Thorn without a rose

Alla inlägg den 5 oktober 2011

Av rikku - 5 oktober 2011 01:36

Före jobbet.


Den här dagen har inte alls börjat lika bra som gårdagen. Inte heller går den i samma positiva tecken som föregående dag. När jag vaknade igår så var jag pigg, utvilad, glad och positiv. Idag vaknade jag trött, utsliten, led av sömnbrist och efter att ha lämnat barnen på förskolan gick jag och lade mig igen, vilket resulterade i att hela dagen gick och inget blev gjort. Precis som jag förutspådde.


Men det slutade inte där.


Till råka på allt så får vi nyheter som inte alls gör oss glada. För att säga sanningen så är jag faktiskt förbannad. Det är orättvist, omotiverat och möjligtvis även diskriminerande. Nu sitter jag på jobbet (är sjukt tidig, vette fan vad som är fel på mig, jag hade kunnat åka en timme senare och ändå haft "gott" om tid) och är förbannad över något som jag inte kan påverka. Just att jag inte kan påverka gör att jag blir än mer arg. Skulle vilja ruska tag i människan och skrika "men skärp dig, för fan!". Men å andra sidan så skulle jag inte göra så ens om jag fick chansen. Jag är alldeles för diplomatisk och försiktig för det.


Men jag skulle önska att jag var sån ibland.


Det här är egentligen en hemlighet, men jag har ett alter ego i min egen drömvärld där jag är allt jag inte är i verkligheten. Där vågar jag och kan allt jag inte kan annars.


Sjunga, exempelvis. Jag älskar att sjunga, men alla hatar min sångröst, så därför sjunger jag sällan när någon hör. I min drömvärld kan jag stå på scen (något jag aldrig skulle våga i verkligheten) och sjunga inför en stor publik och alla älskar mig.


I den världen skulle jag utan problem ringa upp människan och skälla ut denne, och personen i fråga skulle be om ursäkt och ändra sig.


Men det här är verkligheten. Här är jag bara jag och jag kommer inte att ringa och inget kommer att ändra sig.


Ibland suger verkligheten.



Lunch.


Halva dagen har gått och med tanke på omständigheterna så har det gått fort. Jag har lyckats släppa en hel del av ilskan, och tur är väl det. Det är inte särskilt produktivt att vara arg.


Under första passet frågade de om övertid igen. Jag sa nej den här gången (så det är bara fyra timmar kvar till hemgång, whoho!) men fick nästan omedelbart dåligt samvete. Det var nära att jag ändrade mig, men som tur var så kvävde jag den impulsen. Nog för att jag vill ställa upp och hjälpa till, men jag har ett eget liv också som behöver mig. Kanske jobbar jag över imorgon istället, så slipper jag dåligt samvete (som jag inte ens borde ha i första hand). Men så är jag ju knasig också. Oavsett om arbetsgivaren förtjänar det eller inte (gäller alla arbetsgivare jag någonsin haft) så känner jag ett behov av att vara lojal, att ställa upp och hjälpa till. Kanske är det fånigt, kanske är det bra, jag vet inte. Det är bara hur jag är.


Helt utan baktankar är det förstås inte.


Jag räknar med att om jag ställer upp och hjälper till, så tjänar jag på det i slutändan.


Som världen borde vara.



Bussen.


Dagen är slut och jag är snart på väg hem. Jag har nästan blivit helt fri från ilskan jag bar på förut. Nästan, men inte helt. Ibland tänker jag på det och då blossar ilskan upp och jag känner för att svära åt människan, men det går fort över. Som jag redan vet så hjälper det inte. Jag kan ändå inte göra något.


Jag undrar om något skulle bli annorlunda om jag vågade vara den jag drömmer om att vara.


Det är konstigt. Många människor har sagt att de uppfattar mig som en person som säger vad jag tycker och står för vem jag är.


Inte för att vara sån, men jag själv uppfattar mig inte alls så. Visst står jag för mina politiska åsikter och sådana saker, men det finns ju så mycket mer. Säger vad jag tycker.. det finns mycket jag tycker och tänker som jag aldrig skulle drömma om att säga.


Uppriktig. Ärlig. Visst, till en viss gräns. Det finns folk jag inte tycker om, folk jag ogillar och folk jag hatar. De jag inte tycker om, de jag ogillar, inte sjutton går jag runt och säger det till dem! Vad ska det vara bra för? Jag är diplomat, jag är vänlig även mot folk jag inte gillar. Jag tjänar absolut inget på att vara otrevligt uppriktig mot dem. (Sen ljuger jag naturligtvis inte heller och säger till dem att de är mina bästa vänner, men det är ju en annan sak).


De jag hatar.. ja, de är ju tack och lov få, och dem pratar jag inte alls med. Antagligen vet de om att jag inte gillar dem, men gissningsvis inte i vilken utsträckning. Men det här var en parantes. Det var något annat jag tänkte komma fram till.


Jo, just det. Stå för vem jag är, var det ja.


Jag har möjlighet, precis som alla andra människor, att vara exakt så som jag själv önskar. Jag kan välja att klä mig hur jag vill, tala hur jag vill, göra vad jag vill.


Men, och det är här det blir "fel", trots att jag bryr mig rätt lite om vad "folk" tycker, trots att jag är övertygad om att folk har bättre saker för sig än att glo på mig, så känner jag ändå av förväntningar på mig. Antagligen är det mina egna uppfattningar som hindrar mig.


Ett exempel: Jag äger en skinnjacka. Den är skitsnygg och täckt med diverse symboler från Ung Vänster och kommunismen. Jag älskar den jackan. Men jag har den aldrig på mig. Varför? För att det inte känns som att en 30-årig tvåbarnsmor ska ha den typen av jacka. Det är en jacka för rebelliska ungdomar som åker på demonstrationer, deltar i Ung Vänsters kongress och protesterar mot EU-toppmöten.


Hur mycket jag än älskar den jackan, och hur mycket det ändå var jag  så bär jag den inte. Jag kan fortfarande välja att vara den personen som jag en gång var, men konventioner och mina egna gränser stoppar mig.


Jag var den personen en gång. Jag var hetsig, diskuterade både länge och väl om politik och orättvisor. Jag sökte mig en identitet och fann den. Jackan är en del av den identiteten.


Men mycket vatten har flutit under broarna sedan den tiden. Det är inte längre vem jag är. Nu är jag tyst, diplomatisk, startar inga diskussioner och försöker inte sticka ut. Inte så att jag gömmer mig i mängden, men jag har insett att det inte handlar om hur man syns, utan hur man mår.


Och trots att jag ibland önskar att jag var modigare, kaxigare, starkare, bättre, snyggare, så är jag i snitt nöjd med vem och hur jag blev.


Allt jag inte är får plats i drömmarna, men i verkligheten finns i alla fall jag.

ANNONS

Presentation

Länkar

Gästbok

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7
8
9
10 11 12 13 14 15
16
17 18 19
20
21
22
23
24 25
26
27
28 29 30
31
<<< Oktober 2011 >>>

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Följ bloggen

Följ Thorn without a rose med Blogkeen
Följ Thorn without a rose med Bloglovin'

Fråga mig

0 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se