Jag är arg. Jag är mer än arg. Jag är rent ut sagt förbannad. Det kunde man ju tycka är illa nog, men det är värre ändå. Jag är förbannad på jobbet. Då menar jag fysiskt, alltså. Inte att jag är arg på mitt jobb, utan jag befinner mig på jobbet och jag är förbannad. Det är en arbetskamrat som har gjort mig så här arg. Detta är nog första gången i mitt arbetsliv som en arbetskamrat, en kollega, har gjort mig så här arg. Nej, det är det förresten inte. Det har hänt en gång på Camfil också med killen jag skulle lära upp att ta över efter mig när jag skulle gå på föräldraledighet, men det är en annan historia.

Men naturligtvis är det en kille den här gången också. Jag är så less på människan! Det är liksom hela tiden någonting. Konstiga uttalanden, taskig attityd och så att allt hela tiden måste kretsa kring honom. Det är bara han som spelar roll, tydligen. Att andra får lida spelar ingen som helst roll. Idag var det jag, och det är därför jag är arg. Kompromissa, vad är det för något? Går det att göra? Näää, det gör det inte.

Grr! Jag är en resonlig människa. Jag är inte lättretad, absolut inte på jobbet. (Hemma kan det väl vara lite si och så med den saken. Stackars Tommy..) Men nu är min gräns nådd. Nu är jag arg.

Ja, just det. Jag är ju långsint också. Hur ska det här gå?