagera, på känslor på olika sätt. En människa som utför en ond handling, som att döda sitt barn, kan inte säga "med detta hände mig, jag är inte ansvarig". Man är alltid ansvarig, och om man dessutom, som kvinnan i filmen, visar noll ånger, inga samvetskval, då hittar jag ingen annan förklaring.

Ondska.

Jag önskar att jag aldrig hade sett filmen. Den gör mig nu, efter sju timmar, fortfarande illamående och gråtfärdig. Jag kände inte personerna i filmen på något vis. Jag har inte varit med om någon liknande upplevelse, men jag har barn; två underbara, fantastiska, älskade barn. Sedan jag blev förälder har jag blivit extra känslig mot allt som har med barn att göra, och att höra hur den här stackars pojken, knappt mer än en bebis, blev berövad på allt; sin pappa, sina farföräldrar, en normal uppväxt, sin framtid och sitt liv, det är mer än jag klarar av. Då brister allt. Tårarna forsar, bröstet värker och jag kramar om mina barn hårt, hårt. Jag gråter och viskar till dem att jag älskar dem, att inget ska få hända dem, att jag ska göra allt för att skydda dem. Men hur ska jag kunna skydda dem från världens ondska?

En klen tröst när det gäller den mördade pojken, Zachary, det är i alla fall att han var älskad. Inte av sina föräldrar (pojkens far blev mördad av mamman innan Zachary föddes) men av sina farföräldrar, av pappans vänner och andra. Han hann bara fylla ett år, men han berörde många människor, blev älskad över allt annat och via dokumentären fortsätter han att beröra.

Men trots detta så önskar jag att jag aldrig hade sett dokumentären eller hört talas om Zachary. För det gör så ont att tänka på den lille, oskyldige pojken. Det gör så ont att tänka på att någon väljer att skada, ja, mer än skada, döda ett litet barn. Ännu värre är att det inte går att sluta tänka på det. Tankarna spinner vidare och undrar hur många barn som dödas av sina föräldrar varje år. Hur många barn man aldrig hör talas om. Barn, som kanske inte ens hade lyxen att vara älskade..

Det gör så ont, jag slits sönder inuti! Vad fan gör jag här?! Jag borde vara hemma hos mina barn och försäkra dem om att de är älskade och att vi, jag och deras pappa, tänker göra allt för att skydda dem. Att vi alltid, alltid, alltid tänker sätta deras bästa främst och att vad som än händer så finns vi där för dem. Alltid.

Idag är det verkligen tungt att jobba. Jag vill inte vara ifrån mina barn, men samtidigt så vill jag naturligtvis jobba. Men just nu, just idag, när jag har sett vad jag har sett och mår som jag gör, då vill jag bara hem. Jag längtar efter helgen, men den är långt bort än. Men nästa vecka blir bättre. Då jobbar jag dag och får träffa Tommy igen. Jag får ju inte se honom på hela veckan när jag jobbar kväll. Jag saknar honom. Jag saknar barnen, trots att jag får träffa dem hela förmiddagarna. Men då är jag tyvärr för trött för att leka med dem. Jag är ju inte hemma förrens ett på natten, liksom. (I natt kommer jag antagligen i säng bra mycket senare eftersom jag har som målsättning att föra in detta på bloggen i natt. Det känns viktigt).

Jag undrar hur jag kommer att sova i natt. OM jag kommer sova alls. Bilderna på den mördade lille pojken, hans sörjande farföräldrar och en bild på en pytteliten kista, bränner bakom ögonlocken. Skräcken ersätter bilderna med barnens ansikten. Mina barn i små vita kistor. Skräcken kramar mitt hjärta med en iskall, beräknande hand. En 40-årig kvinnas ansikte fäster blicken på mina barn och en röst skriker i mitt huvud "nej!". Hon får inte, hon kan inte, hon är död, men hur många som henne finns det i världen?

Naturligtvis vet jag att känslan är ologisk och saknar (nåja) grund. Mina barn är trygga, så trygga de kan vara, men tankarna, och känslorna, rusar så lätt iväg. Speciellt när de är bräddfyllda av sorg och medlidande.

Hur kan man?! Hur kan man som förälder bestämma sig för att straffa barnet, eller någon annan, genom att döda det? Det är för mig obegripligt. Visst, psykiska störningar och psykoser i all ära, men det är för mig en alldeles för lättvindlig förklaring som tas till i parti och minut. Överanvänt, så det saknar mening och betydelse numera. Allt ont som händer, alla människor som mördar kan ju inte bero på psykiska störningar.

Så var jag tillbaka där igen alltså. Ondska.

Men jag är inte nöjd med förklaringen och mitt eget resonemang. "Ondska" är också alltför bortförklarande. Nej. Folk är inte onda. Folk är inte goda. Men folk väljer att göra ont eller gott. Antagligen för egen vinnings skull. Men det kanske är bäst att låta vara osagt.

Avskyvärt är det i alla fall.