Thorn without a rose

Alla inlägg under oktober 2011

Av rikku - 7 oktober 2011 00:46

Lunch på jobbet.


Jag är ju för jävla rolig. I måndags sa jag att jag inte skulle jobba över den här veckan, eftersom jag inte får något gjort hemma då. Det första jag gör på måndagen är att tacka ja till övertid. Samma på onsdagen och nu även idag. Då har jag ju för sjutton jobbat över lika många dagar som förr-förra veckan! Gah!


Nåja, det ger ju pengar i alla fall. Det är inte riktigt en hel arbetsdag extra, men nära nog.


Jag fick en idé tidigare idag. Jag var inne och surfade på Edguys sida och kollade lite turnédatum och sådant. Då ser jag att det finns biljetter kvar till flera konserter! Vad fan, sticka till Tyskland och se dem igen? JA, TACK!


Nu ska jag bara få Tommy att inse att det är en bra idé också. Jävlar, vad sugen jag blev på att åka, liksom.


Hemma.


Det blev ingen övertid. Strömmen gick två gånger och ingenting fungerade, så den ställdes in. Jag fick skjuts av samma tjej som jag åkt med vid övertid, så hoppsan-sa! Jag var hemma redan innan bussen lämnat jobbet. :D


Nice!

ANNONS
Av rikku - 6 oktober 2011 09:57

Tobias Sammet: What do you want to hear now?

Publiken: *rop och jubel*

Tobias Sammet: Allright, you tell us what you want to hear, and we play what's next on our setlist! So what you wanna hear?

Publiken: *rop med ohörbara ord*

Tobias Sammet: Allright! We haven't understood anything, but we play Avantasia!


Det är förbaskat kul att lyssna på livespelningar ibland alltså. :D

ANNONS
Av rikku - 6 oktober 2011 02:42

Innan jobbet.


Gosh, vad filosofisk man kan vara på kvällskvisten då. Syftar naturligtvis på mitt tidigare inlägg. Vette fasen om jag ska låta det ligga kvar. Det känns som att det kanske var lite väl självutlämnande. Nåja. Jag får bestämma det senare. Just nu sitter jag på busshållsplatsen och väntar på att åka till jobbet. Det verkar bli en riktig vana, det här. Att skriva mina blogginlägg i vanligt pappersformat på väg till och från jobbet, samt på rasterna. Det känns befriande på något sätt. Jag behöver inte skriva färdigt hela inlägget på en gång, utan jag kan knåpa ner mina tankar när jag har tid, fundera och låta formuleringar mogna. Jag drabbas inte heller av dessa blockeringar som jag får ibland när jag sitter vid datorn. Det känns lite som terapi, det här att skriva för hand.


På jobbet.


Japp, jag tackade ja till övertid idag. Än så länge vet jag inte om det blir av, eftersom det hänger på om jag får skjuts eller ej, precis som vanligt.


Men i och med att jag tackade ja idag så måste jag nog säga nej imorgon. Jag har ju en del saker jag vill ha gjort den här veckan. Som alltid.


Jag har, som vanligt, gjort upp en plan för våra ekonomiska mål som jag har satt upp. Målen är fem till antalet i dagsläget och planen är att nå alla fem mål inom fem år. Varje mål är lite svårare än föregående, vilket gör att det kommer bli en utmaning att nå dem. Det första, och lättaste, har vi fram till årsskiftet på oss att nå. Med lite tur så kanske vi når målet redan i november. Så det känns positivt.


Med största sannolikhet så kommer dessa mål ändras en massa gånger på fem år, särskilt om våra inkomster ändras. Om exempelvis Tommy tjänade lika mycket som jag så hade jag ställt fram målen och satt högre krav på vårt sparande, och tvärtom . Vid minskad inkomst hade jag ju fått flytta tillbaka målen och i värsta fall lägga allt på is.


Men om jag nu är övertygad om att allt kommer ändras flera gånger om på de här fem åren, vilket jag är, varför då alls göra mål som sträcker sig så långt? Varför inte bara göra beräkningar för ett mål åt gången?


Jo, för det första tycker jag att det är motiverande att ha långsiktiga mål. Det är lättare att se vad sparandet behöver ligga på för att uppnå målen. Det är också lättare att sätta press på sig själv, att anstränga sig hårdare och kämpa mer om man har flera saker att uppnå inom en viss tidsperiod.


