Före jobbet.

Kvällsvecka igen! Men den här veckan ser lite annorlunda ut mot för vad den brukar. Tommy är ledig fram till nästa onsdag, så därför har jag bilen denna vecka. Mindre restid, vilket leder till mindre tid att skriva. Det innebär även noll egentid hemma, eftersom hela familjen är hemma. På plussidan så betyder det att jag inte behöver gå upp klockan sju, utan Tommy får ta barnen. Under förutsättning att han vaknar, förstås.

Själv är jag inte så pigg idag. Ganska trött, faktiskt. Lukas sprang hela natten, så sömnen blev ganska hackig. Visserligen gick Tommy upp med barnen så att jag skulle få sova lite till, men det blev inte så mycket sömn eftersom barnen kom inspringandes til mig med jämna mellanrum.

Men jag piggnar säkert till snart.

Den här veckan har jag tänkt jobba över så mycket som möjligt. Eftersom Tommy tar ut föräldraledighet så blir det ett visst inkomstbortfall och det ska jag försöka minska så mycket som möjligt. Under förutsättning att jag orkar, förstås. Jag har ju bilen den här veckan, så jag är inte tvungen att ha skjuts för att kunna tacka ja.

Senare.

Jepp, det blev övertid. Jag tackade naturligtvis ja direkt. Jag önskar att jag hade bättre koll på hur mycket en övertidskväll är värd, i rena pengar. Jag gillar att veta sådant. Inte för att det spelar någon roll egentligen, inte för om jag tackar ja eller nej. Det ger mer pengar och det är därför man jobbar. Jag skulle aldrig tänka att "det är för lite pengar, det är inte värt det", såvida det inte gav mindre än ordinarie arbete, men det händer ju aldrig.

Vi får ju dels vanlig timlön och ovanpå det både OB-tillägg och övertidsersättning. Utöver det får vi också en baguett och en dricka. :)

Nu brukar det i och för sig bli Tommy som äter upp min baguett, men ändå. Det är ändå schysst med ersättning för mindre än två timmars extra jobb. Den tiden brukar för övrigt springa iväg, så det är inte alls jobbigt att jobba lite extra. Det jobbiga kommer dagen efter när man ska gå upp. Men nu när Tommy är hemma så räknar jag med att det kommer bli lugnt den här veckan.

Det är tal om övertid på söndag också. I dagsläget är det bara löst prat, men man vet ju hur sådant brukar utveckla sig. Gissningsvis är det inte så många som kommer ställa upp och jobba nu på nätterna, så sannolikheten för att det blir övertid känns ganska stor. Det roliga är att det gör mig faktiskt inget. Jag jobbar gärna på söndag också. Fler timmar ger mer pengar och eftersom helgen redan är förstörd (blir ju ingen resa till Tyskland, som sagt) så kan jag lika gärna jobba och få mer pengar. Ju mer pengar vi får, desto mer kan vi betala av på billånet och jag vill verkligen bli av med lånet fort.

Ju fortare vi är av med lånet, desto fortare kan vi lägga undan pengar till roligare saker och jag kan på rak arm komma på minst fyra saker jag hellre skulle vilja lägga pengarna på istället. Edguy är bara en av dem.

Nå. Ärligt talat så finns det nog fem saker, men den femte gör Edguy omöjligt.

Men jaja. Vi får se. En sak i taget är vad som gäller. Först och främst gäller det lånet och det är en bra bit kvar. Men jag har ändå stora förhoppningar och ser ljust på framtiden. Tommy börjar ett nytt uppdrag nästa onsdag och vi hoppas att han får stanna där länge och att det är relativt bra betalt.

Hur man än ser på det så har vi så vi klarar oss gott och väl. Vi kan utan problem betala våra räkningar, vi har pengar till mat, och kan dessutom äta riktigt gott. Allt utöver det är egentligen bara bonus, men jag gillar den bonusen och vill inte att den ska krympa. Det är inte så att vi vänjer oss vid en luxurös livsstil, men jag har blivit van att kunna göra extra inbetalningar på våra lån och vill kunna fortsätta med det så att vi återigen är skuldfria. Att dras med lån år ut och år in är inte kul.

Under hela mitt vuxna liv har jag varit skuldsatt, förutom några dagar i augusti i år. Jag lånade pengar till en insatslägenhet när jag flyttade hemifrån. Jag studerade med studielån. Jag lånade pengar av banken för att köpa bil (tre gånger!). Varje lån har tagit en evighet att betala av, till stor del av dumhet och snällhet. Ja, jag hade kunnat vara skuldfri långt tidigare om jag hade prioriterat mig själv. Men nu gjorde jag inte det och även om det grämer mig till och från så får jag acceptera att det var mitt val då, hur korkat det än kan tyckas så här i efterhand. Jag kan inte leva i det förflutna, och vill det verkligen inte heller. Nutiden har så mycket mer att erbjuda och framtiden har ett löfte om ett liv utan skulder, och det tänker jag eftersträva.

När det gäller ekonomi blir jag nästan manisk i mitt kontrollbehov. Tommy har för längesen tröttnat på mina eviga budgetar och kalkyler. Han överlåter allt med ekonomin till mig, men som tur är så lyssnar han på mig när det gäller större förändringar. På så vis är han ändå delaktig och jag slipper känna mig som en envåldshärskare på ekonomifronten.

Det jobbiga med att vara så manisk som jag är, det är att ibland fastnar jag i "tänk om"-tänket. Jag kan oroa ihjäl mig över saker som inte ens har hänt och som antagligen aldrig kommer att hända. Jag kan bli överlycklig över glädjeprognoser och förvänta mig underverk, bara för att bli besviken när verkligheten kommer ikapp.

Nästan lite borderline-varning på det beteendet. :P

Hemma.

Klockan är tre och jag är hemma igen. Som vanligt så var det inga problem med att jobba över.

Och där skrev jag en massa som jag raderade. Inte bra att skriva sådant. Tar det hemligt istället, om jag nu absolut måste skriva om det.

Känns smartast.