Vad sjutton! Mina barn är riktiga, mesiga stadsungar! Vi är på besök hos min pappa och strax före middagen tänkte jag att det kunde vara kul att gå ut i mörkret med ficklampor och leka, nu när vi för en gångs skull hade riktigt mörker att vistas i. Visst, ungarna var med på noterna och tyckte att det skulle bli kul. Ända tills vi gick ut. DÅ helt plötsligt börjar Vanja gnälla om att hon vill gå in och hon är rädd för mörkret (!). Det slutade ju med att hon fick gå in och jag och Lukas var ensamma ute. Men det var ju redan försent. Lilla härmapan hade ju redan snappat upp vad storasyster sa, så han började också tjata om att han var rädd för mörkret och ville gå in. Så det var ju bara att traska in. Väl inne så började ungarna tjata om att de ville gå ut igen med ficklamporna (eftersom de inte fick leka med ficklamporna inomhus). Tack, men nej, tack. Jag klär inte på alla ungar (och mig själv) igen bara för att vara ute i två minuter till.

Vi måste bort från staden! För sjutton, ungarna kan inte ens se vanligt, RIKTIGT mörker utan att gnälla. Stadsungar uti fingerspetsarna har de blivit. :( Det ska vara konstgjort mörker för dem och gatlampor varannan meter. Inga stjärnor ska synas alltför klart, det är väl läskigt. Nej, nu överdriver jag, men vad sjutton! När jag var barn så tyckte vi att det var hur kul som helst att gå ut i mörkret med ficklampor och leka. Mina ungar piper direkt och vill gå in istället..

*suck*