Grattis på Fars dag till alla pappor! Främst mina barns pappa och min egen pappa, naturligtvis. Tyvärr fick vi ingen trevlig Fars dag-present som vi hade hoppats på lite grann, men det är inget att göra något åt.

Idag har jag bara blivit frågad av tre personer om det har kommit någon bebis än/om jag har känt något än och ja, det är fortfarande lika enerverande.

Barnen gjorde teckningar till Tommy idag som Fars dag-present. Båda ritade samma sak; en bild på sig själva och Tommy. Sött. Sedan köpte jag och barnen blommor, Trisslotter och tårta som vi åt efter middagen. Inget extravaganza, alltså, men jag tror Tommy blev glad ändå.

I övrigt så är jag trött som sjutton. Jag sover tokdåligt och det blir väldigt lite vila på dagarna. Visserligen gick jag upp sent idag, så lite vila blev det ju ändå, men det är svårt att koppla av när ungarna kommer in titt som tätt och frågar om jag inte ska gå upp snart. *suck*

Barnen har för övrigt kommit in i ett par ganska irriterande stadier. Lukas kör med "aldrig!" som svar på allting han inte vill göra och stampar iväg, tjurandes. Vanjas grej är att hon ska bryta ihop för alla motgångar (läs: måste ta på sig pyjamas för det är sängdags eller få "nej" som svar om hon får ostbågar till frukost) och så skriker hon "men jag vill!". Mm, jo, som att det skulle förändra något. Visst är det bra att ha en egen vilja och veta vad man vill, men det är liksom mitt jobb som förälder att säga nej till saker som inte är bra för dem och sätta gränser. Gränser som innebär att man visst måste gå och lägga sig, även om det är roligare att leka, och att ostbågar inte alls är någon lämplig frukost. "Nu är jag arg på dig, mamma!" har man fått höra en hel del, och även klassikern "dumma mamma!". Men det är väl sådant man får vänja sig vid att höra. Det lär väl bli värre om tio år, om man säger så.

Jaja.. underbara barn är de i alla fall, såklart, hur frustrerad jag än kan bli på dem ibland. Man får bara påminna sig lite nu och då om deras bättre sidor när de tar långpromenader på ens nerver. :P