Lägger in lite bilder som jag tänkt lägga upp länge. Det har bara inte blivit av.

Jag har glömt att lägga upp dessa fina bilder som min snälla svägerska skickade till mig. :)

En annan sak som jag hade tagit upp i inlägget som försvann för mig tidigare idag, var Google+. Jag har börjat använda det mycket mer allt eftersom jag har hittat fler personer, företag och sidor att följa. Anledningen till att jag började använda det var att många band skrev att man skulle följa dem på G+ och det verkade som att G+ var musikernas självklara val när det gällde sociala medier. Nå, just den biten har väl varit lite av en besvikelse, då de flesta artister och band inte uppdaterar något särskilt ofta. Lite tråkigt, men de har väl annat att göra.

Men det finns mycket annat roligt på Google+. Jag har deltagit i många intressanta samtal och diskussioner med folk från hela världen. Jag har däremot inga IRL-vänner eller IRL-bekanta där att prata med, och det är synd. Jag har försökt få med mig folk, men det går inte särskilt bra, (som ni kanske förstår då ingen har blivit medlem).

Igår deltog jag i en intressant diskussion om barnmisshandel. Ämnet i sig är förstås inget roligt, men det hela började med att någon hade länkat till en amerikansk artikel om att någon skola i Texas hade bestämt att både manliga och kvinnliga lärare skulle få slå både manliga och kvinnliga elever. Tidigare hade det bara varit att manliga lärare fick slå manliga elever och vice versa. Nu var föräldrar upprörda över detta faktum. Personligen hade jag varit mycket mer upprörd över att en lärare hade tillåtelse att slå mitt barn, men det är tydligen tillåtet i USA för föräldrar att slå barnen och även på vissa skolor. (Tror det var i 19 delstater eller något sådant som personalen i skolorna fick slå eleverna). Många föräldrar sade till och med att just att slå barnen var inget problem, för det "behövde" de ibland. Jag blev verkligen upprörd när jag läste artikeln. Tack och lov att det är förbjudet att slå barn i Sverige!

Hur som helst så diskuterades det i kommentatorfältet och jag deklarerade min oförmåga att förstå hur någon kunde slå ett barn alls. Några av de andra deltagarna undrade om jag menade "hitting a child" eller "spanking a child", för det var ju stor skillnad. Man fick inte lämna några märken på barnen. Hrm. Mitt svar blev att för mig var det samma sak, båda räknas för mig som barnmisshandel, "child abuse".

Självklart handlar det om kulturella skillnader. Det är intressant att höra hur folk som bor i andra länder tänker kring olika saker, det ökar förståelsen, även om man inte håller med. Det konstiga, för mig, är att man ändå räknar USA som ett land, ungefär som vårt, med ungefär samma västerländska värderingar, men i verkligheten så är det enorma skillnader som skiljer oss åt. Vi har egentligen ungefär lika mycket gemensamt med USA som med Etiopien.

Kanske just därför är det viktigt att försöka lära sig så mycket som möjligt om det som skiljer oss åt.

På Google+, som jag använder på ungefär samma sätt som Facebook, så skriver jag vardagliga inlägg. Om hur min dag har varit, något roligt barnen har sagt, vad som händer på jobbet, min graviditet, saker jag stör mig på och så vidare. Skillnaden är att jag på Google+ alltid skriver mina inlägg på engelska. De flesta personer, företag, band och sidor jag har i mina cirklar är icke-svenskar. För mig är det då otänkbart att skriva på svenska. Det hade varit fruktansvärt oartigt. Ibland länkar jag till svenska sidor, som Aftonbladet, om jag kommenterar någon speciell nyhet, och då sammanfattar jag alltid vad artikeln handlar om och sen vad min åsikt är om ämnet.

Om det är något språk jag anser mig vara bra på, utöver svenska, förstås, så är det ju engelska. Herregud, man har väl gått i skolan! Dessutom är ju nästan all film och all musik på engelska, så det är klart att man är duktig på det. Ähem.. jo, förvisso, men jösses vad man blir osäker! Hum, hur stavas det eller det ordet nu då? Är det s eller c? I eller ie? Hur många t är det i detta ordet? Vad heter det eller det på engelska? *slå upp i ordböcker*

För jag vill ju inte bara använda ord som betyder ungefär samma sak som det jag är ute efter. Är det ett visst ord jag vill använda, då är det just det ordet som ska användas också, vare sig jag vet vad det heter eller hur det stavas eller allt sådant. Det är bara att slå upp orden då! Man lär sig ju något då på kuppen. :)

Men ibland blir det fel. Häromdagen gjorde jag ett fel, men som tur är kan man redigera sina inlägg, till skillnad från Facebook. Det var ett klantigt fel, jag hade bara alltför bråttom när jag skrev. Jag skrev "feeling good" istället för "feeling well". Bah! Jag vet ju så väl att det heter "well", och som tur var så upptäckte jag felet bara minuter efter att jag hade skrivit inlägget. :) Inte för att någon hade hoppat på mig för det, men jag vill ju alltid göra rätt.