Det är samma sak hemma med städningen. Om jag bara lite löst bestämmer mig för att städa (jämför ett allmänt mål att spara) så blir det absolut ingenting gjort. Målet är för luddigt och blir därmed omöjligt att uppnå. Gör jag däremot en lista över vad som ska göras och sätter en tidsram runt (klara, tydliga sparmål inom en specifierad tid) då är det lätt att beta av, bocka av och ha en överblick över vad som är gjort och vad som återstår.


Hemma.


Jag fick skjuts idag också, så därmed blev det övertid till två igen. Jag kommer antagligen vara ett vrak imorgon igen. Uh. Hoppas verkligen detta visar sig i lönekuvertet sen.


Barnen hade fotografering på förskolan idag. Jag har fått höra att de var väldigt duktiga, så nu ska det bli spännande att få hem fotografierna. Förra året blev bilderna helt underbara. Jag hoppas på något liknande i år.


Jag ska inte skriva så mycket mer. Klockan är nästan tre och jag måste sova.


Natti, natti, gott folk.

Av rikku - 5 oktober 2011 01:36

Före jobbet.


Den här dagen har inte alls börjat lika bra som gårdagen. Inte heller går den i samma positiva tecken som föregående dag. När jag vaknade igår så var jag pigg, utvilad, glad och positiv. Idag vaknade jag trött, utsliten, led av sömnbrist och efter att ha lämnat barnen på förskolan gick jag och lade mig igen, vilket resulterade i att hela dagen gick och inget blev gjort. Precis som jag förutspådde.


Men det slutade inte där.


Till råka på allt så får vi nyheter som inte alls gör oss glada. För att säga sanningen så är jag faktiskt förbannad. Det är orättvist, omotiverat och möjligtvis även diskriminerande. Nu sitter jag på jobbet (är sjukt tidig, vette fan vad som är fel på mig, jag hade kunnat åka en timme senare och ändå haft "gott" om tid) och är förbannad över något som jag inte kan påverka. Just att jag inte kan påverka gör att jag blir än mer arg. Skulle vilja ruska tag i människan och skrika "men skärp dig, för fan!". Men å andra sidan så skulle jag inte göra så ens om jag fick chansen. Jag är alldeles för diplomatisk och försiktig för det.


Men jag skulle önska att jag var sån ibland.


Det här är egentligen en hemlighet, men jag har ett alter ego i min egen drömvärld där jag är allt jag inte är i verkligheten. Där vågar jag och kan allt jag inte kan annars.


Sjunga, exempelvis. Jag älskar att sjunga, men alla hatar min sångröst, så därför sjunger jag sällan när någon hör. I min drömvärld kan jag stå på scen (något jag aldrig skulle våga i verkligheten) och sjunga inför en stor publik och alla älskar mig.


I den världen skulle jag utan problem ringa upp människan och skälla ut denne, och personen i fråga skulle be om ursäkt och ändra sig.


Men det här är verkligheten. Här är jag bara jag och jag kommer inte att ringa och inget kommer att ändra sig.


Ibland suger verkligheten.



Lunch.


Halva dagen har gått och med tanke på omständigheterna så har det gått fort. Jag har lyckats släppa en hel del av ilskan, och tur är väl det. Det är inte särskilt produktivt att vara arg.


Under första passet frågade de om övertid igen. Jag sa nej den här gången (så det är bara fyra timmar kvar till hemgång, whoho!) men fick nästan omedelbart dåligt samvete. Det var nära att jag ändrade mig, men som tur var så kvävde jag den impulsen. Nog för att jag vill ställa upp och hjälpa till, men jag har ett eget liv också som behöver mig. Kanske jobbar jag över imorgon istället, så slipper jag dåligt samvete (som jag inte ens borde ha i första hand). Men så är jag ju knasig också. Oavsett om arbetsgivaren förtjänar det eller inte (gäller alla arbetsgivare jag någonsin haft) så känner jag ett behov av att vara lojal, att ställa upp och hjälpa till. Kanske är det fånigt, kanske är det bra, jag vet inte. Det är bara hur jag är.


Helt utan baktankar är det förstås inte.


Jag räknar med att om jag ställer upp och hjälper till, så tjänar jag på det i slutändan.


Som världen borde vara.



Bussen.


Dagen är slut och jag är snart på väg hem. Jag har nästan blivit helt fri från ilskan jag bar på förut. Nästan, men inte helt. Ibland tänker jag på det och då blossar ilskan upp och jag känner för att svära åt människan, men det går fort över. Som jag redan vet så hjälper det inte. Jag kan ändå inte göra något.


Jag undrar om något skulle bli annorlunda om jag vågade vara den jag drömmer om att vara.


