Den här låten är så fin och så sorglig. Jag vill bara gråta varje gång jag hör den. Ännu mer sorgligt är det att jag har två äldre släktingar som mer eller mindre är i den situationen..

Say my name
So I will know you're back
You're here again for a while
Oh, let us share
The memories that only we can share
Together

Tell me about
The days before I was born,
How we were as children

You touch my hand
These colors come alive
In your heart and in your mind
I cross the borders of time
Leaving today behind to be with you again

We breath the air
Do you remember how you used to touch my hair?
You're not aware
Your hands keep still
You just don't know that I am here

It hurts too much
I pray now that soon you'll release
To where you belong

You touch my hand
These colors come alive
In your heart and in your mind
I cross the borders of time
Leaving today behind to be with you again

Please, say my name

(do I know you?)
Remember who I am
You will find me in the world of yesterday
You drift away again
To far from where I am
When you ask me who I am

Say my name
These colors come alive
In your heart and in your mind
I cross the borders of time
Leaving today behind to be with you again

Say my name

Åh, tack och lov att vi bestämde igår att jag skulle ta vabben idag! Jag hade aldrig överlevt jobbet idag efter denna natt. Det började ju natten till måndag när Lukas vaknade mitt i natten och var glödhet. Efter en kort kamp (han avskyr att ta tempen) så lyckades jag kolla om han hade feber, och visst hade han det. 39.2 grader, så det var ju inte bara lite, heller. Eftersom jag skulle vara handledare åt en av de nya medarbetarna på måndagen så var ju timingen sämsta tänkbara och vi bestämde att Tommy skulle vara hemma på måndagen.

Problemet är ju bara att det sällan passar att vi är hemma med barnen. Jag jobbar i produktion och utan ersättare så drabbas alla andra. Tommy jobbar på en avdelning där de är tre personer, varav en är sjukskriven. Så när Tommy är hemma blir den siste ensam på jobbet.

Besvärligt, alltså.

Nå, vi bestämde i alla fall att jag skulle vara hemma på tisdagen om ingen annan kunde vara barnvakt (och med tanke på vilken tid vi åker hemifrån så var ju oddsen för att det skulle gå inte särskilt bra). Under måndagen kollade Tommy om Lukas hade feber och till hans förvåning visade termometern på 37.3 Hurra, han är frisk igen!

... eller inte. På kvällen hade han 39.1 igen. Natten som följde var hemsk. Riktigt hemsk. Jag vet inte exakt när han kom upp första gången. Det kan ha varit ett eller halv två. Återigen var han alldeles glödhet. Jag vet inte hur många turer vi hade upp och ner ur sängen. Han skulle kissa, dricka vatten, gosa i vår säng och så vidare. Men somna om kunde han inte (inte undra på, så varm som han var).

Och den goa lille killen tvärvägrar ju medicin av alla de slag, men jag tänkte att jag MÅSTE ju få i honom lite febernedsättande, han kommer ju aldrig kunna sova annars. Så jag tog med honom ut i köket. Då var klockan närmare halv tre. Han fick nästan panik vid tanken på medicin och frågade om och om igen "vad ska jag göra? Mamma, vad ska jag göra?" men jag svarade bara "kom" och så satte jag honom på stolen. Jag tog fram Alvedon, hällde upp en dos i en liten doseringsmugg, ställde fram ett stort glas med saft och försökte få honom att jämföra den lilla mängden medicin och den stora mängden saft. Utöver detta så lovade jag honom choklad om han tog sin medicin. Stackarn bara skakade och vände sig bort och ville inte alls ha medicinen. (Fast chokladen ville han ha). 

Så jag testade en annan metod. Jag frågade om han ville att jag skulle blanda medicinen i sylt istället. Då blev han genast lite mer intresserad. Sylt, vad gott, liksom. Jag tog fram sylten och blandade i Alvedonen i några skedar sylt och sen satt jag och matade honom med Alvedonindränkt blåbärssylt. :) Mellan tuggorna drack han saft och när han fått i sig all sylt gick jag och hämtade en bit choklad som han glatt mumsade i sig. När jag lade honom den gången så somnade han faktiskt, så gissningsvis gjorde medicinen skillnad.

Men kvar var jag. Klockan var nu över tre på natten och jag hade sprungit upp och ner i mer än två timmar. Jag var trött, men samtidigt pigg. Det var omöjligt att somna! Klockan hade passerat fyra innan jag somnade och halv sex ringde Tommys väckarklocka..

Hade jag gått till jobbet idag så hade jag antagligen svimmat. Klockan är just nu tolv och jag har lyckats få i mig själv och barnen frukost, men så mycket mer har inte blivit gjort. Jag är jättetrött och ögonen vill bara stänga sig, huvudet snurrar och värker och mitt i allt detta ska jag ta hand om barnen och vi måste gå och handla och.. ja, jag vill bara gå och dra täcket över huvudet igen.

Usch, säger jag bara. När ska barnen få vara friska, egentligen?