En av sidorna jag följer är "Terry Pratchett: Patchwork Pieces". Precis som namnet antyder så är det en fansida för folk som gillar Terry Pratchett och hans böcker. Det är alltså inte någon officiell sida som sköts av Terry Pratchett själv eller någon assistent, utan det är fans som sköter den. Av fans, med fans, för fans. Helt enkelt.

Det är nog den sida jag interagerar mest med, skulle jag tro. Allt möjligt Pratchett-relaterat avhandlas där, inte bara böcker, utan allt från kakor, maskeraddräkter, teckningar, kortfilmer till teater, intervjuer med Terry Pratchett, lego, bilder på sköldpaddor, recensioner på böcker, autografer, olika översättningar, spel, Alzheimers, science fiction.. Ja, allt möjligt. Många av de personer jag har i mina cirklar har jag träffat via Terry Pratchett: Patchwork Pieces.

På tal om Terry Pratchett så har jag precis läst ut två böcker av honom som jag har legat efter med. "The Truth" och "Thud!". "The Truth" var lite seg att komma in i, men när man väl var inne i boken så rullade det på med en väldig fart och det var en spännande historia, sedd ur en journalists perspektiv. (Skivvärldens första tidningsredaktör). "Thud!" däremot grep tag i en från första sidan. Ja, jag kan inte hjälpa det, Sam Vimes är en av mina favoritkaraktärer så alla böcker om Stadsvakten ligger mig varmt om hjärtat. (Däremot har jag lite svårt för Rensvind, en karaktär som jag vet många älskar). Döden är en annan favorit och efter det kommer nog häxorna. Jag gör mitt bästa för att samla på mig alla böckerna om Skivvärlden, men det irriterar mig något fruktansvärt att de inte verkar översätta böckerna till svenska längre. Jag vet inte vart jag ska vända mig för att klaga, men klaga vill jag. Som tur är så funkar det att läsa böckerna på engelska, även om det tar lite längre tid och jag inte förstår allt. Å andra sidan så förstår man vissa skämt bättre, så det bästa vore att ha alla böcker på både svenska och engelska. :)

Det är knappast någon som har missat Tintin-debatten den senaste tiden. Nu har ytterligare ett inlägg gjorts i frågan av Carlos Rojas i Aftonbladet. Rojas anklagar alla kritiker för att tysta debatten om vardagsrasismen och påstår till och med att alla i Sverige bär på rasism.

Ursäkta? Alla? I hela Sverige? Skulle inte tro det. Jag kan gå med på att alla bär på fördomar, på gott och ont (ja, det finns faktiskt fördomar som är till nytta. Att något är en fördom är inte nödvändigtvis något dåligt) men att ta steget därifrån till att alla i hela Sverige är rasister, nej, det går jag inte med på.

Sedan är det en sak att vilja föra samtal om rasism och arbeta för att minska den i samhället, en annan sak att censurera litteratur och försöka radera och skriva om historien. Det här har jag redan skrivit om på G+, men det förtjänar att sägas igen.

Men den bästa formuleringen/inlägget hittade jag via G+ i en blogg som kallas för "Enligt Min Humla". Läs det här inlägget och kom sen och påstå att de som är kritiska till att litteratur ska plockas bort är mobbande rasister som arbetar för att tysta diskussionen om vardagsrasism.

Okej, nu har jag lugnat ner mig lite och ska ge mig in på ett nytt försök att skriva inlägget. Det tråkiga är bara att jag skulle så gärna vilja skriva exakt så som jag hade gjort och det är omöjligt. :/ Nu kommer det bara bli ett blekt försök att återskapa det jag redan hade skrivit.

Nåja. Kanske är bäst att försöka strunta i vad jag hade skrivit och bara skriva ett helt nytt? (Yeah, right..)

Hur som helst. Dagarna springer iväg. Vi är redan i slutet av september och jag känner att det finns så mycket som måste göras innan bebisen kommer (framför allt; köpa en byrå! Aaah!) men när jag är ensam hemma så blir jag på något sätt så ineffektiv och orkar knappt ta itu med något alls. Jag känner mig mest stressad över att veta att jag "snart" ska gå och hämta barnen igen och jag skulle behöva hinna med det och det och det och det innan jag ska gå. Resultat? Du gissade rätt. Knappt något alls blir gjort istället. :/

Nåväl. I fredags åkte jag och barnen iväg till Frölunda Torg i alla fall med intentionen att köpa nya vantar till barnen. I princip alla vantar jag har hittat från förra året har minst ett hål på varje vante och så kan vi ju inte ha det. Så vi for till Torget. När vi kom fram så möttes vi av en häpnadsväckande syn. Det var knökfullt med människor inne på Torget! Jag trodde först att det hade hänt något, typ en olycka av något slag, men några sekunder senare upptäckte jag att alla människor bildade en kö. A-ha! Just det, Expert hade ju konkursutförsäljning. Det förklarade saken. Men kön var bland den längsta jag sett på riktigt. Den gick genom hela Torget! (Undantaget kön i Amsterdam. Den är svårslagen).

