Så jag läste ut sista boken igår. Vad hände, då? Jo, jag blev besviken. Mitt "happy ending" som jag ville ha, uteblev. Istället blev det tårdrypande, sorgligt slut med barn som dog. Ja, och så dog huvudpersonen också då. För sin sons hand, precis som profetian hade sagt.

Usch. Jag som gillade böckerna. De var ju bra. Men nu kommer jag aldrig läsa om dem, antagligen. Olyckliga slut gör mig allergisk mot att läsa om böcker, tyvärr. :( Och nej, det går inte att läsa allt utom slutet, om nu någon tänkte föreslå det.

Jag fick en hög med böcker i julklapp. Fyra av böckerna, som jag fick av min syster, var Sagan om klanen Otori. Egentligen var det en triologi, men den fick sedan en uppföljare som, såvitt jag förstår, tar upp det som inte nämndes i triologin. Jag har även förstått att böckerna har fått en prequel, men den boken har jag inte. Än.

Hur som helst. Nu har jag läst ut de tre första böckerna, de som utgör den ursprungliga triologin. Böckerna är otroligt bra och det var väldigt svårt att släppa ifrån sig dem. Endast tredje boken läste jag lite mer slarvigt på slutet eftersom jag var otålig och ville att de skulle komma till sak så man fick reda på vad som hände huvudpersonerna. Det är bara den sista fjärde-femtedelen av tredje boken som blev lite seg, i övrigt så har varje sida varit fullspäckad med handling och beskrivningarna har varit på en väldigt bra nivå (till skillnad från exempelvis Auels böcker som man med lätthet hade kunnat korta av med säkert hälften).

Namnet på författaren, Lian Hearn, gjorde mig lite förvirrad. Visserligen är inte namnet typiskt manligt eller kvinnligt men jag tolkade namnet som att det var en man, men stilen på böckerna, sättet på vilket de berättades, gav mig känslan av att det var en kvinna som hade skrivit dem. Det är inte ofta jag får såna känslor när jag läser en bok. Möjligtvis beror det på att de flesta böcker jag läser är skrivna av män. Nå, en googlesökning gav mig svaret. (Google är min vän). Lian Hearn är en kvinna, och namnet är en psydonym. Hennes riktiga namn är Gillian Rubinstein, men jag kan inte påstå att jag känner igen det namnet heller, trots att hon har gett ut böcker under sitt riktiga namn tidigare. Det som gör mig förvånad är att jag så tydligt hade en känsla av att det borde varit en kvinna som skrivit det jag läste, trots att namnet ledde mig att tro att det var en man.

Mycket märkligt.

Imorgon, om tiden till det finns, så ska jag påbörja, och förhoppningsvis avsluta, den sista boken, där jag hoppas få reda på om hans son verkligen kommer ta huvudpersonens liv eller inte. Jag hoppas på ett "inte" för ett lyckligt slut.

I'm a sucker for happy endings.

Idag blev jag ganska full i skratt när jag kom upp. Barnen, som vanligt uppe och vakna före mig, hade klätt på sig själva. De hade varit inne hos mig och frågat om de fick ta nya kläder (efter att jag lackade på att det låg kläder överallt (många använda bara en gång) så måste de numera be om lov för att hämta nya kläder ur garderoben) och jag sa att de fick det. ("Toppen!", utropar Lukas och springer in i rummet för att hämta kläder).

När jag sedan kommer upp så får jag se vad de har satt på sig. Vanja är rosa från topp till tå. Lukas är lika blå som Vanja är rosa. De har matchat allt från strumpor till tröja i samma färger. Det kan inte bli mer stereotypiskt än så. Det är nästan så att jag blir orolig för vad de på förskolan och övriga föräldrar ska tycka och tänka om det. ;) Men bara nästan, såklart.

I övrigt så har det varit en jobbig första arbetsvecka på det nya året. Vi jobbar kväll, och det är ju alltid lite jobbigare eftersom sömnen aldrig blir vad man önskar att den var. Speciellt i tisdags var det jobbigt. Då fick jag sticka in till stan direkt efter att jag hade lämnat ungarna på förskolan för att fixa ett pass till London-resan. Passfotot blev för övrigt katastrofalt. Men vad kan man förvänta sig? Jobbat kväll, sovit dåligt, inte hunnit duscha, mössa på huvudet eftersom det var svinkallt ute.. ja, ni hör ju hur det låter. Det är nästan så att man tror att jag har gått IN för att få ett dåligt passfoto. :) Håret stod åt alla håll och kanter. Det var rufsigt och platt på samma gång (grattis mössan, det lyckas jag aldrig med själv om jag försöker) och så säger polismannen till mig när jag ska ta kortet; "Du får absolut inte le!". Eh.. okej. Why not, undrar man ju direkt, men det är bara att göra som han säger. Så resultatet blev; trött, rufsig, på gränsen till ovårdad och sur min. Okej, inte utpräglat SUR kanske, men allt som inte är leende blir ju nästan surt. Det ser på allvar ut som om de tagit ett mug shot på mig.