Det är konstigt. Många människor har sagt att de uppfattar mig som en person som säger vad jag tycker och står för vem jag är.


Inte för att vara sån, men jag själv uppfattar mig inte alls så. Visst står jag för mina politiska åsikter och sådana saker, men det finns ju så mycket mer. Säger vad jag tycker.. det finns mycket jag tycker och tänker som jag aldrig skulle drömma om att säga.


Uppriktig. Ärlig. Visst, till en viss gräns. Det finns folk jag inte tycker om, folk jag ogillar och folk jag hatar. De jag inte tycker om, de jag ogillar, inte sjutton går jag runt och säger det till dem! Vad ska det vara bra för? Jag är diplomat, jag är vänlig även mot folk jag inte gillar. Jag tjänar absolut inget på att vara otrevligt uppriktig mot dem. (Sen ljuger jag naturligtvis inte heller och säger till dem att de är mina bästa vänner, men det är ju en annan sak).


De jag hatar.. ja, de är ju tack och lov få, och dem pratar jag inte alls med. Antagligen vet de om att jag inte gillar dem, men gissningsvis inte i vilken utsträckning. Men det här var en parantes. Det var något annat jag tänkte komma fram till.


Jo, just det. Stå för vem jag är, var det ja.


Jag har möjlighet, precis som alla andra människor, att vara exakt så som jag själv önskar. Jag kan välja att klä mig hur jag vill, tala hur jag vill, göra vad jag vill.


Men, och det är här det blir "fel", trots att jag bryr mig rätt lite om vad "folk" tycker, trots att jag är övertygad om att folk har bättre saker för sig än att glo på mig, så känner jag ändå av förväntningar på mig. Antagligen är det mina egna uppfattningar som hindrar mig.


Ett exempel: Jag äger en skinnjacka. Den är skitsnygg och täckt med diverse symboler från Ung Vänster och kommunismen. Jag älskar den jackan. Men jag har den aldrig på mig. Varför? För att det inte känns som att en 30-årig tvåbarnsmor ska ha den typen av jacka. Det är en jacka för rebelliska ungdomar som åker på demonstrationer, deltar i Ung Vänsters kongress och protesterar mot EU-toppmöten.


Hur mycket jag än älskar den jackan, och hur mycket det ändå var jag  så bär jag den inte. Jag kan fortfarande välja att vara den personen som jag en gång var, men konventioner och mina egna gränser stoppar mig.


Jag var den personen en gång. Jag var hetsig, diskuterade både länge och väl om politik och orättvisor. Jag sökte mig en identitet och fann den. Jackan är en del av den identiteten.


Men mycket vatten har flutit under broarna sedan den tiden. Det är inte längre vem jag är. Nu är jag tyst, diplomatisk, startar inga diskussioner och försöker inte sticka ut. Inte så att jag gömmer mig i mängden, men jag har insett att det inte handlar om hur man syns, utan hur man mår.


Och trots att jag ibland önskar att jag var modigare, kaxigare, starkare, bättre, snyggare, så är jag i snitt nöjd med vem och hur jag blev.


Allt jag inte är får plats i drömmarna, men i verkligheten finns i alla fall jag.

Av rikku - 4 oktober 2011 12:41

Fan också.


Det är allt jag kan och hinner säga nu. Fan!

Av rikku - 4 oktober 2011 07:52

Det blev en "jag-är-alldeles-förstörd"-morgon. Händelserna gaddade ihop sig mot mig i natt. Jag kom ju i säng före tre, lyssnade på lite musik för att bli trött (ibland räcker det med en låt eller två för att ögonen ska ramla ihop) och helt plötsligt kryper Lukas upp i sängen! Uuh! Sprallig, iskall väderkvarn som vill "gota mammas säng, tund". Men vad gör man? Klart ungen får komma och gosa en stund. Men efter en halvtimmes snurrande och sparkande så fick han gå och lägga sig i sin egen säng. Jag lade på honom ett extra täcke och hoppades att han inte skulle sparka av sig båda (han var verkligen kall!) och gick och lade mig igen.


Nu var klockan närmare fyra. Halv sex ringde väckarklockan. Runt sex-tiden så vaknade ungarna. Jamen tack ska ni ha!


Tur att jag kan lägga mig igen när jag har lämnat dem på förskolan.. Men som sagt.. nu lär det ju inte bli något gjort här hemma istället.

Av rikku - 4 oktober 2011 02:45

Tidigare i eftermiddags.