Nå, som tur var så skulle ju inte vi in till Expert, så vi gick förbi kön. Ju mer av kön vi passerade, desto mer blev jag full av skratt. Trots att jag såg den med mina egna ögon, så hade jag svårt att tro att det var sant. Jag var tvungen att ringa Tommy och tala om vad jag såg. :D Egentligen skulle man nog tagit ett kort också, men det gjorde jag inte.

Istället koncentrerade vi oss på vår uppgift, att hitta vantar. Vi gick in i klädaffär efter klädaffär. Aldrig hade jag väl trott att det skulle vara så svårt att hitta vantar till barnen! Kanske är det så att säsongen inte har kommit igång än, men det var väldigt dåligt utbud, och det som fanns var i mina ögon väldigt dyrt.

Ju längre vi gick, desto varmare blev vi. Eftersom det var så mycket folk inne på Torget så steg temperaturen väldigt högt, väldigt fort. Till slut sa jag till barnen att "nää, nu går vi in i den här affären och köper de vantar som finns, oavsett pris och utbud". Jag klarade inte av mer. Jag var nära att svimma av värmen och behövde desperat få sätta mig ner och dricka något. Så vi gick in på Åhléns och hittade rätt snabbt till vantarna. Vi valde två tvåpack och köpte dem direkt. Lukas ville ha svarta och Vanja blå, så det fick de. När vi hade betalat så letade vi snabbt upp ett fik och köpte dricka och Festis. Det var inte billigt, såklart, men det var helt klart värt det.

När vi väl var vederbörligt vederväckta så återupptog vi sökandet. Nu när vi hade vantar skulle jag försöka hitta ett par kängor till Lukas. Vanja hade fått nya kängor ett par veckor tidigare eftersom hennes skor var helt sönder och sandaler eller gummistövlar är ju inte så kul att välja på nu när hösten är här. Men Lukas behövde också kängor och det är inte helt lätt att hitta skobutiker som dels säljer barnskor och dels har skäliga priser på sina skor. Enligt mig så är det bara Din Sko som har det, så vi letade upp den butiken direkt. Som tur var så hittade vi nästan direkt ett par kängor som Lukas ville ha. De såg rejäla och tåliga ut, och var dessutom snygga, enligt mitt tycke. Dessa var det:

www.putfeetfirst.com/se/dinsko/Kille_+_Tjej/Kangor_och_Boots/Varmfodrad_halvhog_kanga/p/273098

Vi fick ta hjälp av personalen med att hitta rätt storlek till honom dock, för jag kunde verkligen inte avgöra vilka skor av de vi provade som passade bäst. Lukas själv påstod att alla satt jättebra, så honom kunde man ju inte lyssna på. :)

Därefter kunde vi äntligen åka hem igen. Kön till Expert såg oförändrad ut, och när vi gick förbi såg det till och med ut som att affären inte ens hade öppnat än. Men jag kan ha sett fel, förstås.

Nu när jag är hemma hela dagarna är det tänkt att vi ska slippa köpa bröd. Jag har ju tid att baka och det blir så mycket billigare att baka eget bröd mot för att köpa i affären hela tiden. Nå, vi har inte köpt något sedan jag slutade jobba heller, men mina första försök har inte varit helt lyckade. Okej, frallorna var det väl inget fel på, förutom att de tog slut på en gång och skulle jag baka dem skulle jag behöva baka varje dag och det orkar jag inte. Så jag skulle baka limpa istället. Det är egentligen inga större svårigheter, men mitt problem var att mina limpor sjönk ihop så fruktansvärt mycket när jag tog ut dem ur ugnen! De såg stora och fina ut i ugnen, men när de kom ut så pös de bara ihop och blev jätteplatta. Vilken besvikelse. :/ Så jag ringde farmor, brödexperten. Hon konstaterade direkt att då hade jag i för lite mjöl. Det var bara att ösa på med mjöl så skulle problemet lösa sig. Så jag gjorde ett nytt försök, men istället för att göra likadant, fast med mer mjöl, så ändrade jag en sak till. Dumt. Jag skulle försöka få plats med fyra limpor på samma plåt istället för bara två, så att de inte kunde växa på bredden, utan bara på höjden. Ha. Ha. Bra idé. Eller inte. De fick inte plats, såklart, och jag hade redan penslat dem med vatten så när jag skulle flytta över limporna så kletade allt ihop sig och det blev de mest konstigt formade limporna jag någonsin har sett. :/

Nåja, ätliga blev de i alla fall, så nästa försök ska jag helt enkelt försöka med mer mjöl och bara två limpor på varje plåt, så får vi se hur det går.

Nu måste jag göra mig i ordning och hämta barnen. Resten av allt jag hade tänkt skriva om får bli i ett nytt inlägg.

Vad trött jag blir! Allvarligt! Jag hade skrivit ett jättelångt inlägg. JÄTTELÅNGT! Och så kom jag åt någon knapp och vips! var allt försvunnet! Åååååååh! Nej, NU orkar jag ju verkligen inte skriva om allting. :( Att jag aldrig lär mig att spara lite nu och då. *cry*