Men who cares? Det är ju ändå bara ett passfoto. Knappast något som många människor kommer titta på, så spela roll då hur man ser ut.

Igår började jag läsa en ny serie som jag fick i julklapp av min syster. Serien heter "Sagan om klanen Otori" och första boken heter "Över näktergalens golv". Författaren heter Lian Hearn. Titeln i sig låter som "tråkig, händelselös bok där texten i princip går ut på att förmedla beskrivningar av landskap och poetiska ordvändningar". Det är så jag hade tänkt om jag hade sett boken i en bokhandel och aldrig i livet att jag hade köpt den.

Så då är det ju tur att min syster inte tänker likadant som jag, utan köpt boken till mig, ja, faktiskt hela serien. När jag började läsa den.. det var knappt att jag kunde lägga ifrån mig den! Jag hade med den till jobbet och aldrig har väl rasterna känts så korta! Gah! Jag ville bara att tiden skulle springa iväg så jag fick rast igen och kunde fortsätta läsa. När jag kom hem satt jag uppe tio extra minuter och läste klart boken. Idag ska jag börja på nästa bok och jag hoppas verkligen att den håller spänningen uppe lika bra som första boken. Det var längesen jag läste en bok som verkligen inte gick att släppa ifrån sig. Jag har annars börjat med Pratchetts "Unseen Academicals" och jag har väldigt svårt att komma in i boken. Än så länge har det hänt absolut ingenting, men jag har förhoppningar om att det ska lossna snart (det brukar ju göra det), men nu får Pratchett ligga på is medans jag läser klart Hearns böcker.

Japp, då var man tillbaka i bloggosfären igen. Mycket har hänt, såklart, och inte ett ord har blivit skrivet här. Men så kan det vara ibland när man är ledig.

Så, vad har hänt då? Jo, jag har ju varit ledig sedan jul. Jag jobbade dagen före julafton, men sedan har jag varit helt ledig. Men nu är det slut på det. Imorgon är det jobb igen, lite mjukstart så här efter ledigheterna.

Julen har varit mycket trevlig. Ungarna har fått miljontals med paket och för dem var det julafton i ungefär en vecka eftersom folk är utspridda åt alla håll och kanter. Kul för dem, förstås, men samtidigt blir de lite bortskämda. När vi hälsade på mina vänner i Mariestad så fick de bara varsin paket och Vanja uttryckte sin besvikelse över att "bara" få ett paket. Hrm.. var glad att du får paket alls, unge. :)

Julafton var vi hos Tommys föräldrar. Tommys lillebror agerade tomte, efter mycket om och men (och med uttalandet att det här var absolut sista gången, hehe). Vi hade en liten julklappsutdelning hemma innan, för jag ser ingen mening med att dra ut på paketöppnandet bara för att, så som man ofta upplevde det när man var barn. Barn blir bara irriterade och uttråkade och tjatar hål i öronen på de vuxna och ingen har någon glädje av det.

Det var väldigt trevligt och det blev väldigt sent för barnen. Jag gick hem med dem vid halv nio-tiden och då hade de börjat bli gnälliga och frågade när vi skulle gå hem. Tommy stannade självklart kvar längre. Vi har ju så nära hem, så det är inga problem att gå hem med dem själv, även om de är trötta. Väl hemma så däckade de på ungefär fem minuter, de söta små liven.

På måndagen var vi tillbaka hos Tommys föräldrar. Då hade Tommys bror med familj kommit tillbaka och vi hade ytterligare en julklappsutdelning. Det fanns julmat kvar, så vi fick julmiddag en gång till hemma hos dem. Men utöver dessa två gånger så har vi inte ätit någon julmat, faktiskt. Alla resonerade tydligen så att vi säkert var trötta på julmat, så vi fick inte julmat hos någon mer under resten av ledigheten. :P

Tisdagen åkte vi till mina hemtrakter. Först hälsade vi på mamma (julklappsutdelning nummer fyra) och senare på eftermiddagen åkte vi till mina vänner i Mariestad (JKU 5). Det var första gången vi fick se Åsas lägenhet, så det var väldigt spännande. Tyvärr så led jag rätt mycket av huvudvärk (det har jag gjort ofta de senaste veckorna, av någon anledning) och jag fick en tablett av Åsa. Det hjälpte lite i alla fall. Sen passade ungarna på att vara helvilda för ovanlighetens skull (ovanligt när vi är någon annanstans än hemma, alltså) och jag kände att jag inte gjorde annat än sade till dem under hela besöket. Så det var ju tråkigt.

Onsdagen åkte vi hem till farmor och farfar, tillsammans med pappa och bröderna (JKU 6). Där fick barnen de julklappar som jag tror blev allra mest uppskattade; Lukas fick ett trumset och Vanja en Hello Kitty-laptop (bland många andra, förstås). Det där trumsetet, alltså.. Lukas bara sken med hela ansiktet när han såg den och naturligtvis var jag tvungen att packa upp den direkt så han fick prova. Många andra leksaker fick vänta kvar i sina förpackningar tills vi kom hem till Göteborg igen, men trummorna vägrade jag låta honom vänta på. När han satte sig och började trumma så riktigt lyste han av lycka. Han bankade på trummorna, slog på cymbalen och stampade på pedalen till bastrumman och sen tittade han upp och utbrast: "Ja kunne!" Och det kunde han verkligen. Vanja å sin sida satt med laptopen och klurade på saker som "Hitta den gömda siffran" eller "Vilken är störst?". En del av uppgifterna är alldeles för svåra för henne än så länge, men hon lär sig säkert fort.

Torsdagen gjorde vi inget speciellt, vad jag minns. Vi var hemma hos pappa på förmiddagen (han jobbade kväll hela veckan) och på eftermiddagen åkte vi hem till mamma. På fredagen var vår planerade avfärd till Karlstad för att hälsa på syster-yster med familj, men innan vi åkte dit så for vi till mormor och morfar och hälsade på. Det var nog två år sen vi var där senast, men det har sina orsaker. Den främsta orsaken är väl att mormor och morfar oftast blir bortprioriterade när vi är hemma på besök eftersom vi sällan hinner hälsa på alla. Det faller sig naturligt att det är de som blir bortvalda när vi måste välja eftersom jag inte har den där nära kontakten med mormor och morfar så som jag har med exempelvis farmor och farfar. Vad det beror på vet jag mycket väl, men många har sina egna teorier och åsikter om det, så jag bryr mig inte ens om att förklara.

Nå, efter besöket hos mormor och morfar så åkte vi hem till pappa först för att hämta upp de sista grejerna och sedan bar det av till Karlstad. Där blev det ytterligare en julklappsutdelning (nummer sju), den sista, och barnen fick ännu fler instrument, varsin blockflöjt. Nu kan de nästan spela en hel orkester här hemma. :) De har blockflöjt, gitarr och trummor. Trumpeten är sönder sedan länge, liksom den första gitarren som Vanja fick.

Hemma hos syster-yster hade vi det väldigt trevligt. Vi har ätit god mat, spelat spel, varit ute i deras sommarstuga där barnen fick springa av sig lite, grillat korv, smällt raketer (tidig kväll så barnen fick se) och tittat på det riktiga nyårsfirandet vid tolvslaget. Det var många som istället för raketer skickade upp såna där kinesiska lyktor och det var väldigt fint. Det ska nog vi göra nästa nyår, tror jag. Känns lite mysigare och mindre farligt än raketer. :)

Så avslutningen på det förra året var väldigt trevlig.

Början på det nya året var däremot allt annat än trevligt.. Det började när vi skulle åka hem på nyårsdagen.

Snö. Massvis med snö som bara vräkte ner. Vi har inte sett en snöflinga under hela säsongen och helt plötsligt kom det stora lass. Eftersom Tommy hade druckit på nyårsaftonen så låg det ju på mig att köra hem i eländet. Det var väldigt otrevligt. Trots att vi åkte nånstans efter tolv (kanske rentav ett-tiden?) så hade inte en enda plogbil varit ute och skottat. Det var ganska läskigt att köra i det. Eländet fortsatte en bra bit neråt, men konstigt nog så märkte vi aldrig när det slutade. Jag vet i alla fall att snön fortsatte en bit efter Säffle för det hade vi pratat om tidigare att det var säkert slut efter Säffle. Nå, jo, det var det ju, men vi kan inte säga HUR långt efter.

Nå, hem kom vi i alla fall. Men det nya året fortsatte att gå åt helvete. Efter hemkomsten så visade det sig att ALLA, jag menar verkligen ALLA, i familjen hade blivit förkylda. Jag är nog värst drabbad. Snuva, feber, hosta, huvudvärk.. you name it. Natten till tisdagen så sov jag exakt ingenting. Jag låg vaken hela natten och snörvlade. Hela huvudet kändes som bomull, samtidigt som det kändes som en ballong. Helt tjockt var det. Jag har införskaffat Ipren, Alvedon och Kanjang och försöker kurera mig så gott det går. (Fy fan vad dyrt Kanjang är! Frågan är om det är värt det..) Nå, jag mår bättre i alla fall, men jag är fortfarande förkyld.

Bakslag nummer tre råkade Tommy ut för. Han har antagligen lyft fel på jobbet så på torsdagen hade han så ont i ryggen att han inte tog sig upp ur sängenn. Kul.. Tur i oturen är ju att det är röd dag idag, så han är inte borta så mycket från jobbet ändå.

Och som ett brev på posten så fick vi höra tråkiga nyheter också, men det är inget jag skriver ut här.

Så nu väntar man nästan bara in nästa tråkiga grej som det nya året ska bjuda på. Början har ju verkligen varit åt helvete.

Lite positivt finns ju i alla fall att se fram emot:

• Lukas fyller snart år. Lill-killen fyller tre år. TRE! ÅR! Stora killen nu, ju.
• Om mindre än en månad åker jag och Tommy till London. Yay! (Måste fixa pass först bara). Det ska bli sjukt kul.
• Båten är förhoppningsvis snart avbetald (slutet av februari). Sen kan vi fokusera på billånet igen.