Det har varit ett par hektiska dagar för oss. Den uppmärksamme, som även har mig som vän på Facebook, har redan sett/listat ut vad som har hänt. Inte för att jag har skrivit något, utan för att folk har skrivit till mig.

Ja, naturligtvis pratar jag om bebisen. Vår bebis har äntligen kommit, endast fyra dagar "sen". Det hela började natten till tisdagen med att jag fick värkar strax före midnatt. Värkarna var ganska täta, men gjorde inte ont. Däremot gick det inte att sova, såklart. Hela natten fortsatte värkarna, men framåt åtta-nio-tiden på förmiddagen försvann de. Wtf? Då hade jag redan bett Tommy att hålla sig hemma och meddelat förskolan att barnen inte skulle komma och så tog de slut, bara så där?! Så snopet. På eftermiddagen kom de däremot tillbaka, så Tommy tog med barnen till sin mamma och sen satt vi hemma och klockade värkar och väntade på att de skulle bli regelbundna. Det tog en jäkla tid, kan jag säga. Först vid kvart i nio på kvällen började de stabilisera sig och strax efter tio ringde vi till koordinatorn och fick veta att vi kunde åka in, om vi ville. Det fanns plats på både Östra och Mölndal, så vi valde Mölndal eftersom det är närmast.

Väl inne så fick vi göra en CTG-kurva och en undersökning som visade att jag var öppen 5 cm, så vi behövde inte åka hem igen i alla fall. Vi blev anvisade en sal och gjorde oss hemmastadda. Jag kan säga att det var tur att vi valde att åka in när vi gjorde för jag tror inte att vi hade varit på sjukhuset en timme ens innan värkarna blev oerhört mycket kraftigare och smärtsamma. Sköterskan övertalade mig till att testa lustgasen (igen!) och tyckte inte att vi behövde ryggmärgsbedövning. Hrmpf! Jag kan säga att jag ångrar att jag blev övertalad. Helvete vad ont jag hade! Usch! Dock ska jag tillstå att jag faktiskt kände av lustgasen den här gången. Någon effekt hade den i alla fall. Men huruvida den minskade smärtan eller ej, det kan jag inte svara på. Däremot så hjälpte den på så sätt att jag koncentrerade mig på något annat under värkarna, så en viss distraktion tjänade den som i alla fall. Den effekt jag kände av var att jag fick ett enormt surrande i öronen (det lät ungefär som en hel bikupa hade flyttat in i mitt huvud) samt vid vissa tillfällen fick jag en känsla av att jag rörde mig i slowmotion. Folk säger att det ska vara ungefär som att vara full (det är därför så många har varit så ivriga med att rekommendera mig att testa lustgasen) men jag vet inte jag. Jag har ju inget att jämföra med och skulle det vara så att vara full så är jag inte imponerad.

Hur som helst. Precis som vid de tidigare förlossningarna så satt min smärta i benen. (Förbannade ben!) Halleguud, vad ont det gjorde! Usch! Jag kan inte minnas att det gjorde så ont vid tidigare förlossningar, så det är därför jag säger att jag inte tänker göra om att föda med bara lustgas som enda avledningsmanöver. Ge mig morfin, I say! Funkar klockrent och tar faktiskt bort smärtan (åtminstone tills det är dags att krysta). Nåväl. Nu har jag upplevt att föda barn utan, så det behöver jag ju inte göra igen.

Halv elva kom vi in till sjukhuset. 02.49 föddes vårt tredje barn, vår andra dotter, Lily.

Hon såg så pluttig ut! Så liten! Döm om min förvåning när de vägde och mätte henne och det visade sig att hon var ungefär lika lång som de andra två (hon var 51.5 cm, Vanja var 52 cm, Lukas 51 cm), men hon vägde 3960 gram! Nästan fyra kilo! Det var en bra bit mer än vad de andra två vägde vid födseln. Hon är alltså störst av dem alla och såg ändå så liten ut. :) Massa, massa hår hade hon också, alldeles kolsvart. Det vore fräckt om hon fick behålla den hårfärgen. Lukas är ju väldigt ljushårig (dock inte blond, utan ljusbrun) medans Vanja har mörkare brunt hår, men fortfarande inte jättemörkt. Det hade varit coolt att ha tre barn med tre olika hårfärger, särskilt som Tommy och jag har nästan samma nyans av brunt (förutom när jag färgar mig, förstås).

Jag hade hoppats få komma hem direkt, precis som med de andra, men det fick vi inte den här gången. Lily hade bajsat i fostervattnet, så då var man tvungen att stanna ett dygn på grund av den förhöjda risken för infektioner. Det var jag inte glad över att höra. Det är dötrist att ligga på sjukhus! Det finns inget alls att göra. Bah! Men vare sig jag gillade det eller inte så fick vi stanna. Tommy åkte hem, förstås. Det fanns ingen mening med att han också skulle tvingas stanna på sjukhuset.

Det visade sig att Lily hade hunnit svälja av det förorenade vattnet innan hon kom ut för hon kräktes flera gånger och kräket var alldeles brunt och det syntes på henne att hon mådde illa. Innan hon kräktes så hade hon ammat massa gånger. Hon hade inga problem med att ta bröstet, det är ett som är säkert! Men efter att hon hade kräkts ett par gånger så ville hon inte äta mer. Stackarn.. hon mådde inte alls bra. Men efter ett antal timmar så började hon äta igen och jag fick inte göra annat än amma hela natten. Uff! Ingen sömn för mig, inte. Större delen av sjukhusvistelsen låg jag bara och ammade och ammade. Jag säger det, kommer inte mjölken igång snart så kommer jag bli vansinnig av att mata så ofta. För naturligtvis kommer hon äta mer sällan när hon faktiskt får i sig något.

Tommy kom tillbaka på kvällen med extra kläder till Lily. Vi hade ju bara med ett ombyte eftersom vi inte hade räknat med att bli kvar och i och med att hon kräktes flera gånger så var ju kläderna helt nergeggade. Inte så fräscht, och det blir ju kallt att bara ha blöja och filt. Dagen efter, det vill säga idag, på morgonen, så var jag helt mörbultad. Dels efter förlossningen, som faktiskt tär en hel del, och dels hade jag inte fått sova alls och då är ingen särskilt fräsch. Vi hade fått höra att barnläkaren skulle komma vid nio-tiden, men som vanligt så kommer läkaren aldrig när de ska. Först vid halv tolv dök läkaren upp och vi fick komma in och få Lily undersökt. Det gick fint och vi blev frisläppta. Äntligen!

Här kommer lite bilder på Lily: