Jag läste en krönika i Aftonbladet om mat och specialkost av Åsa Erlandson. Jag kände igen mig väldigt mycket i det hon skrev. Visst, jag är inte uppväxt på stekt potatis enbart, men nära nog. Mamma och pappa anpassade maten väldigt mycket efter vad vi ville och inte ville ha. Mamma kunde laga flera maträtter till samma middag, bara för att alla skulle få mat som de ville ha och tyckte om. Man var alltså inte tvungen att äta om man inte gillade det.

Nu är jag inte för att tvinga barn att äta mat de inte tycker om, absolut inte. Men det mamma och pappa gjorde var en enda stor björntjänst. Jag är den mest kräsna personen jag känner när det kommer till mat. Det är nästan omöjligt att bjuda mig på middag. Det är hopplöst att hitta en restaurang som serverar mat som jag tycker om. På McDonalds finns det en rätt som jag äter, eftersom jag inte tycker om hamburgare.

Det är inte roligt att vara så här kräsen och jag gör det inte med viljes. Jag försöker numera att lära mig äta saker som jag annars inte har tyckt om. Jag har kommit ganska långt, tycker jag själv, men fortfarande är det långt mer saker jag inte äter än vad jag äter.

Jag vill inte göra samma sak mot mina barn. Jag tvingar dem inte att äta saker de verkligen inte tycker om (exempelvis tycker inte Lukas om purjolök och gul lök, så det får han peta bort) men de ska åtminstone smaka på grejerna jag dukar fram. Jag vägar tillaga flera maträtter och ingen kommer undan med dumheter som "jag vill inte äta potatisen" när de ätit den tusen gånger tidigare. Både Vanja och Lukas har haft perioder då de inte vill ha potatisen och när de inte vill ha köttet. Såna dumheter går jag inte på. Lukas vill fortfarande inte äta potatisen, utan den är alltid kvar sist och Vanja äter potatis med sås tills hon storknar, men köttet får man truga på henne. Men vi fortsätter insistera. Jag vet hur jobbigt det är att ha det som jag och det vill jag inte utsätta mina barn för om det går att undvika.

Och ärligt talat, det är inte svårt att undvika, om man bara får utveckla sina smaklökar redan från början. Nu får jag kämpa med mina smaklökar som krullar sig i protest varje gång en ny smak introduceras, men det går åtminstone framåt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...