Men lol. Jag skrev på bloggen tidigare att jag inte skulle jobba över en massa den här veckan, så som jag gjorde förr-förra veckan, eftersom jag blev så trött och inte orkade med något hemma, och vad händer? Under första passet kom en av lagledarna och frågade om jag skulle jobba till två, och vad svarar jag? Jag sa ja! Vad fan... efter att ha sagt till mig själv att "nej, ingen övertid den här veckan" så säger jag ja direkt när de frågar. Jag tänkte inte ens efter, jag bara sa ja. Hm. Nå, vi får väl se hur det blir. Kravet för att jag ska kunna jobba över är ju att jag kan ta mig hem, så vi får väl se om någon kan köra mig eller inte. I skrivande stund har jag inte fått något besked om det.


Senare.


Okej, jag har skjuts hem, så då blir det övertid. Men om de frågar imorgon måste jag säga nej. Vad sjutton, jag måste tänka lite på mig själv och mitt eget liv. Jag såg ju hur det gick förra gången. Visst, att jobba var inga problem, inte ens den dagen vi jobbade till tre, men hemma var det katastrof. Nu blev ju barnen visserligen sjuka i samma veva, så jag kunde ju inte gå och lägga mig igen, men ändå.


Problemet är nog mest att jag är så jäkla snål, så frågas det efter folk som vill jobba över så tackar jag ja och tänker på alla extra pengar det kommer ge. Dessutom räknar jag på alla pengar vi sparar om jag jobbar över. Okej, det lät kanske lite knepigt, men så här är det:

  • Om jag jobbar över så får vi mer pengar (naturligtvis).
  • Om vi får mer pengar, så kan vi spara mer.
  • Om vi kan spara mer, så kan vi göra fler extra inbetalningar på lånet.
  • För varje 10 000 extra vi betalar så sparar vi cirka 3000 kr i räntor.

Det är ganska mycket pengar, och en av anledningarna till att vi vill betala så mycket som möjligt på lånet så fort som möjligt. Det finns roligare saker att göra för pengarna än att betala ränta. (Som att gå på konsert och se Edguy, exempelvis).


Haha, jag undrade just hur lång tid det skulle ta innan jag drog in Edguy i inlägget (som för närvarande är i pappersform, eftersom jag sitter på jobbet och skriver detta). Att jag sitter och skriver på jobbet är för övrigt en ganska stark indikation på att övertiden idag faktiskt behövs. Det kommer så lite karosser att man får sitta ner rätt mycket. I vanliga fall har man inte ens tid att skicka iväg ett litet sms under passet, och här sitter jag och fyller sida upp och sida ner med text till min blogg.


Hemma.


Ja, då var man äntligen hemma då. Klockan närmar sig tre, men jag är fortfarande pigg. Men så fort jag går från datorn så kommer säkert tröttheten. Jag tänkte ändå bara fylla i det jag skrev på jobbet, innan det går för mycket tid. Det ska bli intressant att se hur jag mår om några timmar, när det är dags att gå upp. Just nu känns det som att jag skulle kunna börja jobba ett helt nytt arbetspass utan problem, men när jag går upp så gissar jag att jag kommer vara ett vrak. Å andra sidan sov jag ju rätt bra förra natten, så jag kanske håller mig pigg trots få timmars sömn.


Man kan ju hålla en tumme för det i alla fall. :)

Av rikku - 3 oktober 2011 12:42

Jaha, så var fritiden snart slut för idag. Klockan närmar sig ett och det är dags att göra sig i ordning för jobbet. Jag tror fortfarande att dagen kommer bli jättebra, så vi får hoppas att jobbet lever upp till mina förväntningar för dagen. ;)


Det är kvällsvecka igen (obviously) och den här gången ska jag nog inte jobba över så mycket som förra gången. För sjutton, jag fick ju nada gjort här hemma! (Och det efter att ha börjat så glatt med att konstatera att på kvällsveckorna får jag såååå mycket gjort hemma). Men kommer man hem halv tre-halv fyra så är man ju ett vrak klockan sju på morgonen. There's no helping to that.


Nåja. Iväg och fixa mackorna och sen kasta sig iväg till jobbet. :)

Presentation

Länkar

Gästbok

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7
8
9
10 11 12 13 14 15
16
17 18 19
20
21
22
23
24 25
26
27
28 29 30
31
<<< Oktober 2011 >>>

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Följ bloggen

Följ Thorn without a rose med Blogkeen
Följ Thorn without a rose med Bloglovin'

Fråga mig

0 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se